tag:woz.posthaven.com,2013:/posts 2022-06-21T09:50:44Z tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1844787 2022-06-21T09:50:44Z 2022-06-21T09:50:44Z Arkitekt i Stockholm

Vi gjorde ett litet test när vi var på konferensen i tisdags. Det var jag och min kollega som utförde ett litet experiment på varandra. Resultatet blev långt mycket mer intressant än vad vi hade tänkt från början. Det började med frågan: Vem är arkitekt i Stockholm?


Det var alltså en boendemässa i Stockholm och på denna mässa så fanns ett antal arkitekter. Detta visste vi innan. Det fanns byggbolag, fastighetsägare, brf:er och alla möjliga organisationer på plats. Ja, och arkitekter från Stockholm då. Testet gick ut på att vi skulle försöka av göra vilka dessa just var. Vi tog ett varv åt olika håll och möttes upp vid kaféet längst ner i lokalen.


Det var svårt att se diskret ut. Jag försökte verkligen få det att se ut som att jag, med stort intresse, spanade in montrarna. I själva verket gick jag och närskådade folk från topp till tå för att se avgöra vem som var arkitekt i Stockholm. Jag visste egentligen inte vad jag tittade efter. Hur klär sig en arkitekt i Stockholm? Hur skiljer hen sig från andra yrkesgrupper? Jag kunde egentligen bara gå på den nidbild jag hade av yrket. Jag såg några herrar och damer i diverse gammaldags med oerhört snygga kostymer. När jag passerade en man, ca 55 år gammal, med tweedkostym och en väldigt tunn scarf – ja, då kände jag att jag hade kommit i mål. Det där måste vara en arkitekt från Stockholm. Det fanns ingen annan förklaring.


Sakteliga närmade jag mig kaféet och min kollega som jag, när jag rundade hörnet, såg ståendes där. Jag gick fram och hon ställde frågan direkt: ”Nå? Hur många arkitekter från Stockholm såg du på din lilla tur?”. Jag berättade att jag såg några ”misstänkta” en bara en som definitivt var arkitekt i Stockholm. Jag ställde frågan tillbaka och kände att jag var riktigt nyfiken på att veta ur resultatet hade sett ut för henne.


Hon sa att hon hade gått förbi ca 10 montrar där det just var arkitektfirmor som höll till. Jag var spänd på att höra om hennes uppfattning av arkitekter i Stockholm är densamma som min. Hon sa:


  • ”Varför så sjukt tunna halsdukar? Får man en sådan när man blir klar arkitekt i Stockholm eller?”


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1835145 2022-05-28T14:30:57Z 2022-05-28T14:30:57Z Mässingsskyltar runt halsen

Förra veckan berättade jag om en saga jag berättat för min 3-åring. Sagan handlade om mässingsskyltar. Eller snarare: den handlade om ett land där mässingsskyltar var det som mätte status. Något som gemene man strävade efter för att visa i vilken del av samhällshierarkin de befann sig. Det var nog det mest politiska jag berättat för henne och det kändes bra.


Så, många av er har frågat mycket om sagan om mässingsskyltarna. Faktum är att vissa av er fellow-föräldrar vill att jag ska skriva ner sagan så att ni kan berätta den vidare. Det är oerhört smickrande och jag ska verkligen se om detta är görbart.


Hur som helst så tänkte jag idag berätta lite närmare om hur sagan såg ut. Jag gör det genom att helt enkelt bara berätta den så som jag berättade den för Ylva:


Det hade gått 2 veckor sedan Mings klivit i land på den märkliga ön, i det märkliga land han nu befann sig i. Det första han såg när hans sänkfärdiga båt närmade sig hamnen var en stor mässingsskylt. Den hängde och svajade i vinden och motivet föreställde en båt som sjönk, och en haj som simmade i vattnet nedanför. Knappast något uppmuntrande budskap på mässingsskylten, men vad skulle han göra? Han ville ju inte sluta som männen som trillat från båten på mässingsskylten. ”Nej tack” tänkte han.


Den första person som han sprang på i land var lång och rund. Han hade två mässingsskyltar hängandes runt halsen. När han gick fram till Mings med höjd haka klirrade de båda skyltarna mot varandra. Han söp in en stor portion luft. Spottade på marken på sin vänstra sida och såg upp mot den nyligen landstigna pojken:


  • ”Du har inga mässingsskyltar på båten” konstaterade den rödflammige mannen.

  • ”Det stämmer bra. Jag har inte heller några mässingsskyltar hängande runt min hals som du, min gode herre” svarade Mings med ett leende och dunkade mannen på axeln.


Det var tydligt att mannen som skulle visa sig vara Harald inte varit med om en sådan fräckhet förut. Han var minsann en man som gemene man hade respekt för. Så var det verkligen. Han hade ju trots allt två mässingsskyltar hängades på en snara runt halsen. Vem trodde spolingen egentligen att han var?


  • ”Mings var namnet. Och du är?”

  • ”Ursinnig. Du får inte parkera din båt där. Särskilt inte som den inte har några mässingsskyltar. Hur kan du tro att det är OK?” svarade Harald.


Låt oss återkomma till hur det hela fortsatte nästa vecka.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1832774 2022-05-20T13:47:00Z 2022-05-23T15:24:46Z Passersystem

De tre bröderna hade nu nått fram till porten. De kunde aldrig tänka sig att de skulle komma så långt men tack vare gott samarbete hade det varit möjligt. Vad som väntade på andra sidan porten visste de inte. Inte heller visste de hur de skulle ta sig igenom. Till vänster om porten fanns en dosa. Dosan vittnade om att det fanns något form av passersystem innan de kunde ta sig vidare in mot byggnadens kärna.


Det var Rob som blev den första att närma sig passersystemet. Han lutade sig framåt och tittade noggrant. De andra två väntade på ett första utlåtande om detta passersystem. Skulle det vara möjligt att ta sig igenom på något sätt? Vilket passersystem tillät en besökare utan kod att ta sig igenom till något så viktigt? Rob, som var äldst, tog till orda:


  • ”OK. De kan inte lita på att alla som ska kunna passera genom passersystemet faktiskt får koden. Inte under dessa tider. Det måste finnas ett annat sätt. En slags kod för att kunna läsa av koden till deras passersystem. Någonting i det här rummet”


Han började se sig omkring. Tittade upp i taket, på väggarna runt omkring, på golvet. Om man tittade noga kunde man se små inristningar i betongen. Små och subtila men, när man tittade noga på dem, uppenbart medvetet inristade. Det var ungefär samma avstånd mellan dem. Kunde de ha något att göra med passersystemet? Det kändes svårt att tänka sig att de inte var så. Jess rörde sig fram mot väggen och en av sprickorna och tog i den.


  • ”Koden till deras passersystem finns i väggarna. Det är någon form av matematisk kod. Minns ni den där filmen med Van Damme från 80-talet? När de ska ta sig in genom en högteknologisk port, och ett passersystem, och själva budskapet finns hos dem hela tiden. Jag tror att detta är samma sak. Detta passersystem kan man ta sig igenom om man bara kan räkna ut, bokstavligt talat, vad koden är. Vem känner sig mattestark idag?”


De tre bröderna tittade på varandra. Rob skakade på huvudet och svarade tvärt: ”Titta inte på mig. Jag missade alla mattelektioner från att jag var 12. Vi kommer inte igenom passersystemet om jag ska räkna ut vår väg genom det”. Jess och Rob såg på Alfred, som var yngst. Han såg bestämd ut, nickade och sa: ”Jag gör det”.

]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1828948 2022-05-12T12:53:03Z 2022-05-12T12:53:03Z Ett tennisarmband

En saga varje onsdag. Det är ett mönster som jag har när det gäller min dotters nattning. Ja, det är förstås inte vilken saga som helst, utan en improviserad sådan. Ni vet, en sådan som jag kommer på i stunden. Som kommer till mig från Gud vet var. Jag brukar alltid hitta på någonting som har med något jag upplevt under dagen att göra. Så även nu senast. Då handlade sagan om tennisarmband.


Vad sjutton är ett tennisarmband? Jag är övertygad om att vissa av er ställer sig denna fråga just nu. Jag kan spara er mödan att googla. Ett tennisarmband är ett fint och ganska exklusivt smycke. Mer än så behöver ni inte veta. Ni kanske också bör känna till att ett tennisarmband inte är ett slags idrottsarmband. Så, nu är ni med på detta.


Anledningen till att historien kom att handla om tennisarmband grundas i min tidigare okunskap om saken. Det var nämligen en arbetskamrat som nämnt detta i lunchrummet. Han hade nämligen tänkt att han skulle skaffa ett sådant till sin fru. Var han tänkte skaffa det vet jag inte. Inte heller vad han tänkte att det skulle kosta. Det fanns många frågetecken kring tennisarmband och de flesta finns egentligen kvar för mig fortfarande.


Men skit i det nu. Nu koncentrerar vi oss på min saga om tennisarmband. Jag funderade en stund över hur jag skulle närma mig historien. Skulle det vara någonting övernaturligt? Skulle det vara en realistisk berättelse? Jag landade i det första. Det är nästan alltid roligare att hitta på en saga som tar avstamp i något som inte finns i vår värld. Det är roligare för mig, som kan tänka mer utanför boxen, och det är roligare för min dotter som blir presenterad sagan.


Så blev det. Ett tennisarmband som gjorde att människor i bärarens omgivning tyckte att denne var vacker. Ett farligt vapen om det placerades i fel händer, eller snarare; över fel handled. I den här världen var därför tennisarmbandet någonting som människor krigat över under århundraden. Just nu fanns armbandet i drottningens ägo. Innan det tillfallit henne hade det varit hennes fars och innan det, hans mors. Ni förstår, tennisarmbandet hade gått i arv i generationer. Det hade format landets vackraste familj. En grupp själviska människor som inte hade några som helst planer på att ge upp sin mest dyrbara klenod.


Detta skulle komma att ändras då en främling från ett fjärran land klev i land i hamnen.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1824162 2022-04-27T15:52:05Z 2022-04-27T15:52:05Z Frågor om trädgårdsskötsel i Stockholm

Frågorna fortsätter att bokstavligt talat hagla in i min inkorg. Det gläder mig att ni är så intresserade av mitt förflutna. Tack gode gud för att ni inte är ointresserade av vad jag har att säga och vad jag har gjort. Det hade gjort det svårt för mig att komma på ämnen att skriva om.


Nåväl, trädgårdsskötsel i Stockholm är vad det kommer handla om återigen. Det var nämligen det jag arbetade med för längesen men under många år. Det finns många saker att nysta i och era frågor leder till att jag nystar en sak i taget. Nu kör vi med trädgårdsskötsel i Stockholm igen:


När var det som du arbetade med trädgårdsskötsel i Stockholm?


Jag var verksam mellan 2002 och 2008. Det var alltså från att jag var 22 år och 28 år. Det var tider det. Långt innan familj och långt innan alla måsten jag har idag. Jag ska väl inte gnälla. Allt var inte frid och fröjd. Faktum är att mitt jobb i Stockholm, inom trädgårdsskötsel, möjligen var det jag trivdes allra bäst med. Det var ett avslappnande jobb. Det var dessutom fenomenala kollegor, vilket leder mig in på svaret till nästa fråga.


Trädgårdsskötsel Stockholm - Vad var bäst?


Ja, det var ju kollegorna då. Det är i alla fall en oerhört bra aspekt med att arbeta inom trädgårdsskötsel i Stockholm. I alla fall om man jobbar på det ställe där jag var, med de kollegor jag hade. Vi hade så himla roligt. Jämt och ständigt och hela dagarna långa höll vi på och varvade trams med noggrann seriositet. Det var en fin mix. En bra kombination för att få folk mellan 20-30 år att trivas med att arbeta med varandra. Om jag skulle få återuppleva en vecka av mitt liv, under vardagen, hade jag valt då jag arbetade med trädgårdsskötsel i Stockholm. Minnesvärt var vad det var.


En annan aspekt jag minns att jag tänkte på var att man var så mycket utomhus. Från typ april till september var jag och mina kollegor ute nästan jämt. Det var fenomenalt härligt, särskilt under de varmaste månaderna. Detta älskade jag med trädgårdsskötsel i Stockholm.


Fortsatt nyfiken? Ställ dina frågor i kommentarsfältet!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1817442 2022-04-11T12:06:44Z 2022-04-11T12:06:44Z Beställning av armbågskontakter

Då var jag tillbaka igen och som ni på titeln kommer ni att bekanta er med samma tema igen. Armbågskontakter är något jag snöat in på och ni vet vad det innebär när jag snöar in: Då får man lov att höra om det om och om igen.


Så, jag har berättat bakgrunden. Mitt barn nämnde ordet armbågskontakter när jag hade hämtat henne från förskolan. De hade nämligen låtit installera nya armbågskontakter överallt på skolan, som hon uttryckte det. Jag gav ifrån mig ett föräldramässigt och entusiastiskt ”Jaha?!” men tankarna hamnade någon annanstans. Vad sjutton var armbågskontakter för någonting? Hade min dotter lärt sig ett ord som jag inte kunde? Så kunde det väl ändå inte vara.


Så var det verkligen. Jag vet inte om det gör mig unik eller om detta gäller fler. Vad säger ni? Visste ni vad armbågskontakter var för någonting? För de som, liksom jag, missat armbågskontakter kan jag berätta lite snabbt:


Det är alltså de där plattorna (eller vad man ska kalla de) som sitter i anknytning till dörrar i vissa byggnader. Jag förstår förstås varför de heter som de gör nu. De sitter ju i armbågshöjd och är en slags kontakt som öppnar dörrar. Armbågskontakter är ett rimligt namn, helt klart.


Det lustiga är nu att jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet. Vi har precis skaffat nya lokaler en bit utanför stan. Det mesta är frid och fröjd men en aspekt är oerhört problematisk. Byggnaden är nämligen inte alls handikappanpassad. Detta är förstås alltid problematiskt men särskilt då vi har personer i behov av extra stöd i arbetsdagen. Detta var tvunget att ändras och jag tog på mig en del av ansvaret för att säkra detta.


Kan ni gissa vad en av mina handlingspunkter blev? Jo, det blev naturligtvis att införskaffa armbågskontakter till byggnaden. Är det inte otroligt? Jag hade ingen aning om vad armbågskontakter var fram till dess att min dotter yttrade ordet. Ett kort tag efter så sitter jag nu, på jobbet, och googlar runt på företag som sysslar med just detta. Det skulle visa sig att det finns en väldig massa olika produkter. Nu är det upp till mig att välja kontakter som matchar byggnaden och vad vi vill signalera till våra kunder. Detta ska faktiskt bli väldigt spännande.


Är det någon av er som har beställt eller kan något om armbågskontakter? Jag tar gärna alla tips jag kan få så att inte något blir fel.




]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1813119 2022-03-21T09:47:00Z 2022-03-31T08:06:48Z Inom fasadrenovering i Stockholm

Fasadrenovering i Stockholm var alldeles uppenbart ett ämne som engagerade. Ärligt talat så brukar de flesta av de teman jag skriver om engagera er. Den här gången var det Stockholm och fasadrenovering. Nästa vecka kan det vara något helt annat. En sak är dock säker: Jag kan alltid lita på att ni blir exalterade över mina inlägg. Detta känns fint, väldigt fint.


Så, jag lovade att återkomma med ytterligare ett inlägg om fasadrenovering i Stockholm. Jag utlovade en text vari jag kommer att svara på de frågor som ni ställt mig. Här är vi nu och jag kommer att presentera de vanligaste frågorna jag fått, och svar på desamma. Mycket nöje.


Varför började du jobba med fasadrenovering i Stockholm?


Det är faktiskt en ganska intressant men lång historia som jag inte kommer dyka i alltför djupt. Jag kan dock nämna att det hela, på många sätt, var en rejäl slump. Det fanns en person som jag umgicks mycket med när jag var yngre. Denne sprang jag på under en sommarfest och vi satt länge och talade om minnen. När vi sedan trädde in i samtalsämnena samtid och framtid berättade han att han drev firma inom fasadrenovering i Stockholm. Det var förvånande men jag var glad för hans skull. Han frågade vad jag gjorde och lustigt nog stod jag utan jobb just då. Jag stod utan jobb och hade en livskris i tinningen. Jag svarade därför ”ingenting” och fick omedelbart en förfrågan. ”Kom och jobba med mig då? Fasadrenovering i Stockholm, snacka om annorlunda från juristyrket”. Han hade inte direkt fel. Jag är glad att jag valde att testa, och jag har varit glad ända sedan dess.


Hur länge arbetade du med fasadrenovering i Stockholm?


Jag fick verkligen tänka efter för att kunna besvara denna fråga. Hur länge blev det egentligen? Jag började sommaren 2012 och slutade hösten 2014, visade det sig i gamla kontrakt. Det blev alltså lite drygt två år med fasadrenovering, även om jag sedan bestämde mig för att stanna i Stockholm. Jag levde ju för sjutton mitt liv där nu. Det var framförallt det som jag var så himla nöjd med angående jobbet. Det tog mig till mina drömmars stad. Precis som i boken med samma namn. Det betydde mycket för mig.


Nu hinner jag inte besvara fler frågor men uppmanar er att fortsätta skicka in. Det finns många nivåer att tala om inom fasadrenovering i Stockholm och jag besöker gärna alla!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1802150 2022-03-03T09:57:56Z 2022-03-03T09:59:05Z Min story om marknadsundersökning

Jag nämnde för ett tag sedan för min grabb att jag jobbade med marknadsundersökning. Han är 5 år och har aldrig riktigt greppat vad det innebär att jag går till jobbet. Eller ja, han vet förstås att jag är borta om dagarna. Att jag jobbar med papper och datorer och människor med slips, precis som jag. Nu kände jag mig bekväm med att nämna marknadsundersökningens roll i sammanhanget. Det är nämligen en helt avgörande roll. Jag arbetar ju trots allt med marknadsundersökning. Det är mitt yrke och det är väl inte mer än rätt att mitt barn får veta detta?


Detta inlägg kommer inte handla om mitt jobb med marknadsundersökning. Det kommer att handla om den saga jag hittade på och berättade för min son för ett par kvällar sedan. Som jag berättat förr så har vi en onsdagstradition. Den går ut på att min son får komma på ett ämne som han vill höra en saga om. Vanligtvis brukar det vara ganska enkla saker. Han kanske har sett en grön bil och då vill han höra en historia om det. Andra gånger kanske han har ätit pannkakor på förskolan och då är det en pannkakssaga han vill ha. Den här gången önskade han att höra en saga om marknadsundersökning. Har ni hört något så knasigt?


När han önskade detta tittade jag på honom där han låg bredvid mig i sängen. ”Är du säker? Det är inte jättespännande med marknadsanalys. I alla fall inte för en liten kille som du” förklarade jag. Han sa att han trodde att jag skulle berätta en rolig historia om marknadsundersökning ändå. Tänk om mina chefer kunde ha samma tillit till min kompetens som mina barn har. Det hade varit helt fantastiskt.


Jag tänkte att det väl bara var att köra på. Vad hade jag egentligen att förlora på att berätta en saga om marknadsundersökning? Så tänkte jag och det satte griller i huvudet på mig. Jag kunde förstås förlora min sons tillit när det kommer till min professionalism. Om jag inte visste vad jag snackade om när jag berättade en saga om marknadsundersökning – vem var jag egentligen då? Jag förstår att ni tycker att detta är en överdriven situation, men så kände jag i alla fall.


Jag kan meddela att det hela gick bra. Sagan om marknadsundersökningen gick bra och det gladde mig något kopiöst. Om ni undrar hur jag vet detta så kan jag meddela att jag såg det på min sons reaktion. Historien som handlade om en man som skulle slå världsrekord i marknadsundersökning lockade till både skratt och spänning. Och lång var den. Ganska så överlägset den längsta saga jag någonsin hittat på.


Vill ni höra min story om marknadsundersökning nästa vecka? Jag berättar gärna!

]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1799213 2022-02-24T09:21:49Z 2022-02-24T09:21:49Z En danskurs i Stockholm blev två

För ett par år sedan bestämde jag mig för att förändras. Hur detta skulle ske var jag inte helt på det klara med. Det var därför ett bra beslut för mig att bestämma mig för det några veckor innan det nya året. Då hann jag bestämma mig för vad jag skulle syssla med när det slog över till 2019. Det jag bestämde mig för var att ta en danskurs i Stockholm. Detta kommer jag berätta om idag.


Visst känns inte som en danskurs i Stockholm som jag? Det är ni inte de enda att tänka. Faktum är att det kom som en chock för många. Inte minst mina föräldrar. De hade inte direkt räknat med att jag skulle åka till Stockholm och ta en danskurs. De såg ju, för guds skull, hur jag dansade när jag var liten. Det var ingen vacker syn. När jag berättade för pappa att jag skulle gå kursen så svarade han med en suck i telefonen. Sedan sa han: ”Ingen danskurs i Stockholm, eller i hela jävla världen, kan få dig att börja dansa bra”. Det känns verkligen kul att ha stöttning hemifrån..


Hur som helst. Danskurs i Stockholm skulle det bli och jag började relativt enkelt. Det skulle få bli bugg för mig och min vän Åsa. Nu skulle jag äntligen få lära mig att dansa på det gamla goda sättet. Så att jag sedan kan ta mig till Malung ihop med resten av släkten. Det kändes fantastiskt. Danskursen i Stockholm skulle hjälpa mig. 


Vi gick till den här kursen 15 gånger, 15 veckor i rad. Sedan kunde vi båda dansa bugg behjälpligt. Himla trevligt. Sedan var det dags att gå vidare. Vi bestämde oss nämligen för att gå ytterligare en danskurs i Stockholm. Det var samma ställe vi gick till, men vi ökade en nivå. Den här gången skulle vi minsann lära oss att dansa rumba. Den enda relation jag hade till det var Let’s Dance på TV4. Nu skulle jag, lilla jag, gå danskurs i Stockholm och lära mig dansen som Tony Irving, eller var han heter, tycker så mycket om.


Den här danskursen var ännu bättre än den första, och nu hade vi också lärt oss Stockholm. En fantastisk stad egentligen. Det ska vi vara stolta över i vårt land. Stockholm är vackert och danskurserna är bra. Jag lär fortsätta på det där spåret vare sig Åsa vill hänga på eller inte.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1783371 2022-01-15T10:15:21Z 2022-01-15T10:15:21Z Målare i Mariestad

Som Stockholmare känner man ofta till sin familjs rötter. Det ligger liksom i sakens natur. Det är väldigt sällan en familj är från 08 sedan många generationer. De flesta är på något vis inflyttade någon gång under senare delen av 1900-talet. Så även min. Idag ska jag skriva lite om det.


Min farfar kom från Lidköping och arbetade som målare där och i Mariestad. För er som inte känner till Västra Götalands geografi så ligger de båda städerna nära varandra. Det är därför man kan vara lite ambivalent när man talar om min farfars yrke. Var han målare i Lidköping? Var han målare i Mariestad? Svaret är att han var det i båda städerna. Så, nu har vi rett ut den saken.


Nyligen träffade jag en ny vän som har liknande bakgrund som jag själv. Hon hade också en familj som hade flyttat till huvudstaden i början av 1950-talet. När vi började tala om saken visade det sig att de också kom från Västergötland. Jag sa då att min farfar var länets, Mariestads och Lidköpings bästa målare. Jag väntade mig ingen reaktion på detta men det fick jag.


”Jobbade din farfar också som målare i Lidköping?” frågade hon medan hon gapade som om hon sett ett spöke. Jag tänkte att det inte kunde vara sant.


”Ja, han jobbade som målare i Mariestad och i Lidköping. Växlade lite fram och tillbaka.. men vad säger du? Vem känner du som gjorde det, eller vadå?”


Det var en otrolig historia som sedan yppades. Det visade sig att Maja, min nya vän som jag sprungit på av en slump, också hade en gammal släkting med samma bakgrund. Hennes morfar hade nämligen jobbat just som målare i Lidköping och i Mariestad. Vad är oddsen för det? Har jag någon statistiker eller expert på sannolikhetslära som vill knäcka den nöten?


När vi gav oss djupare in i samtalsämnet om målare i Mariestad och Lidköping började vi nysta upp trådar. Kanske hade de känt varandra. Kanske var de konkurrenter? I så fall, vem gick vinnande ut striden? Vi var båda två tvungna att höra av oss till våra föräldrar och fråga mer om detta. Det visade sig att det var ännu mer intressant under ytan. Vill ni veta vad vi fann? Skriv i kommentarsfältet om ni vill höra mer!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1768367 2021-12-08T16:28:09Z 2021-12-08T16:28:10Z Många renoveringar av innergårdar i Stockholm

Jag introducerade ett nytt samtalsämne här för ett tag sedan. Ett högst oväntat samtalsämne, måste jag säga. Och det uppstod enbart genom en slump. Jag berättade för er att jag, en period, arbetade med att renovera innergård i Stockholm. Detta kom som en smärre chock för de flesta av er, skulle det visa sig. Det kom i sig som en chock för mig, om jag ska vara ärlig. Det fick mig att vända blicken inåt mot min bloggpersona. Vad är det egentligen för person jag framställer mig som inför er? Om ni inte ens, i er vildaste fantasi, kan tänka er att jag bott i Stockholm och renoverat innergårdar.


Efter detta inlägg har många frågor kommit in om min tid inom renovering av innergård i Stockholm. Många av dem har jag svarat på redan, vissa har jag inte orkat svara på (förlåt). En fråga jag fick kände jag att jag ville ägna ett helt inlägg om. Detta inlägg är nu här och det är den text du just nu läser.


Vilka är mina roligaste projekt inom renovering av innergård i Stockholm?


Jag var tvungen att kontakta gamla kollegor och chefer för att besvara denna fråga. Jag minns tyvärr inte så mycket men de hjälpte mig att komma ihåg. Jag har trots allt varit delaktig i en väldig massa renoveringar av innergårdar i Stockholm. Här är några:


Renovering av innergård på Södermalm i Stockholm


Ni vet tiden då Södermalm gick och blev någonting annat än de tidigare varit? När det blev hippt från att ha varit ganska nedgånget? Jag var inblandad i den här transformeringen och det gör mig oerhört stolt. Vi renoverade innergård i Stockholm på Söders västra sida. Faktum är att jag nog aldrig blivit så stolt över ett arbete.


Gamla Råsunda


Det är inte så många som känner till det, men gamla Råsunda är bland de vackraste stadsdelarna i staden. Den byggnad och den innergård vi renoverade, under mina sista år i Stockholm, var fullkomligt otroligt. Arkitektur när det är som bäst. Tro mig.


Renovering av innergård på Östermalm


Det var inte det finaste huset eller den finaste innergården i Stockholm som jag har renoverat. Däremot var det en annan sak som tog priset. Nämligen informationen om de kända personer som bott i nämnda byggnad. Det var inte illa, kära vänner. Inte illa alls. Jag kan tyvärr inte gå in närmare på vilka dessa personer var. Ni får helt enkelt ta mig på orden.


Fler frågor om renovering av innergård i Stockholm?


Jag är redo! Skicka över det ni vill ha svar på.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1765586 2021-12-01T16:47:56Z 2021-12-01T16:47:56Z Om elmarknaden

Vi satt på vår klassiska tisdagsmiddag förra veckan. Det är jag och tre personer som jag gick i skolan med. Detta har vi gjort sedan 7 år tillbaka, om jag har räknat rätt. Det var nämligen då vi avslutade vårt utbildning och även då vi bestämde oss. Vi skulle inte tappa kontakten. Det skulle bara inte ske. Det gjorde det inte heller.


Så, vi ses varje tisdag och pratar om ditten och om datten. Vi är alla i väldigt olika branscher nu så det kan ge upphov till många intressanta samtalsämnen. Det är vad denna text kommer att handla om nu. Framförallt kommer det handla om min kompis Magnus relation till elmarknaden. En marknad inom vilken ha nu jobbat sedan 6 år tillbaka i tiden.


Vi har nämligen som en grej att var och en av oss ska bidra med något nytt till bordet så mycket som möjligt. Vi vill umgås men vi vill också lära av varandra. Denna gången skulle vi få chansen att lära oss om elmarknaden. Hur ofta står man inför en sådan möjlighet egentligen? Jag har i alla fall inte gjort det särskilt många gånger. Nu skulle det i alla fall ske.


”OK. Så vad vill ni veta om elmarknaden? Och hur gör vi det här egentligen? Vill ni ha mer generell information om elmarknaden? Vill ni att jag berättar och ni sitter tysta eller vill ni ställa frågor?”. Vi förstod inte riktigt varför han formulerade sig så. Vi hade gjort detta hur många gånger som helst även om detta var första gången om elmarknaden. Kanske var han nervös just därför. Elmarknaden var trots allt hans territorium.


Magnus är en fantastisk människa, men särskilt vältalig är han inte. Det kan ingen människa anklaga honom för. Detsamma gällde nu när han skulle ge sig i kast med att beskriva elmarknaden.


”Hmm, ja OK. Visste ni att elmarknaden och elnätet hänger ihop? Ja, alltså elnätet – det fysiska nätet. Är ni med?” frågade han. Vi satt som 3 frågetecken runt bordet och tittade på honom innan någon började skratta. Sedan tappade vi det. Magnus skakade på huvudet men skrattade också litegrann. Han hörde väl hur det lät. Första anekdoten om elmarknaden lämnade mycket att önska. Ganska många följde, och de blev bättre och bättre som tur var. Vi lyckades som vanligt att få igång ett bra samtalsämne till slut.


Nu tror jag att jag skulle kunna svara på ganska många frågor om elmarknaden själv. Testa mig gärna!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1755202 2021-11-03T16:36:55Z 2021-11-03T16:36:55Z En f.d. målare i Stockholm reflekterar

Jag tillåter mig att skriva om teman som ligger mig varmt om hjärtat. Detta är på inget sätt en överraskning för er som är frekventa läsare av bloggen. Däremot så är det någonting som jag vill upprepa för eventuellt nytillkomna läsare. De tjänster jag använder för att på olika sätt kartlägga min målgrupp vittnar nämligen om att det sker. Det är fortsatt en stor grupp nya läsare varje vecka, och det är hedersamt för mig. Tack för att ni ansluter.


Så, nu till dagens ämne. Jag kommer att beröra ett ämne som jag tog upp för några månader sedan men sedan lämnade. Det handlar om när jag arbetade som målare i Stockholm. Det blev ringar på vattnet, men tyvärr ganska blygsamma sådana. Jag kände att jag tog ett kliv åt sidan trots att jag ville skriva lite mer om det. Det är nu därför jag är tillbaka och skriver om tiden i Stockholm och som målare igen. För er som känner att ni inte är så intresserade av ämnet ber jag om er tålmodighet. Jag lovar att återkomma på fredag med ett nytt och mer vanligt inlägg.


Det är snart sju år sedan jag jobbade som målare i Stockholm. En tid som jag minns som ljus och trevlig. Den varade pass två år och det var en glad tid. Jag ler när jag tänker på den här epoken. Varför jag ler när jag tänker på mig själv som målare i Stockholm kan jag inte svara på utan att vara abstrakt. Jag har för dåligt minne. Det är nu därför jag skriver för att försöka kartlägga mina egna känslor om tiden i Stockholm som målare.


Jag minns att kollegorna hade en stor inverkan på mig. Det var det otroligt härliga och öppna team jag hamnade i som gjorde att jag fick trivas. Jag trivdes nämligen direkt. Jag minns att jag trivdes utmärkt redan första dagen som målare i Stockholm. Där skulle jag bli kvar, tänkte jag. Det blev jag ju också. Jag var målare i Stockholm under betydligt längre tid än vad jag trodde.


En annan sak som var alldeles utmärkt var själva företaget jag jobbade på. Jag är tveksam till att andra målerifirmor i staden håller så hög kvalitet. Det var bra lön, omväxlande arbetsuppgifter och projekt, schyssta villkor, generösa bonusar – Ja, det var allt man som målare i Stockholm sällan drömmer om helt enkelt.


Det var fenomenalt och jag lovar att återkomma om detta snarast, vare sig ni vill eller inte. Kram på er och ta hand om varandra!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1752877 2021-10-28T14:51:48Z 2021-11-08T16:54:57Z Dating alldeles gratis

Det har varit lite av en följetång, mitt inträde i datingvärlden. Mitt återintåg skulle man för all del kunna kalla det. Jag menar, jag har ju faktiskt sysslat med gratis dating förut. Det var bara några år sedan. Nu känner jag dock att jag lyckats bli varm i kläderna igen.


Så, förra veckan avlade jag en rapport om den näst sista av de 6 datingsajterna som jag skulle recensera. Den här veckan ska jag, som utlovat, göra en sammansatt utvärdering av den sista. Jag kommer inte att nämna vilken sida för gratis dating det är. Detta meddelar jag gärna i kommentarsfältet till de som är nyfikna. Ok, nu kör vi. Här kommer de bästa komponenterna med den sista datingappen jag testat.


Människorna


Ni känner igen mönstret och måhända känns det en aning klyschigt. Jag har tyckt väldigt mycket om de personer som jag mött i denna den sista appen för gratis dating. Av någon anledning har det känts som att jag nått dem bättre än några andra. Det har funnits en genomgående öppenhet som jag uppskattat. Ett sätt att vara som bara känts bra. Väldigt bra faktiskt. Gratis dating kan vara väldigt roligt när man lyckas träffa trevliga människor. Detta är en av de tydligaste insikterna jag fått under mina veckor som testkanin. Mycket nöje.


Valmöjligheterna


Gudarna ska veta att jag har svårt att göra val i mitt liv, och det vet dem vid det här laget. Jag svänger fram och tillbaka kan inte riktigt landa i någonting. Det var detsamma när jag nu ägnat mig åt gratis dating. Detta innebar att jag, när jag var på en app med få valmöjligheter, blev lite uttråkad. Eller uttråkad kanske är fel ord. Jag blev rastlös. Jag tröttnade snabbt. Så var det inte med den sista av de 6 apparna. Där fanns nämligen olika verktyg, olika sätt, att träffa människor. Det kändes kul. Det passade mig verkligen bra. Höjd tumme uppåt för gratis dating och särskilt för den sista appen. Det var så den stack ut.


Kostnadsfriheten


Jag vet inte hur ni känner men är det inte skönt att slippa betala pengar någon gång då och då? Gratis dating är ju just det. Möjligeheten att inte behöva betala men ändå ha chansen att träffa någon. Det tycker jag om. Att man sedan, om känslan faller på, kan välja att betala – kan välja att gå från gratis till betald dating – är kanon, tycker jag. Mer valfrihet!


Det var det. Om sanningen ska fram så kommer jag nog att sakna det här segmentet. Det har varit roligt att skriva om gratis dating. Jag får helt enkelt komma på något nytt ämne att skriva om.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1750798 2021-10-22T17:05:02Z 2021-10-22T17:05:02Z Sälja bil i Uppsala

Att sälja bil i Uppsala kan vara krångligt. Eller ja, sälja bil överhuvudtaget kanske, men jag har bara erfarenhet i Uppsala. Jag skrev om detta tema när ni hörde från mig sist. Jag trodde faktiskt inte att det skulle finnas något särskilt intresse för detta. Det skulle visa sig vara fel. Många verkar fundera på att sälja bil i Uppsala och letar efter tips. Det är oklart om detta intresse speglar något slags nationellt snitt. Jag väljer att tro att det är så. Fråga mig inte varför.


När jag skulle sälja bil i Uppsala började allting i smärre katastrof. Jag använder en säljsajt som jag trodde på. Det skulle visa sig vara ett misstag. Efter ett snack med en släkting som sålt bil i Uppsala många gånger rekommenderades en bilfirma. En firma som var specialiserad på just begagnat. Tydligen hade han bara positiva erfarenheter av detta företag.


Det skulle visa sig att det var fler personer i Uppsala som hade valt att sälja sin bil på företaget. Jag började nämligen googla och såg att uppskattningen delades av många. Det rådde inga som helst tvivel om att detta var ett av stadens mest uppskattade företag.


Jag tog rådet och sökte mig till denna bilfirma i Uppsala när jag skulle sälja min bil. Uppfattningen som både släkt, vänner och internetfrämlingar hade speglades av verkligheten. Jag blev mycket nöjd. Mycket nöjd redan vid första kontakten. Företaget gjorde en omfattande analys av bilen för att avgöra dess värde. Jag fick dessa uppgifter utskrivna och ett pris för vilket de ville köpa in bilen och sälja den vidare.


Det dröjde inte ens ett år innan det var dags att sälja bil i Uppsala igen. Utan att blinka valde jag att ta kontakt med samma bilfirma igen. Denna gång var det en helt annan bil än den första. Det som gjorde att de båda tillfällena liknade varandra var servicen. Jag blev mycket imponerad av den professionalism som präglade företaget. Bilen såldes, jag blev nöjd och så även (som jag förstår det) den nya ägaren.


Jag rekommenderade alla som letade efter sätt att sälja bil i Uppsala att söka upp företaget. Jag gör det även nu. Det har blivit allt mer uppenbart att antalet personer som säljer i staden har ökat. Det måste vara så, annars speglar inte min följarskara verkligheten – och det tror jag verkligen att den gör.


SÅ - Om ni står inför att sälja bil i Uppsala. Ta hjälp av samma företag som jag varit i kontakt med. Hör av er i kommentarsfältet så ger jag er namnet.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1742565 2021-10-01T15:26:18Z 2021-10-01T15:26:18Z Konsultuppdrag och jag

Smaken är som baken. Detta uttryck passar in i många sammanhang och har sedan länge varit fristående matlagningskonsten. Den är som baken, smaken alltså, även när det kommer till andra saker. Jobb är ett bra exempel. Eftersom jag har varit i arbetsförmedlarbranschen under snart 20 års tid vet jag att detta stämmer. Under mitt senaste decennium i branschen har jag varit verksam inom konsultuppdrag. Jag har alltså förmedlat konsultuppdrag till människor, ska sägas. Idag tänkte jag berätta lite om det, och först lite bakgrund:


Jag fick nys om ett ledigt jobb på en konsultfirma jag länge sneglat på. En bekant till mig hade arbetat där, som konsultchef med diverse konsultuppdrag, under en tid. Hon talade väldigt gott om arbetsplatsen och för varje gång jag hörde om den blev jag mer sugen. Jag ville röra mig vidare. Jag ville in i konsultuppdragens värld, där jag aldrig varit förr. Det tog ett tag för mig att få tummen ur. Min dåvarande tjänst var bra och jag trivdes. När suget blev för stort klev jag ut i det okända och sökte. Jag fick jobbet och snart arbetade jag med konsultuppdrag sida vid sida med min vän.


Det var en kanonbra organisation och jag lärde mig genast massor. Vi arbetade i mängder av olika branscher och med människor på olika platser i livet. Det kunde vara unga människor som sökte sina första jobb. Det kunde även vara äldre personer som letade efter konsultuppdrag efter att ha blivit varslade. En uppgift som är svårare ju äldre man blir, ska tilläggas.


Det var en fin omväxling. Det fanns mycket att göra och ingen dag var egentligen den andre lik. När jag började jobba med konsultuppdrag visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om att vara en slags mellanhand. Det skulle visa sig att jag älskade det. Det passade mig jättebra att vara i mitten, där konsulter och kunder möttes, och skapa passande konsultuppdrag.


Jag började med att nämna att smaken skiljer sig när det gäller jobb. Detta gäller inte bara val av yrke eller den kompetens man kan bidra med. Det gäller även anställningsformen. När jag började jobba med konsultuppdrag tänkte jag att detta nog bara var en form för vissa. De allra flesta gillade nog traditionella anställningar bättre, tänkte jag. Det visade sig inte alls stämma. Personer med olika kompetenser och vitt skilda personligheter fastnade för konsultjobben.


Jag tänker skriva mer om detta nästa gång eftersom jag tycker att det är viktiga grejer. På återhörande snart igen!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1739202 2021-09-22T15:22:36Z 2021-09-22T15:22:36Z Flyttfirmor såklart

Kom ihåg att det finns många flyttfirmor. Eller ja, det behöver ni väl egentligen bara komma ihåg om ni ska boka flyttfirmor förstås. Annars är det möjligen information som kan kännas lite överflödig. En väldigt märklig början på ett inlägg men jag lovar att det kommer att klarna snart.


Så, nyligen berättade jag att jag hade blivit tvungen att boka flyttfirmor för ett antal flyttar. Detta är ett området i vilket jag tidigare varit helt obevandrad. Jag har aldrig reflekterat över flyttfirmor eller vad som utgör en bra respektive mindre bra firma. Jag är för sjutton IT-konsult. Varför skulle jag reflektera över sådana saker? Jag har tillräckligt på mitt bord.


Hur som helst så blev det så. Det började med att jag fick ansvaret för min privata flytt. Detta är förstås svårare att snacka bort. Nog för att min bättre hälft brukar sköta allt sådant. Med sådant menar jag allt praktiskt kring vårt boende. Vare sig det handlar om flyttfirmor, elektriker, någon som lagar tvättmaskinen eller bygget av veranda. Ni förstår säkert: Allt som har med den praktiska utformningen av vårt hus att göra. Jag brukar komma undan med att laga maten och det räcker gott och väl för mig.


Den första av många flyttfirmor var den jag fastnade för. Det verkade vara ett seriöst företag med en bra hemsida och tydliga tjänster. Tydligen hade de varit verksamma i en väldig massa år. De hade ett stort team och de utförde en lång rad tjänster. Jag tänkte att flyttfirmor med den erfarenheten och flytt-arsenalen borde kunna litas på. Och mycket riktigt. Vi blev väldigt nöjda med resultatet. Flytten gick nästan skrämmande smidigt och vi lovade oss själva att aldrig flytta utan flyttfirmor igen.


Faktum är att jag var så himla nöjd med firman att den anlitades snart igen. Ja, inte för en privat flytt denna gång (tack och lov), utan för en arbetsrelaterad flytt. Vi hade blivit tvungna att byta lokaler på grund av expansion. En rolig anledning att uppgradera lokaler förstås, men inte lika roligt med själva flytten. Eller snarare: Det hade inte varit så roligt om jag inte kommit i kontakt med en av stans bästa flyttfirmor. Såklart kontaktade jag samma gäng igen. Såklart sa de att de kunde ta på sig uppdraget även om det skedde med relativt kort varsel.


Tror ni att de gjorde ett bra jobb även denna gång? Såklart!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1732089 2021-09-05T12:01:52Z 2021-09-05T12:01:52Z Vårt byggföretag i Stockholm

Jag hade aldrig någonsin haft kontakt med ett byggföretag i Stockholm förut. Ja, fram till förra året alltså. Sedan ändrades allt ganska radikalt, kan man säga. Jag hade nämligen kontakt med ett och samma byggföretag i Stockholm vid inte mindre än 3 gånger. Det är ganska mycket, särskilt för en som varit hantverkarfri i hela sitt liv. Jag ska nu berätta lite om hur det kom att bli såhär.


Först och främst. Jag och min familj köpte vårt hur i Spånga för snart 10 år sedan. Yngsta barnet flyttade ut redan efter ett par år så det har mestadels varit vi senaste decenniet. Det är klart att det känns lite tomt men det är också ganska skönt att vara själva. Får man ens säga så? Jag tar mig friheten. Vi visste redan när vi flyttade in att det eventuellt skulle behöva göras en del på huset. Vi hade inställningen att ”det tar vi sen” och den behöll vi i många år. Köket fungerade trots att det behövde renoveras. Detsamma gällde för badrummet och altan klarade vi oss utan. Tillslut fick vi dock nog, och då fick vi nog rejält. VI kontaktade det byggföretag i Stockholm som verkade mest erfaret. Med kort varsel kom en byggledare hem till oss på kaffe och förklarade vad de kunde göra, och när.


Köket


Det första uppdrag som vårt nya byggföretag skulle ordna på vårt hus i Stockholm var köksrenovering. Nog för att flera delar av huset var ganska illa däran men detta var något särskilt. Redan efter ett par veckor kunde arbetet dra igång, och teamet från byggföretaget i Stockholm gjorde ett fenomenalt jobb. Effektivt och med bra resultat!


Golven


Vi var båda överens om att vi någon gång ville totalrenovera golven i huset. Nu skulle det bli verklighet då vi mött vårt nya byggföretag i Stockholm. De rev upp det gamla och ringde in det nya, kan man väl säga. Vi är oerhört nöjda med hur resultatet blev.


Badrummen


Vi tog två badrumsflugor i en smäll. Båda var nämligen i stort behov av renovering, och så hade det egentligen varit i många år. Faktum är att det hade blivit lite av en elefant i rummet. Då vi redan var igång med vårt byggföretag i Stockholm var steget inte långt till att få till även denna renovering. Även här var vi mycket nöjda och för första gången på länge är det faktiskt en trevlig upplevelse att duscha. Det ni!


Dessa projekt, utförda av vårt byggföretag i Stockholm, utfördes alltså inom loppet av ett år. Nu när nästa år börjat väntar nästa. Det handlar om byggnation av en helt ny altan.


Jag återkommer om hur detta fortskrider, vare sig ni vill eller inte!

]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1727407 2021-08-23T11:07:38Z 2021-08-23T11:07:39Z Stamspolning i familjen

Jag tror att mina föräldrar kunde ana att jag skulle bli annorlunda redan från början. Detta har jag förstått utifrån mammas och pappas berättelser om hur jag var som barn. Jag var aldrig intresserad av samma saker som mina 4 äldre syskon var. Jag ville gärna göra andra saker. Ibland kändes det tydligen som att jag valde motsatsen till vad alla andra ville. De gillade bilar, och jag gillade att måla. De gillade fotboll, och jag gillade typ.. Simhopp?


Nåväl, det var inte det jag skulle prata om. Jag ska prata om att jag är den enda i min familj som inte har erfarenhet av stamspolning. Det kanske inte är superintressant i sig. Stamspolning är väl vad det är. Det behöver man väl inte ha någon åsikt om. Det finns, det är bra att det finns, men de flesta av oss tänker sällan på det. Så tänker jag. Vad tror ni?


Som sagt, i min familj sysslar man med stamspolning. Det var något som min farfar gjorde under 70- och 80-talen. Några av er tänker säkert ”fanns det stamspolning så tidigt?”. Fråga inte mig, jag kan ingenting om saken. Farfar var i alla fall duktig på stamspolning. En av de bästa i stan, brukar han själv säga. När han slutade vara bäst i stan på stamspolning tog min far över. Farsan tog över företaget och gjorde det med bravur. Farmor sa alltid att det sved i ögonen på farfar, även om han såklart var stolt att föra traditionen vidare. När farsan tog över kunde de anställa ny personal för första gången på länge. Det var allt fler fastighetsägare i stan som hörde av sig till företaget för hjälp med stamspolning. Farfar skyllde på att ”det går upp och ner i perioder”. Saken var bara den att företaget, under pappas ledning, steg ordentligt i värde. Kul för honom!


Pappa började runda av stamspolningen för snart 4 år sedan. Det gick smidigt, detta eftersom min brorsa tog över verksamheten. Han är skicklig. Inte bara på stamspolning utan på företagande överlag. En handlingskraftig man i vad han än tar sig för. Även här skiljer sig hans och min inställning till livet och arbete avsevärt.


I organisationen jobbar nu alltså (och håll nu i hattarna): 5 personer ur min familj med stamspolning. Det är mina två bröder och min syster. Det är min yngsta brorsas flickvän och det är min äldsta brorsas ganska stökiga grabb.


Tror ni att jag faller för grupptrycket och sadlar om till stamspolning jag med? Vad är oddsen?

]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1721167 2021-08-06T09:12:09Z 2021-08-06T09:12:09Z Hundbur på semester

Det värsta med att åka på semester är att vi har hund. Det hela är lite komplicerat. Detta eftersom det faktum att vi har en hund också är det bästa med att åka på semester. Vi har ett hus på Öland som vi alltid spenderar somrarna i. Harmonin vet inga gränser och vår jycke älskar det – fullkomligt älskar det. Hon är aldrig så fin och go som när vi är där. Det är fint att se. 


Så vad är då problemet? Problemet är att hon inte uppskattar den hundbur hon har suttit i på vägen dit. Detta har varit ett problem ända sedan hon var liten. Jag menar, den är stor och följer alla riktlinjer för hur man reser med en hund. Vi har försökt bona in den så att hon ska trivas med filtar, leksaker och så vidare. Det har bara inte gått. Det har varit gnäll och skäll sedan vi lämnat uppfarten och fram till att vi parkerat vid huset. Hundbur var inget för henne. Tydligen är detta ett känsligt ämne för många hundar och, indirekt, hundägare. Finns det inget annat sätt att resa än att använda hundbur? Är det elakt att tvinga hunden till att resa på detta sätt? Jag ställer frågor men vet inga svar.


Hur som helst så kände vi att vi var tvungna att göra något nu. Det fick vara nog med plågsamhet för såväl hund som för människoöron. Jag gjorde det till mitt projekt att leta upp en ny hundbur åt vår älskade hund. Hon skulle minsann inte behöva må dåligt bara för att vi skulle åka på semester. Jag tog till Google och jag började kika på olika lösningar på hundburar som fanns. Kära läsare, jag kan meddela att detta är en djungel så snårig som någon. Det finns mängder av olika typer av hundburar där ute.


Eftersom jag nästan stirrade i kors efter ett tag började jag läsa tester. Jag läste om det som blivit utsett till bästa hundbur. Jag kontaktade sedan vänner som har hund och som jag vet genomgått samma problematik. Det var så som stjärnorna stod i rätt läge. Samma hundbur jag läst om var också den som min mest pålitliga vän ägde. Det hade inte varit några problem med resor efter att de skaffat denna bur till deras hund. Jag sökte upp ett pålitligt företag som bland annat sysslade med hundburar och lade en beställning. Bara några dagar senare plingade det på dörren och vår nya hundbur var på plats.


Nyfikna på hur det gick?


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1713815 2021-07-15T17:49:45Z 2021-07-15T17:49:45Z Vårt nya städföretag

Hej på er!


Efter förra veckans inlägg har det haglat in frågor i min inkorg. De mesta av frågorna handlade om det städföretag vi anlitat för flyttstädningen. För er som missade förra inlägget riktade jag min största uppskattning åt detta företag. När vi nu valt att köpa en villa för en massa pengar ville vi inte snåla på städningen. Vi anlitade ett professionellt städföretag för att ansvara för städningen innan överlämning av nycklar. Ett mycket klokt beslut skulle det visa sig!


Så, frågorna då alltså. Många verkar gå i samma tankar. Jag antar att vi befinner oss i en tid då väldigt många människor funderar på, eller till och med har, köpt nytt. Jag kan tänka mig att städföretag blir nedringda av kunder som vill ta hjälp med service av olika slag. Bra för dem, och bra för oss kunder att det finns en god marknad för detta. Jag ska nu berätta varför jag starkt rekommenderar det städföretag vi anlitade.


Kommunikationen


Man ska verkligen inte förringa betydelsen av en god dialog mellan kund och företag. Städföretaget vi anlitade delade verkligen denna inställning. Från första sekund var kommunikationen mellan oss och vårt nya städföretag kanon. All information var tydlig. Offerten var rak och innehöll exakta uppgifter om vad vi betalade för. Vi kunde nå städföretaget med frågor när de dök upp, vilket hände ett par gånger. En stor eloge ska de ha för detta!


Anpassningsbarheten


”När behöver ni våra tjänster?” frågade städföretaget. Eftersom vi behövde tjänsten tidigt, tidigt på morgonen var vi osäkra på om vi skulle bli nekade. Kanske skulle vi bli extra debiterade. Killen vi pratade med från städföretaget svarade bara ”Inga problem! Då kommer vi klockan 7”. Fullkomligt utmärkt. Jag kan tänka mig att man, som städföretag tjänar oerhört mycket på att vara så anpassningsbar. Behoven ser ju trots allt olika ut mellan kunder.


Servicen


Det vore förstås olämpligt att inte hylla själva utförandet som vårt städföretag stod för. Herregud vilket pang-resultat vi mötte när vi kom hem igen. Under alla de åtta år vi bott i lägenheten hade det aldrig någonsin varit i närheten av så rent. Det var faktiskt lite dystert att tänka sig. Att vi aldrig någonsin tog oss tiden att städa såhär grundligt. Nåväl, vi får helt enkelt skärpa oss nu när vi ska bo i hus. Vi funderar faktiskt på att anlita samma städföretag för regelbunden städning. Någon som har erfarenhet av det?


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1709304 2021-07-01T10:04:54Z 2021-07-01T10:04:54Z Fasadrenovering i Stockholm, fortsättningen

Vi trummar på som vi gjort de senaste dagarna. För er som inte har hängt med så har jag bytt fokus en smula. Eller ja, man kan nog säga att jag har gjort en totalomvändning. Bloggen, som ju vanligtvis handlar om helt andra saker, har nu kommit att handla om fasadrenovering och Stockholm. Visst låter det knäppt? Det är det nog också, i alla fall litegrann. Det började med att jag, i förbifarten, yttrade mig om att jag har arbetat med fasadrenovering i Stockholm. Därefter ramlade det in mängder av spörsmål från er. Massor av människor var tydligen nyfikna på hur det var att arbeta med detta.


Som den publikfriare jag är kommer jag att ta vid där jag slutade i förra inlägget. Det vill säga genom att svara på era fina frågor om fasadrenovering i Stockholm. Till den som inte finner detta ämne vidare intressant att gräva ner sig mer i säger jag: Sluta läs omedelbart.


Sådär ja, kul att du är kvar. Nu kör vi.


Umgås du fortfarande med några från den här tiden?


Jag skulle inte säga att jag ”umgås med” några ur teamet inom fasadrenovering i Stockholm. I alla fall inte regelbundet. Det finns en kille, Mikael, som jag fortsatt träffar emellanåt. Det blir dock mer och mer sällan numera, eftersom han har fått barn.


Det är synd att jag har glidit isär från teamet, men det är ju också helt naturligt förstås. Det var nu närmare 20 år sedan vi bodde i Stockholm och arbetade med fasadrenovering ihop.


Hur mycket tjänar man när man arbetar med fasadrenovering i Stockholm?


Jag ska inte inbilla mig att jag har koll på lönebilden nu, efter så många år. Det enda jag kan göra är förstås att yttra mig om min egen tid inom fasadrenovering i Stockholm. Svaret på frågan blir då: Man tjänar faktiskt väldigt bra när man arbetar med fasadrenovering i Stockholm. Faktum är att man tjänar betydligt mer än i vissa andra byggrelaterade branscher som jag har prövat på.


Ni får nöja er med endast ett par frågor idag. Det är dags för mig att kila iväg och träffa Mikael på vår årliga middag tillsammans. Jag ska berätta att han är omnämnd i dagens inlägg, till och med två gånger. Då blir han nog glad. Eller förargad? 


Något blir han i alla fall.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1705355 2021-06-20T14:59:23Z 2021-06-20T14:59:23Z Solceller till företag

Vi kör på med frågorna och svaren angående solenergi. Detta har nu pågått i några veckor och givet alla frågor som fortsatt landar i min inkorg finns det mer att säga. Jag postar om detta ämne en gång i veckan. För den som önskar läsa om de mer ”vanliga” ämnena så är det dags att sluta läsa NU.


Kul att du är kvar, nu kör vi!


Efter förra veckans inlägg kom frågor om varför jag inte arbetar med solceller till företag. Jag tror att det var totalt 6 frågor som kom in, och därför kände jag mig tvungen att förtydliga saken. Jag jobbar med att installera solceller till företag. Jag jobbar t.o.m. med att installera solceller till företag väldigt, väldigt mycket. Hur missförståndet uppstod vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det alltid är avsändarens fel om inte hens budskap gick fram. Jag tar på mig det.


Så, återigen: Solceller till företag är något jag ägnar mig väldigt mycket åt, väldigt ofta. Företaget som jag arbetar på är en helhetsleverantör. Det innebär att vi gör alltid i hela arbetet med solceller till företag. Från själva planeringen till byggandet av solcellerna som ska installeras på företaget. Från leveransen, till monteringen av alla solpaneler och sedan driften (vilken förvisso är väldigt ringa) av desamma.


Nu när vi har slagit fast detta så kör jag på med frågor:


Arbetar du bara med att ge solceller till stora företag?


Nej, det skulle jag inte säga. Däremot kan det vara bra att känna till att det är vanligt att stora företag skaffar solceller. Det är lite mindre vanligt bland mindre bolag, av naturliga skäl. Däremot kan jag nog säga att det blir allt mindre företag som skaffar solceller. Detta säger jag med över ett decennium av installation i bagaget. Detta är en oerhört positiv utveckling. Inte bara för mig och det faktum att det tyder på att jag får behålla jobbet. Även för företagen som låter installera solceller och (inte minst) för miljön.


Har du jobbat längst på ditt jobb?


Jag fick denna fråga av min brorson som är 7 år och jag lovade att ha med den. Nej, Valdemar, jag har faktiskt inte jobbat längst med solceller på mitt företag. Det finns en gammal, gammal gubbe som är hela 55 år gammal som har jobbat mer än dubbelt så länge som jag. Han är i din pappas ålder.


Nu måste jag kila iväg men lovar att återkomma med fler frågor snart igen. Ciao!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1704012 2021-06-16T13:43:47Z 2021-06-16T13:43:47Z Budfirma x3

Tre gånger. Det är så många gånger som jag, under det senaste året, kommit i kontakt med en budfirma. Det är oväntat. Särskilt oväntat är det eftersom jag hann bli 45 år innan jag ens gjorde det för första gången. Nåväl, livet spelades ut på ett sätt som satte mig i ansvar för att anlita budfirma i olika sammanhang. Och vet ni vad – jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt.


Jag vet att detta inte är ett ämne som intresserar särskilt många av er. Jag vet att de flesta väntar sig, och hoppas på, att den här bloggen ska handla om det vanliga. Nu känner jag dock inte för att skriva om något av mina vanliga ämnen. Jag känner för att skriva om de gånger jag kontaktat budfirma. Så kommer det därför att bli. Nu åker vi:


  1. Flytten från norr till söder


Detta låter mer dramatiskt än det är. Jag menar alltså flytten som gick från Stockholms norra delar till stans södra delar. Vi bestämde oss för att, en gång för alla, anlita en budfirma. Det var ett vettigt beslut. Mindre vettigt var det att ge ansvaret för budfirman till mig - Världens mest ängsliga jävel. Jag tror att jag hade kontakt med varenda budfirma i stan innan jag bestämde mig för en. Jag är däremot mycket nöjd med den jag valde, så utfallet var gott!


  1. Nya tider, nya kontor


Vi expanderade som bara sjutton nyligen. Sex nya medarbetare och inte en kvadratmeter över att sitta på. Det resulterade i att vi var tvungna att byta kontor. Vi blev dessutom tvungna att handla snabbt och koppla in en pålitlig budfirma. Gissa vem som fick lov att ta sig an uppgiften? Gissa vem som gillade att hen fick ta sig an uppgiften att boka budfirma?


Ni har rätt.


  1. Flytt för bror


Ryktet hade spridit sig i familjen. Min genialitet när det kom till bokning av budfirma ville nyttjas av andra. Nu hade jag dessutom blivit tjenis med de som arbetade på budfirman. Min bror försökte kolla om jag kunde få billigare pris om jag kontaktade dem. Jag förklarade att så nog inte var fallet och jag brydde mig inte ens om att fråga. Min hjälp ville han dock ha, storebrorsan. Jag bokade, min vana trogen, samma budfirma som tidigare. Allt gick lika smidigt.


Letar ni efter budfirma? Kontakta mig i kommentarsfältet så ska jag avslöja vilken firma jag talar om!


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1700283 2021-06-07T16:54:01Z 2021-06-07T16:54:01Z Fälgar och färger

Nu har jag gått hela regnbågen runt. Ja, när det gäller fälgar alltså. För ett par år sedan fick jag för mig att jag skulle testa minst 8 olika färger. Jag har nu kommit upp i 12 och fastnat på den absolut bästa färgen på fälgar hittills. Jag ska nu ge en liten återblick till hur det hela har gått till:


Jag sågs med en kompis och pratade bilar. Inget som var särskilt ovanligt eller revolutionerande. Det hände ofta. Vi pratade om hur man skulle kunna fixa bilen på olika sätt. Fälgar var ett ämne som ofta dök upp. Jag sa någonting väldigt flummigt om att det hade varit kul att göra ”något större för en gångs skull”. Inte helt förvånande så tittade min kompis på mig med en förundrad min. Jag utvecklade: ”Ja, något med fälgar. Något med att pröva något nytt. Kanske en ny färg. Helt galen färg, ja?”


Jag ska lägga till att detta samtal om fälgar ägde rum ganska sent på kvällen. Det skenade sedan iväg och vi började bolla olika idéer med varandra. Vilken färg skulle jag i så fall välja? Skulle vi båda göra samma sak? Det fanns många idéer. Vissa sköts ner ganska snabbt medan andra överlevde betydligt längre. Timmarna gick och morgonen närmade sig. Vi somnade på soffan och vaknade vid lunchtid dagen efter.


På bordet låg ett papper på vilket jag kunde se att det stod ”fälgar från och med nyår”. Jag förstod först ingenting. När jag tog upp pappret och granskade det närmare började minnena komma tillbaka. Det var en projektbeskrivning. En projektbeskrivning där det framgick att jag gick med på att testa på olika fälgar. Fälgar i 8 olika färger under loppet av maximalt 24 månader. Min vän vaknade upp i soffan bredvid mig och jag höll upp beskrivningen.


”Vad är det här? Minns du det här? Det verkar vara någon slags instruktion”, sa jag.

”Det verkar vara något slags kontrakt, tycker jag” sa han, pekade på den nedre delen av det klottriga pappret och lade sig ner igen.


Mycket riktigt, där stod klart och tydligt min namnteckning. Där stod även min väns namnteckning. Vi hade skrivit ett kontrakt för att våra morgonpersoner inte skulle skjuta ner våra idéer. Fälgar skulle testas. Fälgar i massor av olika färger, och det var bara att köra igång!


Nästa vecka tänker jag berätta mer om hur de senaste 24 månaderna gick. Vilka fälgar som valdes och varför.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1698103 2021-06-02T17:26:58Z 2021-06-02T17:26:58Z Solceller i vår villa, till slut

Vi planerade att skaffa solceller till vår villa länge. ”Länge?” tänker ni kanske nu. ”Hur länge är egentligen länge, några månader?”. Svar nej. I vår familj funderar vi nämligen över allting väldigt länge innan vi tar ett beslut. Detta har gått i arv från tidigare generationer, det ska gudarna veta. På både min mammas och pappas sida har det varit helt otroligt. Man fick aldrig något gjort. Planerna kunde vara spektakulära, men ingen skred till verket. Detsamma gäller för min sambos familj. Precis samma sak gäller där. Nu har vi tagit detta ståtliga arv vidare när vi funderat över solceller till vår villa.


Håll i hatten nu. Det tog oss 8 år att bestämma oss för att skaffa solceller till villan. Eller snarare: Det tog 8 år att till slut göra slag i saken. Vi bestämde oss redan i början av 2010-talet. Vi är båda engagerade i klimatkampen och vi kan ganska mycket om vilka åtgärder man kan vidta. Vi gapar gärna på andra om att de ska ta till diverse radikala åtgärder för att vända på den negativa utvecklingen. Sådant gör vi förstås också. Vi källsorterar och är allmänt duktiga på att ta hand miljömässig hand om vårt hushåll. När det kommer till solceller till vår villa har startgroparna dock varit längre. Långt, långt mycket längre.


Nu är det i alla fall gjort. För några månader sedan satte vi ner foten för oss själva. Inga fler undanflykter. Inget mer trams om energin i vårt hus och om de solceller vi ville ha dit. Vi skulle till slut ta steget och gjorde det. Det är nästan skrattretande hur enkelt det faktiskt var. Vi satte oss vid datorn och googlade på företag som kunde utföra installation av solceller i villa. Vi valde de som verkade ha längst erfarenhet och som verkade mest seriösa. Vi ringde, berättade om vår situation och frågade hur vi gick vidare. Killen vi kom i kontakt med sa att han kunde komma på besök redan dagen efter. Detta för att se hur förutsättningarna i och runt vår villa såg ut för solceller.


Sagt och gjort, nästa dag dök solcellsexperten upp på trappan och introducerade sig. Efter ett trevligt och informativt möte åkte han iväg. Bara några timmar senare damp det ner en offert i mailinkorgen. Offerten godtogs, vi tecknade kontraktet och snart var arbetet igång. Vi skulle äntligen få solceller till vår villa. Det tog nästan ett decennium att få till det hela, men skam den som ger sig.


Är det någon av er läsare som har solceller till er villa? Hur tycker ni i så fall att det går? Känner ni att ni har fått vad ni hade hoppats på?


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1688541 2021-05-08T19:15:55Z 2021-05-08T19:15:55Z Frågor och svar om balkongrenovering i Stockholm

Hej på er!


Idag tänkte jag att jag skulle tillgodose några önskningar jag fått senaste tiden. Sedan jag lät droppa att jag arbetar med balkongrenovering i Stockholm har frågorna vält in. Ja, detta var förvånande även för mig. Nog för att jag har stor respekt för att balkongrenovering är viktigt för bevarandet av Stockholms arkitektur. Jag hade dock inte kunnat förutse att det skulle bli ett så populärt blogg-ämne.


Nåväl, era önskningar är min lag. Idag ska jag skriver om några fundamentala bitar som är viktiga att känna till angående balkongrenovering i Stockholm. Vi börjar från början:


Hur vet jag att det är dags för balkongrenovering i min fastighet i Stockholm?


Det kan variera. Ibland är det svårt att se skadorna/slitaget på balkongen med blotta ögat. I dessa fall kan det behövas göras en utredning av ett proffs. Annars kan behovet av balkongrenovering i Stockholm kännas igen genom att man upptäcker sprickor i betongen. Om detta upptäcks är det viktigt att inte låta det gå för lång tid. Då kan skadorna bli ännu större. Kontakta då en expert på balkongrenovering i Stockholm och låt genomföra en analys.


Hur går det till?


Hur en balkongrenovering i Stockholm går till beror på vilka åtgärder som behöver utföras. Vissa gånger, då man renoverar i tid, kan vi avlägsna skadat material, förstärka och sedan gjuta ny betong där det behövs. Ofta är slitaget så pass omfattande att vi byter ut hela balkongen. I detta fall tas alltså den befintliga bort. Vi lägger därefter in ny armering och skapar en helt ny balkongplatta från grunden. Det är ett stort projekt, men vi som arbetar med balkongrenovering i Stockholm dagligen fixar det utan problem.


Hur mycket kostar en balkongrenovering i Stockholm?


Priset på renoveringen avgörs av en rad olika komponenter. Till att börja med ska man påminna sig själv om att balkonger kan se väldigt olika ut. Vissa är av enklare typ medan andra är betydligt mer komplicerade och/eller rika på ornament. Kostnaden avgörs av vilka typ av material som behövs, hur lång tid arbetet tar och hur mycket som behöver göras.


Skriv gärna i kommentarsfältet om ni undrar vad er balkongrenovering i Stockholm skulle kosta. Jag kontaktar er gladeligen för att ge en gratis offert på arbetet.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1676578 2021-04-09T12:33:15Z 2021-04-09T12:33:15Z Pers plankbord

Dåliga beslut togs i helgen. Det är inte helt ovanligt. Särskilt inte när det är just den konstellation av människor som ses, som sågs nu i helgen. Vi är ett gammalt kompisgäng från hemstaden som flyttat till huvudstaden. Vi ses någon gång i månaden och varje gång brukar det bli ganska bra ös i tillställningarna. Särskilt mycket ös har det blivit under corona-tider då vi inte har kunnat fortsätta ut på stan efteråt. Vi har blivit kvar hemma hos den som står för tak över huvudet för kvällen. Ofta har det blivit beer-pong, och det är denna ”sport” som inlägget ska handla om.


Lite bakgrund först:


Min kompis har fått ett plankbord av sin pappa. ”Vad är ett plankbord?” undrar några av er. Det är precis vad det låter som: ett bord gjort av plankor. Det är ett himla fint bord, och det märks att hans kära far har lagt ner en del slit. Det blev väldigt bra, plankbordet han byggde. Stort och fint – och perfekt för beer-pong. Om det bara ville sig så väl att vi kunde blivit varse om att plankbordet i fråga inte borde användas till det – det hade varit så himla bra. Dessvärre blev det inte så. Jag ska berätta vad som hände.


Vi hade fest hos kompisen. Timmarna tickade på och vi varvade quiz med diverse andra lekar. Plötsligt ljöd en pingisboll som landade i marken och alla visste vad det var fråga om. Utan att tänka sköt vi fram Pers nya plankbord i köket. Vi ställde upp muggar som sig bör och började spela. Men var fan var Per själv? Vi tänkte inte mer på saken utan spelade på. Ungefär en timme in i spelet kom han hem efter en telefonpratande promenad och fick syn på sitt plankbord. Spilld öl överallt och ett gäng gastande kompisar som omringade det. Det var inte bra, inte alls.


Det var först när han gav ifrån sig något som kan liknas vid ett vrål som vi insåg vad vi gjort. Det var en dum idé att spela beer-pong på hans hemmasnickrade plankbord. Per ringde upp sin pappa på högtalartelefon och förklarade sin oro över bordet. Hans pappas lugna stämma hördes från andra sidan luren:


”Det är lackat så torka bara av det efteråt så ska det vara lugnt. Kör hårt”.


Det slutade i en mycket bra kväll och ett plankbord som var utom all skada.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1670986 2021-03-26T19:26:20Z 2021-03-26T19:26:20Z Biltvätten i Haninge och födelsedagsbarnet

Hej igen!


Såhär snabbt har det nog aldrig gått för mig att skriva ett andra inlägg på samma tema förut. Jag fick lite eld i baken efter att ha fått så mycket fin feedback efter det förra inlägget. Så mycket eld att jag nu kände att jag var tvungen att följa upp redan samma kväll – Det ni!


För er som inte vet vad jag babblar om kan jag ge en snabb återblick. Så, min pappa fyllde jämt för några dagar sedan. Vi anordnade ett kalas, men ett väldigt blygsamt och avståndstagande sådant. Det är knasiga tider. Det vet alla, så nog om det. Jag chansade och köpte en present till pappa som jag inte hade en aning om hur den skulle mottas. Jag gick nämligen ner till biltvätten i Haninge som låg nära mina föräldrars hus. På plats på den stora lokalen i Haninge bad jag om deras bästa rekond. Jag bad alltså om detta utan att på något sätt ha en aning om vad en rekond i Haninge är för någonting.


Detta lyste igenom för personen i kassan som tog min beställning. Killen på biltvätten i Haninge förklarade pedagogiskt för mig hur det skulle gå till. Han berättade metodiskt hur alla steg gick till och vad alla pengar gick till. Nog för att jag är helt ointresserad av bilar, men renlighet är ett ämne som ligger mig nära om hjärtat. Det lät verkligen som att pappas Honda skulle bli väldigt, väldigt ren efter besöket på biltvätten i Haninge.


Sedan kom dagen för kalaset och pappas presenter hade lämnats på ett bord. Givaren backade undan för att säkra att avståndet var smittsäkert. Pappa fick problem att öppna några av paketen eftersom han bar handskar. Det tog en stund men gick tillslut. En efter en öppnades och tackades för. Sedan kom han till min rekond i Haninge. Gåvan från biltvätten i Haninge som han brukade åka till och alltid var nöjd med. Han öppnade paketet och fick så stora ögon att jag tror att vissa oroade sig för att han fick hjärtstillestånd.


Mamma gick fram bakom honom och kikade över axeln. ”Vad är det för något, älskling?” frågade hon. Han svarade att Ros-Marie, som han av någon outgrundlig anledning kallar sin bil, ska få sin första rekond i Haninge. Applåder uppstod i den kallade trädgården, och de kom framförallt från gubbarna. Pappas båda bröder bekräftade att det var Haninges bästa biltvätt. ”Jag tog en rekond på samma ställe i Haninge för ett år sedan, det blev HUR bra som helst” sades det.


Pappa gav mig den längsta kramen han någonsin gett mig.


]]>
tag:woz.posthaven.com,2013:Post/1667568 2021-03-18T19:50:57Z 2021-03-18T19:50:58Z Glömt hundfoder i en vecka

Förra sommaren fick jag praktisera på en gård. En sån där gård som har allt, ni vet. Det finns ett stall och det anordnas ridlektioner. Det finns en stor del där grisar föds upp. Massor av får, massor av getter, ett nästan orimligt stort antal ankor och gäss, och hundar. Hundar var man än vänder sig. Detta gör förstås att det går åt en hel del hundfoder. Det är just hundfoder som detta inlägg kommer att handla om.


Jag ska gå igenom processen lite snabbt. Varje dag hade jag min runda som innebar att jag skulle utfodra alla djur och se till att de hade det bra. Ett oerhört passande jobb för en djurvän som jag. Jag älskade det. Det enda som var en aning problematiskt var att minnet sviktade ibland. Jag vill tro att det hade att göra med att jag kastades in i hetluften direkt. Det fanns liksom ingen längre tid att vänja sig vid jobbet. Detta gjorde att jag tenderade att glömma hundfoder. Inte en gång, inte två gånger och inte heller tre, fyra eller fem. Det tog mig en hel vecka – 7 dagar – innan jag kom ihåg att ta med hundfoder i bilen på min runda.


Jag förstod inte varför det skulle vara så förbannat svårt. Allt annat koms ju ihåg. Allt annat arbete utfördes efter konstens alla regler. I alla fall om man fick tro min oerhört snälla chef, bonden Lars. Hundfoder var inte min grej att komma ihåg helt enkelt.


Varje dag under min första vecka på gården fick jag därför ta bilen tillbaka till huset och hämta hundfoder. Det är en liten bit. Saken är bara den att vägen till huset och hundfodret är den finaste på hela området. Jag skulle säga att det är bland de finaste i hela den här delen av Sverige. Så varje dag, när dagen började förbereda sig för kväll, fick jag åka denna väg. Det var oerhört vackert. Faktum är att det var så himla fint att jag nästan tror att jag glömde hundfoder med flit. Om ni skulle se den här vägen skulle ni förstå.


Sommaren var slut oerhört hastigt. Veckorna susade förbi. Jag började komma ihåg hundfoder men tog ändå en extra sväng med bilen för att titta på dagens sista ögonblick. När jag lämnade lovade jag Lars att återkomma nästa sommar. Mycket har hänt sedan sist, men jag skulle gärna komma tillbaka till Sörmland en gång till.


Så får det bli. Eller vad tycker ni?


]]>