Frågor om trädgårdsskötsel i Stockholm

Frågorna fortsätter att bokstavligt talat hagla in i min inkorg. Det gläder mig att ni är så intresserade av mitt förflutna. Tack gode gud för att ni inte är ointresserade av vad jag har att säga och vad jag har gjort. Det hade gjort det svårt för mig att komma på ämnen att skriva om.


Nåväl, trädgårdsskötsel i Stockholm är vad det kommer handla om återigen. Det var nämligen det jag arbetade med för längesen men under många år. Det finns många saker att nysta i och era frågor leder till att jag nystar en sak i taget. Nu kör vi med trädgårdsskötsel i Stockholm igen:


När var det som du arbetade med trädgårdsskötsel i Stockholm?


Jag var verksam mellan 2002 och 2008. Det var alltså från att jag var 22 år och 28 år. Det var tider det. Långt innan familj och långt innan alla måsten jag har idag. Jag ska väl inte gnälla. Allt var inte frid och fröjd. Faktum är att mitt jobb i Stockholm, inom trädgårdsskötsel, möjligen var det jag trivdes allra bäst med. Det var ett avslappnande jobb. Det var dessutom fenomenala kollegor, vilket leder mig in på svaret till nästa fråga.


Trädgårdsskötsel Stockholm - Vad var bäst?


Ja, det var ju kollegorna då. Det är i alla fall en oerhört bra aspekt med att arbeta inom trädgårdsskötsel i Stockholm. I alla fall om man jobbar på det ställe där jag var, med de kollegor jag hade. Vi hade så himla roligt. Jämt och ständigt och hela dagarna långa höll vi på och varvade trams med noggrann seriositet. Det var en fin mix. En bra kombination för att få folk mellan 20-30 år att trivas med att arbeta med varandra. Om jag skulle få återuppleva en vecka av mitt liv, under vardagen, hade jag valt då jag arbetade med trädgårdsskötsel i Stockholm. Minnesvärt var vad det var.


En annan aspekt jag minns att jag tänkte på var att man var så mycket utomhus. Från typ april till september var jag och mina kollegor ute nästan jämt. Det var fenomenalt härligt, särskilt under de varmaste månaderna. Detta älskade jag med trädgårdsskötsel i Stockholm.


Fortsatt nyfiken? Ställ dina frågor i kommentarsfältet!


Beställning av armbågskontakter

Då var jag tillbaka igen och som ni på titeln kommer ni att bekanta er med samma tema igen. Armbågskontakter är något jag snöat in på och ni vet vad det innebär när jag snöar in: Då får man lov att höra om det om och om igen.


Så, jag har berättat bakgrunden. Mitt barn nämnde ordet armbågskontakter när jag hade hämtat henne från förskolan. De hade nämligen låtit installera nya armbågskontakter överallt på skolan, som hon uttryckte det. Jag gav ifrån mig ett föräldramässigt och entusiastiskt ”Jaha?!” men tankarna hamnade någon annanstans. Vad sjutton var armbågskontakter för någonting? Hade min dotter lärt sig ett ord som jag inte kunde? Så kunde det väl ändå inte vara.


Så var det verkligen. Jag vet inte om det gör mig unik eller om detta gäller fler. Vad säger ni? Visste ni vad armbågskontakter var för någonting? För de som, liksom jag, missat armbågskontakter kan jag berätta lite snabbt:


Det är alltså de där plattorna (eller vad man ska kalla de) som sitter i anknytning till dörrar i vissa byggnader. Jag förstår förstås varför de heter som de gör nu. De sitter ju i armbågshöjd och är en slags kontakt som öppnar dörrar. Armbågskontakter är ett rimligt namn, helt klart.


Det lustiga är nu att jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet. Vi har precis skaffat nya lokaler en bit utanför stan. Det mesta är frid och fröjd men en aspekt är oerhört problematisk. Byggnaden är nämligen inte alls handikappanpassad. Detta är förstås alltid problematiskt men särskilt då vi har personer i behov av extra stöd i arbetsdagen. Detta var tvunget att ändras och jag tog på mig en del av ansvaret för att säkra detta.


Kan ni gissa vad en av mina handlingspunkter blev? Jo, det blev naturligtvis att införskaffa armbågskontakter till byggnaden. Är det inte otroligt? Jag hade ingen aning om vad armbågskontakter var fram till dess att min dotter yttrade ordet. Ett kort tag efter så sitter jag nu, på jobbet, och googlar runt på företag som sysslar med just detta. Det skulle visa sig att det finns en väldig massa olika produkter. Nu är det upp till mig att välja kontakter som matchar byggnaden och vad vi vill signalera till våra kunder. Detta ska faktiskt bli väldigt spännande.


Är det någon av er som har beställt eller kan något om armbågskontakter? Jag tar gärna alla tips jag kan få så att inte något blir fel.




Inom fasadrenovering i Stockholm

Fasadrenovering i Stockholm var alldeles uppenbart ett ämne som engagerade. Ärligt talat så brukar de flesta av de teman jag skriver om engagera er. Den här gången var det Stockholm och fasadrenovering. Nästa vecka kan det vara något helt annat. En sak är dock säker: Jag kan alltid lita på att ni blir exalterade över mina inlägg. Detta känns fint, väldigt fint.


Så, jag lovade att återkomma med ytterligare ett inlägg om fasadrenovering i Stockholm. Jag utlovade en text vari jag kommer att svara på de frågor som ni ställt mig. Här är vi nu och jag kommer att presentera de vanligaste frågorna jag fått, och svar på desamma. Mycket nöje.


Varför började du jobba med fasadrenovering i Stockholm?


Det är faktiskt en ganska intressant men lång historia som jag inte kommer dyka i alltför djupt. Jag kan dock nämna att det hela, på många sätt, var en rejäl slump. Det fanns en person som jag umgicks mycket med när jag var yngre. Denne sprang jag på under en sommarfest och vi satt länge och talade om minnen. När vi sedan trädde in i samtalsämnena samtid och framtid berättade han att han drev firma inom fasadrenovering i Stockholm. Det var förvånande men jag var glad för hans skull. Han frågade vad jag gjorde och lustigt nog stod jag utan jobb just då. Jag stod utan jobb och hade en livskris i tinningen. Jag svarade därför ”ingenting” och fick omedelbart en förfrågan. ”Kom och jobba med mig då? Fasadrenovering i Stockholm, snacka om annorlunda från juristyrket”. Han hade inte direkt fel. Jag är glad att jag valde att testa, och jag har varit glad ända sedan dess.


Hur länge arbetade du med fasadrenovering i Stockholm?


Jag fick verkligen tänka efter för att kunna besvara denna fråga. Hur länge blev det egentligen? Jag började sommaren 2012 och slutade hösten 2014, visade det sig i gamla kontrakt. Det blev alltså lite drygt två år med fasadrenovering, även om jag sedan bestämde mig för att stanna i Stockholm. Jag levde ju för sjutton mitt liv där nu. Det var framförallt det som jag var så himla nöjd med angående jobbet. Det tog mig till mina drömmars stad. Precis som i boken med samma namn. Det betydde mycket för mig.


Nu hinner jag inte besvara fler frågor men uppmanar er att fortsätta skicka in. Det finns många nivåer att tala om inom fasadrenovering i Stockholm och jag besöker gärna alla!


Min story om marknadsundersökning

Jag nämnde för ett tag sedan för min grabb att jag jobbade med marknadsundersökning. Han är 5 år och har aldrig riktigt greppat vad det innebär att jag går till jobbet. Eller ja, han vet förstås att jag är borta om dagarna. Att jag jobbar med papper och datorer och människor med slips, precis som jag. Nu kände jag mig bekväm med att nämna marknadsundersökningens roll i sammanhanget. Det är nämligen en helt avgörande roll. Jag arbetar ju trots allt med marknadsundersökning. Det är mitt yrke och det är väl inte mer än rätt att mitt barn får veta detta?


Detta inlägg kommer inte handla om mitt jobb med marknadsundersökning. Det kommer att handla om den saga jag hittade på och berättade för min son för ett par kvällar sedan. Som jag berättat förr så har vi en onsdagstradition. Den går ut på att min son får komma på ett ämne som han vill höra en saga om. Vanligtvis brukar det vara ganska enkla saker. Han kanske har sett en grön bil och då vill han höra en historia om det. Andra gånger kanske han har ätit pannkakor på förskolan och då är det en pannkakssaga han vill ha. Den här gången önskade han att höra en saga om marknadsundersökning. Har ni hört något så knasigt?


När han önskade detta tittade jag på honom där han låg bredvid mig i sängen. ”Är du säker? Det är inte jättespännande med marknadsanalys. I alla fall inte för en liten kille som du” förklarade jag. Han sa att han trodde att jag skulle berätta en rolig historia om marknadsundersökning ändå. Tänk om mina chefer kunde ha samma tillit till min kompetens som mina barn har. Det hade varit helt fantastiskt.


Jag tänkte att det väl bara var att köra på. Vad hade jag egentligen att förlora på att berätta en saga om marknadsundersökning? Så tänkte jag och det satte griller i huvudet på mig. Jag kunde förstås förlora min sons tillit när det kommer till min professionalism. Om jag inte visste vad jag snackade om när jag berättade en saga om marknadsundersökning – vem var jag egentligen då? Jag förstår att ni tycker att detta är en överdriven situation, men så kände jag i alla fall.


Jag kan meddela att det hela gick bra. Sagan om marknadsundersökningen gick bra och det gladde mig något kopiöst. Om ni undrar hur jag vet detta så kan jag meddela att jag såg det på min sons reaktion. Historien som handlade om en man som skulle slå världsrekord i marknadsundersökning lockade till både skratt och spänning. Och lång var den. Ganska så överlägset den längsta saga jag någonsin hittat på.


Vill ni höra min story om marknadsundersökning nästa vecka? Jag berättar gärna!

En danskurs i Stockholm blev två

För ett par år sedan bestämde jag mig för att förändras. Hur detta skulle ske var jag inte helt på det klara med. Det var därför ett bra beslut för mig att bestämma mig för det några veckor innan det nya året. Då hann jag bestämma mig för vad jag skulle syssla med när det slog över till 2019. Det jag bestämde mig för var att ta en danskurs i Stockholm. Detta kommer jag berätta om idag.


Visst känns inte som en danskurs i Stockholm som jag? Det är ni inte de enda att tänka. Faktum är att det kom som en chock för många. Inte minst mina föräldrar. De hade inte direkt räknat med att jag skulle åka till Stockholm och ta en danskurs. De såg ju, för guds skull, hur jag dansade när jag var liten. Det var ingen vacker syn. När jag berättade för pappa att jag skulle gå kursen så svarade han med en suck i telefonen. Sedan sa han: ”Ingen danskurs i Stockholm, eller i hela jävla världen, kan få dig att börja dansa bra”. Det känns verkligen kul att ha stöttning hemifrån..


Hur som helst. Danskurs i Stockholm skulle det bli och jag började relativt enkelt. Det skulle få bli bugg för mig och min vän Åsa. Nu skulle jag äntligen få lära mig att dansa på det gamla goda sättet. Så att jag sedan kan ta mig till Malung ihop med resten av släkten. Det kändes fantastiskt. Danskursen i Stockholm skulle hjälpa mig. 


Vi gick till den här kursen 15 gånger, 15 veckor i rad. Sedan kunde vi båda dansa bugg behjälpligt. Himla trevligt. Sedan var det dags att gå vidare. Vi bestämde oss nämligen för att gå ytterligare en danskurs i Stockholm. Det var samma ställe vi gick till, men vi ökade en nivå. Den här gången skulle vi minsann lära oss att dansa rumba. Den enda relation jag hade till det var Let’s Dance på TV4. Nu skulle jag, lilla jag, gå danskurs i Stockholm och lära mig dansen som Tony Irving, eller var han heter, tycker så mycket om.


Den här danskursen var ännu bättre än den första, och nu hade vi också lärt oss Stockholm. En fantastisk stad egentligen. Det ska vi vara stolta över i vårt land. Stockholm är vackert och danskurserna är bra. Jag lär fortsätta på det där spåret vare sig Åsa vill hänga på eller inte.