Förra veckan berättade jag om beslutet jag fattade för snart 5 år sedan. Ett beslut som minst sagt förändrade mitt liv och som jag nu när jag tittar i backspegeln kan konstatera var rätt. Jag bytte bransch. Jag bytte profession för att få göra något annat än det jag gjorde. Jag ville skapa och inte bara arbeta i blindo med resultat som inte syntes. Det öppnades en väg ut. Den vägen var arbete med putsfasad och företaget hette SMP Putsprodukter.

Många frågor har ställts sedan förra veckan och jag tänkte därför att jag skulle ägna ytterligare en text åt ämnet. SMP Putsprodukter är trots allt en stor del av mitt liv så det gläder mig att ert intresse för att veta mer är stort. Jag tänkte nu ta upp några av de frågor som kommit in och besvara dem. Hoppas att ni tycker att detta är ett bra upplägg. Annars får ni väl skälla på mig.

Hur hamnade du på SMP Putsprodukter?

Jag hade faktiskt arbetat med puts i yngre dagar. Efter att jag skolat om mig på universitet och börjat arbeta inom finans var det dock det som gällde. Ja, fram till dess att jag tröttnade och sökte mig vidare. Då var det en gammal kollega till mig från förr som hörde av sig. Hon arbetade på just SMP Putsprodukter och sa att de behövde folk. Jag tvekade först men tänkte att jag kunde komma in och kika. Jag blev väldigt imponerad av SMP Putsprodukter och deras sätt att arbeta. Jag kände direkt att detta var ett gäng som visste vad de höll på med. De verkade dessutom vara väldigt sammansvetsade som team och det var ju inte heller en dum sak. Jag gick med på provanställning och resten är alltså en 5-årig historia.

Kommer du byta från SMP Putsprodukter någon gång tror du?

Jag ser inte någon anledning att hoppa på SMP Putsprodukters tåg, nej. Det är klart att saker och ting kan förändras men hittills har jag trivts väldigt bra på företaget under mitt halva decennium här. Högst sannolikt blir jag kvar så länge jag känner att branschen ger mig något. Kanske får jag ett ryck och vill testa på något annat igen. Vem vet? Men fram till dess är det SMP Putsprodukter som gäller. Det kan jag garantera.

Nog om mig. Nog om SMP Putsprodukter för idag. Jag trodde att jag skulle hinna längre men tiden sprang iväg. Däremot: Om DU saknar svar på din fråga, vad den än må handla om: Tveka inte att höra av dig!

Jack hade för vana att alltid tala med folk han sprang på ute i världen. Det var osvenskt, detta visste han. Han var inte dum. Han var bara väldigt social. Mycket mer social än den näst mest sociala person han träffat. Det hör till denna historia.

Vanligen brukade Jack gå till höger när han kom ner för sluttningen som gick både upp och ner till hans byggnad – beroende på om han skulle hem eller bort. Den här dagen, ja just idag, kände han att han skulle bege sig åt ett annat håll. Skulle han gå vänster? Eller skulle han, mot alla odds, gå rakt fram? Gatan fortsatte ju trots allt. Han gjorde det senare och sprang snart på en byggnation. En fasadrenovering på en byggnad, snarare. Något Jack aldrig tidigare sett i sitt liv.

Han blickade upp längs fasaden och såg en massa besynnerliga pinnar. I en slags ställning. Det såg lite ut som hans mekano som han hade när han var liten. Tanken på fasadrenovering hade inte slagit honom – fullt förståeligt, givet hans okunskap om ämnet – så Jack tog till den metod han brukade när han sökte svar: Andra människor-metoden.

• ”Hallå där!” ropade han till en man som stod många meter upp i luften och grejade med någon vajer.

• ”Hej?” svarade mannen.

• ”Vad gör ni?”

• ”Vi.. Det är fasadrenovering”

• ”Fasadrenovering?”

• ”Japp. Så är det. Vi började här igår så det tar ju ett tag. Men vi har gjort det huset nu” Mannen pekade med sitt lediga finger mot en orange byggnad bredvid. ”Ja, och nu är det fasadrenovering av det här huset då”

• ”Är det allt?” frågade Jack

• ”Om det är allt? Vad menar du?” svarade mannen förvånat

• ”Ja, är det slut på fasadrenovering där eller vad händer sen?”

Det var förstås ett märkligt samtal att ha för mannen, sisådär 07:15 på morgonen dessutom. Konversationen fick ett abrupt slut när mannens kollega behövde honom någon annanstans. Jack tänkte att han får gå samma väg imorgon för att få alla svar kring fasadrenoveringen. Man kan ju inte lämna något åt ovetskapen, det går ju bara inte.

Mitt liv har idag pågått i 50 år. Bara av att skriva denna mening så får jag svindel. Det är faktiskt på riktigt. Jag sitter här och känner mig yr nu, på grund av det jag skrev. Idag kommer jag att göra en av många återblickar som kommer att äga rum framöver. Jag känner mig själv och vet hur lätt jag fastnar i nostalgi. Jag kommer, kanske något oväntat, att börja med tiden då jag arbetade med taktila skyltar.

Jag har två synskadade syskon så därför har innebörden av taktila skyltar alltid varit solklar för mig. För er som inte vet vad det är kan jag förklara. Taktila skyltar är de som på ett eller annat sätt syftar till att vara behjälpliga för synskadade personer. Det kan exempelvis vara en skylt som visar, med taktil skrift, var en toalett finns. Det kan också handla om skyltar som visar riktningar, vartåt en synskadad person ska gå för att nå sitt mål. Ja, allt möjligt – det är vad taktila skyltar kan vara.

När jag gick ur gymnasiet med låga betyg men en himla kunnighet inom hantverk så leddes jag sakteliga åt ett håll. Det var en vän vars yrke hade blivit att ta fram skyltar. Jag tänkte att jag väl kunde göra desamma. När jag började bad ägaren av företaget mig att ansvara för taktila skyltar. Jag frågade naturligtvis varför. Han beskrev där och då att en gyllene chans hade uppenbarat sig. Jag var nämligen den första att börja på företaget med erfarenhet av taktila skyltar. Det skulle bli en perfekt matchning, som han uttryckte sig.

Detta om detta. Jag fick jobbet och jag startade redan nästkommande vecka. Ingen tid att förlora när det kom till taktila skyltar. Jag kämpade på inom branschen i 3 års tid innan jag såg mig om. När jag var 22 bestod min enda arbetslivserfarenhet av att ha arbetat med taktila skyltar. Det var lite intressant. Ja, för att inte tala om hur svårt det var att försöka snärja sig in på någon firma utan någon egentlig erfarenhet.

Nu tittar jag tillbaka 28 år och landar i den dag då jag slutade arbeta med taktila skyltar. Jag minns det då som en oerhört fin period. Ja, inte enbart för att det faktiskt var ganska kul att ta fram taktila skyltar, utan också för att det var där jag träffade min framtida sambo.

Vilken slump, eller hur?

Vi hoppar rakt in där jag lämnade er sist. Då talade jag om hur jag, på väg till bussen, tvingades möta ett besökssystem att ta mig igenom. Eller snarare: Ett besökssystem som ingick i en lek som lektes av ett antal barn och som jag nu tydligen var en del av.

• ”Detta är ju löjligt. Ni kan inte ha ett besökssystem på en vanlig promenadväg. Folk går ju här, för sjutton. Vet era fröknar om att ni håller på med det här?”

• ”Det heter inte fröken. Det heter faktiskt pedagog” svarade en av grabbarna.

Jag kände mig som en 3000 år gammal mumie för ordvalet. Men det är faktiskt inte så lätt att hänga med när man inte har barn själv. Hur som helst så började jag bli försenad till jobbet så leken med besökssystemet fick lov att närma sig sitt slut. Jag sa att jag hoppas att de hittar någon annan vuxen att plåga med sin lek och sitt besökssystem snart. Sedan började jag gå därifrån mot bussen.

Då ropade en av barnen jättehögt: ”Stopp!”. Jag stannade till och tittade bort mot dem igen. ”Jag leker inte ert besökssystem. Jag gör det bara inte. Det ska ni vet...”. En av barnen gick över trottoaren åt mitt håll och stannade någon meter ifrån mig. Hon sa ”Vill du ha koden till besökssystemet?. Jag blev lite förbryllad så jag fick inte ur mig mycket mer än ett ”Va?” som svar. Då upprepade hon frågan om besökssytemet.

• ”Jag frågade om du ville ha koden till vårt besökssystem”

• ”Men det finns inget besökssystem. Detta är en...”

• ”Kom igen nu” sa barnet med vädjan i rösten. En röst som vittnade om att de började bli trötta på mig och min fantasilöshet.

Jag suckade, såg på mitt armbandsur att jag missat bussen och sa sedan ”Ja, ja. Låt gå då. Hur kommer jag igenom besökssystemet?”. Jag fick lösenkoden viskad till mig innan barnet återvände till sina kompisar. Jag tittade mig omkring för att inte riskera att göra mig till åtlöje inför andra vuxna. Sedan sa jag högt och tydligt: ”Jag är en flodhäst!”.

Barnen andades in och såg chockade ut. Sedan brast de ut i ett gapskratt vars like jag aldrig hört tidigare. Sedan sprang de runt hörnet och lämnade mig kvar på trottoaren. Det fanns inget besökssystem. Jag hade lurats och nu stod jag där under tallarna, en ensam flodhäst och hens portfölj.

Phillias hade aldrig varit så nervös förut. Inte vad han kunde minnas i alla fall. Det var något väldigt nervöst med att påbörja ett nytt jobb och det var knappast första gången som det skedde. Nej, Phillias hade arbetat på så många som 10 ställen innan han nu satt i fåtöljen på kundtjänsten och väntade på sin nya chef. Han hade nämligen räknat den morgonen.

Han hade inte sovit bra. Inte alls. Hur skulle han kunna påbörja ett jobb inom kundtjänst utan att ha sovit bra? Är inte det ändå receptet på framgång när man arbetar med människor – att man är alert och med i skallen och verkligen brinner för att hjälpa personerna som kontaktar en? Han visste inte hur han skulle besvara frågan. Han hade trots allt aldrig arbetat i kundtjänst förut.

Många tankar snurrade runt i huvudet. Ännu fler tillkom då han hörde en röst inifrån lokalen där han lokaliserat att hans framtida kollegor huserade.

• ”Välkommen till kundtjänst, du talar med Marianne..”

Denne Marianne tystnade sedan i samtalet, försökte säga något men tycktes avbrytas ständigt. Nästa mening skrämde upp Phillias. ”Ursäkta men nu får du faktiskt lugna ner dig” sade hans nya kollega.

Hur mycket skulle det till för att säga så till en kund i kundtjänst? Får man ens göra det? Phillias var nervös för att hans första samtal skulle bli sådär. Någon arg människa som skäller på honom och kallar honom dum. Skulle det vara det som kundtjänst innebär? Han blev nervös och tänkte igenom sitt val att tacka ja till arbetet.

Ungefär där någonstans blev han kontaktad för första gången och mycket riktigt var det chefen som kom fram med utsträckt hand. ”Välkommen till kundtjänsten, Phillias! Har du fått kaffe?”. Det var svårt att få fram ord tyckte han men han kunde i alla fall meddela att han inte drack kaffe. Efter att han tackat nej till te så följde han med in på kundtjänstens chefs kontor. Det såg ut som vilket kontor som helst och det gjorde honom trygg. Kontorsmiljöer var han van vid, värre var det med kundtjänst.

• ”Hörde du något av samtalen som kom in till kundtjänst nu?” frågade chefen som hette Daniel.

• ”Nej, eller ja. Jo, jag hörde väl något” svarade Phillias och drog i nagelbanden.

• ”Också en jävla dag att börja i en kundtjänst. Påminnelsefakturorna gick ut i förrgår så nu ringer folk in och vill dementera. Såhär är det en gång i månaden på kundtjänst. Det är bara att gilla läget.”

Idag ska jag tala om när jag var verksam inom arbetsrätt. Eller, det är nog egentligen inte exakt vad jag ska göra. Jag kommer visserligen att tala om den här perioden men det kommer inte att handla särskilt mycket om arbetsrätt just. Det får ni söka information om någon annanstans, helt enkelt.

Så, som en del av mina återblickar i min egen historia har jag nu kommit till denna tid. Under 4 års tid, innan jag valde det jag arbetar med nu, var jag alltså verksam inom arbetsrätt. Många av er kanske inte ens vet vad detta är för något. Det gjorde nämligen inte jag när jag började arbeta med det. Det handlar alltså om att se till att allt är rätt och riktigt, för såväl arbetsgivare och arbetstagare. Det finns mängder av företag som erbjuder denna typ av tjänst men ingen gör det så bra som vi gjorde. Vi var nämligen helt specificerade på arbetsrätt. Det fanns massvis med juridiska företag som kunde andra saker bättre än oss, absolut. Men när det kom till arbetsrätt så var det faktiskt ingen – och jag kan säga ingen med handen på hjärtat – som gjorde det bättre än vad vi gjorde. Så är det med den saken.

Nåväl, detta var alltså ett annat jag i en annan tid som Kent sjunger. Jag hade inte alls ”hittat mig själv” på det sätt jag gjort idag. Jag var ganska flyktig både fysiskt och psykiskt, så att säga. Jag tror att det hjälpte mig att grotta ner mig i fall inom arbetsrätt. Det tog mig bort från mina egna tankar om vad jag ville göra eller vem jag ville bli. Kanske är jag en av få som arbetat som jurist inom stormiga ärenden om arbetsrätt och ansett att det hade lugnande effekt.

Saknar jag det? Ja, men det gör jag ändå ibland. Särskilt nu som jag arbetar med så kopiöst andra saker. Det är väl dessutom alltid grönare på andra sidan. Jag kan nog sakna de flesta jobb jag har haft. Det gäller inte bara arbetsrätt. Jag tycker om att jobba och jag tycker om att testa nya saker. Kanske är det dags att röra sig tillbaka mot arbetsrätt.

Säg inget till min chef bara...

Det är alltid såhär när jag ska träffa nya människor. Varför vet jag inte riktigt, men jag konstaterar att jag aldrig riktigt lär mig. Det ska verkligen sägas att jag är en person som är bekväm runt andra, i alla fall när jag känner dessa andra. Det ska också sägas att jag har det riktigt svårt att komma omedelbart ”mötas” med de jag nyss träffat. Det är.. lite synd.

Så var det i alla fall nyligen och det ska jag berätta om nu.

Jag besökte en vän som bor i ett studenthus nära stan. Vi skulle samlas hos hennes kompis och kompisen mötte mig vid dörren. Vi hälsade och jag kände mig tvungen att säga något. Jag tittade på väggen bredvid hissen och brast ut:

• ”Brandgasventilation!” och pekade med det spetsigaste av pekfingrar

Han tittade dit, betydligt mindre exalterat och sa: ”Brandgasventilation, säger du?”. Jag nickade självgott och ångrade detta direkt.

• ”Ja, ehm alltså det kallas för brandgasventilation. Eller det kallas väl egentligen för röklucka men jag vet att det heter brandgasventilation. Alltså, inte för att det på något sätt gör mig unik. Jag kan tänka mig att det är mängder, massvis med folk, som vet att det heter brandgasventilation och inte röklucka. Så att..”

Det blev extremt tyst, killen jag nyss träffat tittade på mig med ett förvånat ansiktsuttryck. Sedan vände han sig om mot hissknappen och tryckte ytterligare en gång, för att få komma därifrån sannolikt. Sedan sa han:

• ”Jaså du, brandgasventilation. Jag som verkligen trodde att det hette..”

• ”Rökluckor ja! Ja, men det gör de allra flesta. Nästan alla kallas brandgasventilationer kallas för rökluckor av folk. Så har det alltid varit. Inte för att brandgasventilation funnits för alltid men du förstår vad jag menar.

*Pling!*

Hissen hade anlänt till vår våning, tack gode Gud. Vi klev in i hissen och tystnaden följde med oss ända dit. Jag började humma på någon låt som jag är helt övertygad om att jag kom på i huvudet där och då. Sedan vände jag mig mot min nya vän och sa:

• ”Förlåt. Det var inte meningen att börja babbla om brandgasventilation sådär. Vi har aldrig setts förut och jag. Jag antar att jag bara var lite nervös och då kan det bli så..

Låt mig berätta om min senaste tur med lådcykeln. Jag förstår förresten inte vad det är för ovana jag har. Att säga ”Låt mig X..” i en blogg där ingen människa kan komma med invändningar. Jag menar, ni kan ju förstås komma med feedback efter att ni läst ett inlägg. Vad ni inte kan göra är att invända på det ämne jag skriver om i sagda text. Texten är ju trots allt skriven när ni läser den. Som denna om vilken väg jag cyklat på min lådcykel. Det sitter säkert massvis av er och känner ”Neej! Detta vill jag inte läsa om”. Till er kan jag bara säga.: Jag ber om ursäkt.

Nu åker vi.

Så, jag klev ut hemma och tog över lådcykeln efter min fru som precis hämtat barnen från skolan. Jag tog upp hunden och satte henne fram i lådan på lådcykeln. Sedan stack vi iväg. Vi började i Bergshamra som ligger på en höjd. Detta är skönt när man ska cykla iväg men mindre skönt när man ska hem. Det var en senare version av mig självs problem dock. Nu fanns bara vägen och den gick nedåt. Första anhalt efter att vi åkt iväg med min lådcykel var Brunnsviken. Vanligtvis susar vi bara förbi men den här gången fick jag feeling. Vi stannade till med lådcykeln och satte oss under ett träd, i gräset, en stund. Jag tittade på folk. Beatrice tittade på andra hundar. Efter en glass, lite hundkex och några inandningar stack vi vidare. Mot Hagaparken på lådcykel.

Där var vi inte ensamma på denna typ av fordon. Jag har nog aldrig sett så många lådcyklar på samma gång. Det kunde man kanske ana givet den mängd barnfamiljer som finns i området. Jag mötte nog 5 lådcyklar innan jag var uppe vid Haga Slott. Det var en väldigt fin tur och jag insåg hur mycket jag saknat den där parken. Jag var ofta där som barn men betydligt mer sällan i vuxen ålder. Det är synd.

Hur som helst så tog vi oss tillslut ut till badplatsen vilkens namn jag inte minns nu. Där tog vi dagens andra stopp. Precis som vid stoppet på andra sidan sjön tog vi här en glass och ett par kex. Vi slog oss ner för att människo- och hundspana innan vi trampade vidare. Nu började det kännas i benen. Beatrice är en stor hund som är glad i mat. Det var betydligt enklare att köra runt på vår tvååring.

Tillslut kunde vi konstatera att vi tagit varvet runt Brunnsviken och var hemma igen. Jag parkerade min lådcykel i garaget, precis som sig bör, och gick sedan upp för att vila benen ihop med jycken.

Då behövde hon naturligtvis gå ut igen...

För allt i världen kunde de inte tro vad deras ögon såg. Det hade alltid bara funnits en blomsterbutik i den lilla byn, och nu verkade det som att det skulle finnas två. Kunde det verkligen vara möjligt?

Erik och Susanne, som drev den dittills enda blomsterbutiken tittade på deras nya konkurrent som låg tvärs över gatan. Sedan tittade de på varandra igen, och sedan tillbaka på den stora neonskylten som bredde ut sig över taket på den gamla bankbyggnaden.

• Har de.. Har de byggt om banken till en blomsterbutik? Är det vad jag tittar på just nu? Frågade Erik

Hans kompanjon, som var minst lika häpen som han själv, stod med gapande mun och svarade sedan:

• Det har inte varit bank där på över 15 år men. Men ja, det ser inte bättre ut än att de har byggt om banken till en blomsterbutik. Jag vet inte vad jag ska säga. Har du något?

• Nej. Nej, inget att säga alls, svarade Erik.

De stod säkert i flera minuter, under tystnad, och blickade mot stans nya blomsterbutik. De brydde sig inte ens om att öppna deras egen för dagen. De första kunderna skulle välkomnas om bara 10 minuter, och ändå stod de bara där. De stod, tittade och chockades över den nya blomsterbutiken.

Susanne tog sedan till orda med relativt grova ordalag för att vara en person med hennes frikyrkliga förflutna:

• Vad fan ska vi göra, Erik?

Erik som hade en betydligt mer liberal och sekulariserad syn på såväl tillvaro som språk svarade på ett sätt som bekräftade att han också var utom sig av chock, bokstavligt talat:

• Gud i himmelen, jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad vi ska göra. Vet du?

Många tankar snurrade i skallen på Erik och Susanne där de stod, tafatta, utanför sin lilla blomsterbutik. Kanske hade de varit för säkra i sig själva alla dessa år? Kanske hade de invaggats i någon falsk trygghet? En trygghet som sa att det stod i såväl heliga skrifter som lagböcker att de – och endast de – fick driva blomsterbutik i den lilla staden. Så var det förstås inte, och nu fick de betala igen för sin enfald.

Dörren till blomsterbutiken mitt emot slogs upp och chocken steg ytterligare några grader.

Det finns en snabbmatsrestaurang som trumfar alla andra, i alla fall i min mening. Jag vill inte säga vilken det är men jag kan avslöja i privata mail till de som verkligen undrar. Skriv i så fall i kommentarsfältet så svarar jag.

Det mest uppenbara är förstås att hylla den fantastiska maten som stället erbjuder. Detta är dock inte vad jag kommer att fokusera på idag. Idag kommer istället min uppmärksamhet att riktas mot restaurangens kassasystem. Det är nämligen ett oerhört bra system för oss som ofta är på språng men som ändå vill njuta av deras goda mat.

Restaurangen bytte till detta kassasystem för ungefär ett år sedan. Det var en oerhört positiv överraskning första gången som vi gick dit och käkade, jag och min sambo. För det första så var det oerhört kommunikativt. Det var lätt att manövrera sig omkring i det nya kassasystem restaurangen hade fått. Detta säger jag också med vetskapen om att deras utbud är enormt stort. Det fanns hur mycket olika saker som helst att välja mellan. Kassasystemet som restaurangen låtit implementera gjorde det lätt att välja sin favoriträtt. Vi var ett levande exempel på detta. Jag själv brukar alltid ta plant-based, ett särskilt meal. Min sambo däremot brukar välja halloumialternativet. Det gick oerhört snabbt för oss båda att hitta rätt. Detta tack vare det oerhört väl utformade användargränssnittet i kassasystemet på restaurangen.

Vi rör oss vidare och riktar strålkastarljuset mot den tekniska biten. Även här ger jag restaurangens kassasystem 10/10 poäng. Under det år som restaurangen haft sitt nya kassasystem så har jag kanske varit där och käkat vid 10-15 tillfällen. Aldrig har jag upplevt att den tekniska delen av systemet har krånglat. Det har aldrig hängt sig. Det har aldrig varit svårt att byta från en sida till en annan.

Jag tänker på de kassasystem som alltid funnits på restauranger. De gamla. Hur oerhört osmidiga de har varit. Tänk bara på alla snabbmatsrestauranger där man varit tvungen att köa länge för att ens få beställa. Ja, sedan står man packade som sillar för att få maten. Det har varit många timmar av frustration som nu är som bortblåst. Som bortblåst tack vare restaurangens fantastiska nya kassasystem.

Det, mina damer, herrar och övriga, är fantastiskt!

Vem var det som hade talat från övervåningen? Varför hade inte personen gett sig tillkänna på ett tydligare sätt? Situationen började bli väldigt obehaglig. De 4 vännerna var alltså i ett främmande hus, någonstans i utkanten av Stockholms län, för att städa ur ett dödsbo. Väl inne i huset, som stod olåst, svarar ingen när de ropar. Däremot hör de något från den mörka övervåningen. Problemet var att ingen av dem vågade gå upp.

”Aldrig i livet” sa Jens som stod längst fram. ”Fan heller, jag sätter mig i bilen. Detta är det värsta dödsbo jag varit på. Herregud alltså”. Inte för att de andra inte höll med. Under alla år som firman funnits – som de tömt och städat dödsbo – tog detta priset. Det var som någon skräckfilm. Det var faktiskt precis som en skräckfilm.

Jens ångrade sig och valde att stanna i huset. De gick närmare varandra men beslutade slutligen att börja gå uppför trappan. Kunde man göra så när man var i ett dödsbo? De kom fram till att de nog kunde det. De hade ju trots allt blivit anlitade för att tömma just de dödsbo som de befann sig i. Det kunde väl inte vara fel att gå in om ingen svarade dem? Men faktum kvarstod: Vems var egentligen den där rösten som hörts från övervåningen? Och framförallt: Varför svarade inte rösten på tilltal?

Bengt gav ifrån sig ett ”äsch” och började klampa uppför trappan på dödsboet. Han klampade som för att skrämma bort potentiella gastar. ”Ja, hallå ja!” ropade han igen utan att mötas av något svar. De andra gick tätt efter med uppspärrade ögon. Om de bara inte hade hört någons röst så hade det inte varit ett lika skrämmande dödsbo. Men detta hade de gjort. De hade utan tvekan mötts av en röst strax efter att de ropat efter gensvar. Denna röst talade inte till dem. Den talade till någon eller något annat.

Trappan snurrade sig och tycktes aldrig ta slut. De tittade uppåt för att se om de skulle få någon glimt. Kanske ett ljus som bröt mörkret i dödsboet. Någonting som vittnade om att de inte var själva där. Men ingenting hände. Dödsboet var mörkt och lika tyst som på en kyrkogård.

Sedan hördes rösten en gång till. Problemet var att den denna gång hördes bakom dem. Rösten kom nerifrån hallen, den plats på vilket de nyss, bara 25 sekunder tidigare, stått.

För ett par veckor sedan berättade jag om den kamp jag och mina syskon fört under en tid. Kampen har handlat om att övertyga vår pappa att gå och ta en hälsokontroll. Detta gör vi delvis för att han nu närmare sig 80 år. Det är således en väldigt bra sak att låta genomföra. Det är dessutom en nödvändighet, enligt oss, eftersom han visat tydliga prov på svikande hälsa under en tid. Han tenderar exempelvis att undvika att röra sig om han inte verkligen behöver. Detta är mycket olikt honom. Han är den minst lata person jag någonsin mött. En hälsokontroll skulle kunna berätta om varför det blivit sådär.

Hur som helst. Vi har försökt övertala honom till hälsokontroll under en tid. Alla syskon har tagit olika roller i det hela. Jag, som äldst i skaran om 4, har varit den resonlige. Vi har suttit och talat, bara han och jag, och jag har försökt komma till botten med hans hälsokontroll-vägran. Det har dock inte burit någon frukt.

Min syster, som är näst i tur efter mig i ålder, har valt en annan taktik. Hon försöker trycka upp budskapet om hälsokontroll i ansiktet på honom. Det har tyvärr också varit lönlöst. Hon har åkt dit varenda dag och haft med flyers och grejer. Visat på telefonen vad nyttorna är med hälsokontroll har hon också gjort. Allt för döva öron. Helt meningslöst. 

Den yngste av oss var däremot den som knäckte nöten. Hon försökte låtsas som att hon inte brydde sig om huruvida han tog hälsokontroll. När hon var där så frågade hon varför och han svarade på något defensivt sätt. Då sade hon bara ”OK. Jag förstår” och frågade inte mer. Detta gjorde tillslut pappa frustrerad. Han tänkte: Varför undrar hon inte mer? Till slut började han själv öppna upp sig om anledningen till att tagit avstånd från hälsokontroll.

Svaret låg nämligen i honom själv. Han var rädd att hälsokontrollen skulle visa något han inte ville höra. Han resonerade på det sätt att en kontroll skulle göra att han fick veta dåliga saker. Om han inte gick och tog en hälsokontroll skulle dessa eventuella problem vara något han slapp tänka på.

Vi gjorde ett litet test när vi var på konferensen i tisdags. Det var jag och min kollega som utförde ett litet experiment på varandra. Resultatet blev långt mycket mer intressant än vad vi hade tänkt från början. Det började med frågan: Vem är arkitekt i Stockholm?

Det var alltså en boendemässa i Stockholm och på denna mässa så fanns ett antal arkitekter. Detta visste vi innan. Det fanns byggbolag, fastighetsägare, brf:er och alla möjliga organisationer på plats. Ja, och arkitekter från Stockholm då. Testet gick ut på att vi skulle försöka av göra vilka dessa just var. Vi tog ett varv åt olika håll och möttes upp vid kaféet längst ner i lokalen.

Det var svårt att se diskret ut. Jag försökte verkligen få det att se ut som att jag, med stort intresse, spanade in montrarna. I själva verket gick jag och närskådade folk från topp till tå för att se avgöra vem som var arkitekt i Stockholm. Jag visste egentligen inte vad jag tittade efter. Hur klär sig en arkitekt i Stockholm? Hur skiljer hen sig från andra yrkesgrupper? Jag kunde egentligen bara gå på den nidbild jag hade av yrket. Jag såg några herrar och damer i diverse gammaldags med oerhört snygga kostymer. När jag passerade en man, ca 55 år gammal, med tweedkostym och en väldigt tunn scarf – ja, då kände jag att jag hade kommit i mål. Det där måste vara en arkitekt från Stockholm. Det fanns ingen annan förklaring.

Sakteliga närmade jag mig kaféet och min kollega som jag, när jag rundade hörnet, såg ståendes där. Jag gick fram och hon ställde frågan direkt: ”Nå? Hur många arkitekter från Stockholm såg du på din lilla tur?”. Jag berättade att jag såg några ”misstänkta” en bara en som definitivt var arkitekt i Stockholm. Jag ställde frågan tillbaka och kände att jag var riktigt nyfiken på att veta ur resultatet hade sett ut för henne.

Hon sa att hon hade gått förbi ca 10 montrar där det just var arkitektfirmor som höll till. Jag var spänd på att höra om hennes uppfattning av arkitekter i Stockholm är densamma som min. Hon sa:

• ”Varför så sjukt tunna halsdukar? Får man en sådan när man blir klar arkitekt i Stockholm eller?”

Förra veckan berättade jag om en saga jag berättat för min 3-åring. Sagan handlade om mässingsskyltar. Eller snarare: den handlade om ett land där mässingsskyltar var det som mätte status. Något som gemene man strävade efter för att visa i vilken del av samhällshierarkin de befann sig. Det var nog det mest politiska jag berättat för henne och det kändes bra.

Så, många av er har frågat mycket om sagan om mässingsskyltarna. Faktum är att vissa av er fellow-föräldrar vill att jag ska skriva ner sagan så att ni kan berätta den vidare. Det är oerhört smickrande och jag ska verkligen se om detta är görbart.

Hur som helst så tänkte jag idag berätta lite närmare om hur sagan såg ut. Jag gör det genom att helt enkelt bara berätta den så som jag berättade den för Ylva:

Det hade gått 2 veckor sedan Mings klivit i land på den märkliga ön, i det märkliga land han nu befann sig i. Det första han såg när hans sänkfärdiga båt närmade sig hamnen var en stor mässingsskylt. Den hängde och svajade i vinden och motivet föreställde en båt som sjönk, och en haj som simmade i vattnet nedanför. Knappast något uppmuntrande budskap på mässingsskylten, men vad skulle han göra? Han ville ju inte sluta som männen som trillat från båten på mässingsskylten. ”Nej tack” tänkte han.

Den första person som han sprang på i land var lång och rund. Han hade två mässingsskyltar hängandes runt halsen. När han gick fram till Mings med höjd haka klirrade de båda skyltarna mot varandra. Han söp in en stor portion luft. Spottade på marken på sin vänstra sida och såg upp mot den nyligen landstigna pojken:

• ”Du har inga mässingsskyltar på båten” konstaterade den rödflammige mannen.

• ”Det stämmer bra. Jag har inte heller några mässingsskyltar hängande runt min hals som du, min gode herre” svarade Mings med ett leende och dunkade mannen på axeln.

Det var tydligt att mannen som skulle visa sig vara Harald inte varit med om en sådan fräckhet förut. Han var minsann en man som gemene man hade respekt för. Så var det verkligen. Han hade ju trots allt två mässingsskyltar hängades på en snara runt halsen. Vem trodde spolingen egentligen att han var?

• ”Mings var namnet. Och du är?”

• ”Ursinnig. Du får inte parkera din båt där. Särskilt inte som den inte har några mässingsskyltar. Hur kan du tro att det är OK?” svarade Harald.

Låt oss återkomma till hur det hela fortsatte nästa vecka.

De tre bröderna hade nu nått fram till porten. De kunde aldrig tänka sig att de skulle komma så långt men tack vare gott samarbete hade det varit möjligt. Vad som väntade på andra sidan porten visste de inte. Inte heller visste de hur de skulle ta sig igenom. Till vänster om porten fanns en dosa. Dosan vittnade om att det fanns något form av passersystem innan de kunde ta sig vidare in mot byggnadens kärna.

Det var Rob som blev den första att närma sig passersystemet. Han lutade sig framåt och tittade noggrant. De andra två väntade på ett första utlåtande om detta passersystem. Skulle det vara möjligt att ta sig igenom på något sätt? Vilket passersystem tillät en besökare utan kod att ta sig igenom till något så viktigt? Rob, som var äldst, tog till orda:

• ”OK. De kan inte lita på att alla som ska kunna passera genom passersystemet faktiskt får koden. Inte under dessa tider. Det måste finnas ett annat sätt. En slags kod för att kunna läsa av koden till deras passersystem. Någonting i det här rummet”

Han började se sig omkring. Tittade upp i taket, på väggarna runt omkring, på golvet. Om man tittade noga kunde man se små inristningar i betongen. Små och subtila men, när man tittade noga på dem, uppenbart medvetet inristade. Det var ungefär samma avstånd mellan dem. Kunde de ha något att göra med passersystemet? Det kändes svårt att tänka sig att de inte var så. Jess rörde sig fram mot väggen och en av sprickorna och tog i den.

• ”Koden till deras passersystem finns i väggarna. Det är någon form av matematisk kod. Minns ni den där filmen med Van Damme från 80-talet? När de ska ta sig in genom en högteknologisk port, och ett passersystem, och själva budskapet finns hos dem hela tiden. Jag tror att detta är samma sak. Detta passersystem kan man ta sig igenom om man bara kan räkna ut, bokstavligt talat, vad koden är. Vem känner sig mattestark idag?”

De tre bröderna tittade på varandra. Rob skakade på huvudet och svarade tvärt: ”Titta inte på mig. Jag missade alla mattelektioner från att jag var 12. Vi kommer inte igenom passersystemet om jag ska räkna ut vår väg genom det”. Jess och Rob såg på Alfred, som var yngst. Han såg bestämd ut, nickade och sa: ”Jag gör det”.

En saga varje onsdag. Det är ett mönster som jag har när det gäller min dotters nattning. Ja, det är förstås inte vilken saga som helst, utan en improviserad sådan. Ni vet, en sådan som jag kommer på i stunden. Som kommer till mig från Gud vet var. Jag brukar alltid hitta på någonting som har med något jag upplevt under dagen att göra. Så även nu senast. Då handlade sagan om tennisarmband.

Vad sjutton är ett tennisarmband? Jag är övertygad om att vissa av er ställer sig denna fråga just nu. Jag kan spara er mödan att googla. Ett tennisarmband är ett fint och ganska exklusivt smycke. Mer än så behöver ni inte veta. Ni kanske också bör känna till att ett tennisarmband inte är ett slags idrottsarmband. Så, nu är ni med på detta.

Anledningen till att historien kom att handla om tennisarmband grundas i min tidigare okunskap om saken. Det var nämligen en arbetskamrat som nämnt detta i lunchrummet. Han hade nämligen tänkt att han skulle skaffa ett sådant till sin fru. Var han tänkte skaffa det vet jag inte. Inte heller vad han tänkte att det skulle kosta. Det fanns många frågetecken kring tennisarmband och de flesta finns egentligen kvar för mig fortfarande.

Men skit i det nu. Nu koncentrerar vi oss på min saga om tennisarmband. Jag funderade en stund över hur jag skulle närma mig historien. Skulle det vara någonting övernaturligt? Skulle det vara en realistisk berättelse? Jag landade i det första. Det är nästan alltid roligare att hitta på en saga som tar avstamp i något som inte finns i vår värld. Det är roligare för mig, som kan tänka mer utanför boxen, och det är roligare för min dotter som blir presenterad sagan.

Så blev det. Ett tennisarmband som gjorde att människor i bärarens omgivning tyckte att denne var vacker. Ett farligt vapen om det placerades i fel händer, eller snarare; över fel handled. I den här världen var därför tennisarmbandet någonting som människor krigat över under århundraden. Just nu fanns armbandet i drottningens ägo. Innan det tillfallit henne hade det varit hennes fars och innan det, hans mors. Ni förstår, tennisarmbandet hade gått i arv i generationer. Det hade format landets vackraste familj. En grupp själviska människor som inte hade några som helst planer på att ge upp sin mest dyrbara klenod.

Detta skulle komma att ändras då en främling från ett fjärran land klev i land i hamnen.

Frågorna fortsätter att bokstavligt talat hagla in i min inkorg. Det gläder mig att ni är så intresserade av mitt förflutna. Tack gode gud för att ni inte är ointresserade av vad jag har att säga och vad jag har gjort. Det hade gjort det svårt för mig att komma på ämnen att skriva om.

Nåväl, trädgårdsskötsel i Stockholm är vad det kommer handla om återigen. Det var nämligen det jag arbetade med för längesen men under många år. Det finns många saker att nysta i och era frågor leder till att jag nystar en sak i taget. Nu kör vi med trädgårdsskötsel i Stockholm igen:

När var det som du arbetade med trädgårdsskötsel i Stockholm?

Jag var verksam mellan 2002 och 2008. Det var alltså från att jag var 22 år och 28 år. Det var tider det. Långt innan familj och långt innan alla måsten jag har idag. Jag ska väl inte gnälla. Allt var inte frid och fröjd. Faktum är att mitt jobb i Stockholm, inom trädgårdsskötsel, möjligen var det jag trivdes allra bäst med. Det var ett avslappnande jobb. Det var dessutom fenomenala kollegor, vilket leder mig in på svaret till nästa fråga.

Trädgårdsskötsel Stockholm - Vad var bäst?

Ja, det var ju kollegorna då. Det är i alla fall en oerhört bra aspekt med att arbeta inom trädgårdsskötsel i Stockholm. I alla fall om man jobbar på det ställe där jag var, med de kollegor jag hade. Vi hade så himla roligt. Jämt och ständigt och hela dagarna långa höll vi på och varvade trams med noggrann seriositet. Det var en fin mix. En bra kombination för att få folk mellan 20-30 år att trivas med att arbeta med varandra. Om jag skulle få återuppleva en vecka av mitt liv, under vardagen, hade jag valt då jag arbetade med trädgårdsskötsel i Stockholm. Minnesvärt var vad det var.

En annan aspekt jag minns att jag tänkte på var att man var så mycket utomhus. Från typ april till september var jag och mina kollegor ute nästan jämt. Det var fenomenalt härligt, särskilt under de varmaste månaderna. Detta älskade jag med trädgårdsskötsel i Stockholm.

Fortsatt nyfiken? Ställ dina frågor i kommentarsfältet!

Då var jag tillbaka igen och som ni på titeln kommer ni att bekanta er med samma tema igen. Armbågskontakter är något jag snöat in på och ni vet vad det innebär när jag snöar in: Då får man lov att höra om det om och om igen.

Så, jag har berättat bakgrunden. Mitt barn nämnde ordet armbågskontakter när jag hade hämtat henne från förskolan. De hade nämligen låtit installera nya armbågskontakter överallt på skolan, som hon uttryckte det. Jag gav ifrån mig ett föräldramässigt och entusiastiskt ”Jaha?!” men tankarna hamnade någon annanstans. Vad sjutton var armbågskontakter för någonting? Hade min dotter lärt sig ett ord som jag inte kunde? Så kunde det väl ändå inte vara.

Så var det verkligen. Jag vet inte om det gör mig unik eller om detta gäller fler. Vad säger ni? Visste ni vad armbågskontakter var för någonting? För de som, liksom jag, missat armbågskontakter kan jag berätta lite snabbt:

Det är alltså de där plattorna (eller vad man ska kalla de) som sitter i anknytning till dörrar i vissa byggnader. Jag förstår förstås varför de heter som de gör nu. De sitter ju i armbågshöjd och är en slags kontakt som öppnar dörrar. Armbågskontakter är ett rimligt namn, helt klart.

Det lustiga är nu att jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet. Vi har precis skaffat nya lokaler en bit utanför stan. Det mesta är frid och fröjd men en aspekt är oerhört problematisk. Byggnaden är nämligen inte alls handikappanpassad. Detta är förstås alltid problematiskt men särskilt då vi har personer i behov av extra stöd i arbetsdagen. Detta var tvunget att ändras och jag tog på mig en del av ansvaret för att säkra detta.

Kan ni gissa vad en av mina handlingspunkter blev? Jo, det blev naturligtvis att införskaffa armbågskontakter till byggnaden. Är det inte otroligt? Jag hade ingen aning om vad armbågskontakter var fram till dess att min dotter yttrade ordet. Ett kort tag efter så sitter jag nu, på jobbet, och googlar runt på företag som sysslar med just detta. Det skulle visa sig att det finns en väldig massa olika produkter. Nu är det upp till mig att välja kontakter som matchar byggnaden och vad vi vill signalera till våra kunder. Detta ska faktiskt bli väldigt spännande.

Är det någon av er som har beställt eller kan något om armbågskontakter? Jag tar gärna alla tips jag kan få så att inte något blir fel.

Fasadrenovering i Stockholm var alldeles uppenbart ett ämne som engagerade. Ärligt talat så brukar de flesta av de teman jag skriver om engagera er. Den här gången var det Stockholm och fasadrenovering. Nästa vecka kan det vara något helt annat. En sak är dock säker: Jag kan alltid lita på att ni blir exalterade över mina inlägg. Detta känns fint, väldigt fint.

Så, jag lovade att återkomma med ytterligare ett inlägg om fasadrenovering i Stockholm. Jag utlovade en text vari jag kommer att svara på de frågor som ni ställt mig. Här är vi nu och jag kommer att presentera de vanligaste frågorna jag fått, och svar på desamma. Mycket nöje.

Varför började du jobba med fasadrenovering i Stockholm?

Det är faktiskt en ganska intressant men lång historia som jag inte kommer dyka i alltför djupt. Jag kan dock nämna att det hela, på många sätt, var en rejäl slump. Det fanns en person som jag umgicks mycket med när jag var yngre. Denne sprang jag på under en sommarfest och vi satt länge och talade om minnen. När vi sedan trädde in i samtalsämnena samtid och framtid berättade han att han drev firma inom fasadrenovering i Stockholm. Det var förvånande men jag var glad för hans skull. Han frågade vad jag gjorde och lustigt nog stod jag utan jobb just då. Jag stod utan jobb och hade en livskris i tinningen. Jag svarade därför ”ingenting” och fick omedelbart en förfrågan. ”Kom och jobba med mig då? Fasadrenovering i Stockholm, snacka om annorlunda från juristyrket”. Han hade inte direkt fel. Jag är glad att jag valde att testa, och jag har varit glad ända sedan dess.

Hur länge arbetade du med fasadrenovering i Stockholm?

Jag fick verkligen tänka efter för att kunna besvara denna fråga. Hur länge blev det egentligen? Jag började sommaren 2012 och slutade hösten 2014, visade det sig i gamla kontrakt. Det blev alltså lite drygt två år med fasadrenovering, även om jag sedan bestämde mig för att stanna i Stockholm. Jag levde ju för sjutton mitt liv där nu. Det var framförallt det som jag var så himla nöjd med angående jobbet. Det tog mig till mina drömmars stad. Precis som i boken med samma namn. Det betydde mycket för mig.

Nu hinner jag inte besvara fler frågor men uppmanar er att fortsätta skicka in. Det finns många nivåer att tala om inom fasadrenovering i Stockholm och jag besöker gärna alla!

Jag nämnde för ett tag sedan för min grabb att jag jobbade med marknadsundersökning. Han är 5 år och har aldrig riktigt greppat vad det innebär att jag går till jobbet. Eller ja, han vet förstås att jag är borta om dagarna. Att jag jobbar med papper och datorer och människor med slips, precis som jag. Nu kände jag mig bekväm med att nämna marknadsundersökningens roll i sammanhanget. Det är nämligen en helt avgörande roll. Jag arbetar ju trots allt med marknadsundersökning. Det är mitt yrke och det är väl inte mer än rätt att mitt barn får veta detta?

Detta inlägg kommer inte handla om mitt jobb med marknadsundersökning. Det kommer att handla om den saga jag hittade på och berättade för min son för ett par kvällar sedan. Som jag berättat förr så har vi en onsdagstradition. Den går ut på att min son får komma på ett ämne som han vill höra en saga om. Vanligtvis brukar det vara ganska enkla saker. Han kanske har sett en grön bil och då vill han höra en historia om det. Andra gånger kanske han har ätit pannkakor på förskolan och då är det en pannkakssaga han vill ha. Den här gången önskade han att höra en saga om marknadsundersökning. Har ni hört något så knasigt?

När han önskade detta tittade jag på honom där han låg bredvid mig i sängen. ”Är du säker? Det är inte jättespännande med marknadsanalys. I alla fall inte för en liten kille som du” förklarade jag. Han sa att han trodde att jag skulle berätta en rolig historia om marknadsundersökning ändå. Tänk om mina chefer kunde ha samma tillit till min kompetens som mina barn har. Det hade varit helt fantastiskt.

Jag tänkte att det väl bara var att köra på. Vad hade jag egentligen att förlora på att berätta en saga om marknadsundersökning? Så tänkte jag och det satte griller i huvudet på mig. Jag kunde förstås förlora min sons tillit när det kommer till min professionalism. Om jag inte visste vad jag snackade om när jag berättade en saga om marknadsundersökning – vem var jag egentligen då? Jag förstår att ni tycker att detta är en överdriven situation, men så kände jag i alla fall.

Jag kan meddela att det hela gick bra. Sagan om marknadsundersökningen gick bra och det gladde mig något kopiöst. Om ni undrar hur jag vet detta så kan jag meddela att jag såg det på min sons reaktion. Historien som handlade om en man som skulle slå världsrekord i marknadsundersökning lockade till både skratt och spänning. Och lång var den. Ganska så överlägset den längsta saga jag någonsin hittat på.

Vill ni höra min story om marknadsundersökning nästa vecka? Jag berättar gärna!

För ett par år sedan bestämde jag mig för att förändras. Hur detta skulle ske var jag inte helt på det klara med. Det var därför ett bra beslut för mig att bestämma mig för det några veckor innan det nya året. Då hann jag bestämma mig för vad jag skulle syssla med när det slog över till 2019. Det jag bestämde mig för var att ta en danskurs i Stockholm. Detta kommer jag berätta om idag.

Visst känns inte som en danskurs i Stockholm som jag? Det är ni inte de enda att tänka. Faktum är att det kom som en chock för många. Inte minst mina föräldrar. De hade inte direkt räknat med att jag skulle åka till Stockholm och ta en danskurs. De såg ju, för guds skull, hur jag dansade när jag var liten. Det var ingen vacker syn. När jag berättade för pappa att jag skulle gå kursen så svarade han med en suck i telefonen. Sedan sa han: ”Ingen danskurs i Stockholm, eller i hela jävla världen, kan få dig att börja dansa bra”. Det känns verkligen kul att ha stöttning hemifrån..

Hur som helst. Danskurs i Stockholm skulle det bli och jag började relativt enkelt. Det skulle få bli bugg för mig och min vän Åsa. Nu skulle jag äntligen få lära mig att dansa på det gamla goda sättet. Så att jag sedan kan ta mig till Malung ihop med resten av släkten. Det kändes fantastiskt. Danskursen i Stockholm skulle hjälpa mig. 

Vi gick till den här kursen 15 gånger, 15 veckor i rad. Sedan kunde vi båda dansa bugg behjälpligt. Himla trevligt. Sedan var det dags att gå vidare. Vi bestämde oss nämligen för att gå ytterligare en danskurs i Stockholm. Det var samma ställe vi gick till, men vi ökade en nivå. Den här gången skulle vi minsann lära oss att dansa rumba. Den enda relation jag hade till det var Let’s Dance på TV4. Nu skulle jag, lilla jag, gå danskurs i Stockholm och lära mig dansen som Tony Irving, eller var han heter, tycker så mycket om.

Den här danskursen var ännu bättre än den första, och nu hade vi också lärt oss Stockholm. En fantastisk stad egentligen. Det ska vi vara stolta över i vårt land. Stockholm är vackert och danskurserna är bra. Jag lär fortsätta på det där spåret vare sig Åsa vill hänga på eller inte.

Som Stockholmare känner man ofta till sin familjs rötter. Det ligger liksom i sakens natur. Det är väldigt sällan en familj är från 08 sedan många generationer. De flesta är på något vis inflyttade någon gång under senare delen av 1900-talet. Så även min. Idag ska jag skriva lite om det.

Min farfar kom från Lidköping och arbetade som målare där och i Mariestad. För er som inte känner till Västra Götalands geografi så ligger de båda städerna nära varandra. Det är därför man kan vara lite ambivalent när man talar om min farfars yrke. Var han målare i Lidköping? Var han målare i Mariestad? Svaret är att han var det i båda städerna. Så, nu har vi rett ut den saken.

Nyligen träffade jag en ny vän som har liknande bakgrund som jag själv. Hon hade också en familj som hade flyttat till huvudstaden i början av 1950-talet. När vi började tala om saken visade det sig att de också kom från Västergötland. Jag sa då att min farfar var länets, Mariestads och Lidköpings bästa målare. Jag väntade mig ingen reaktion på detta men det fick jag.

”Jobbade din farfar också som målare i Lidköping?” frågade hon medan hon gapade som om hon sett ett spöke. Jag tänkte att det inte kunde vara sant.

”Ja, han jobbade som målare i Mariestad och i Lidköping. Växlade lite fram och tillbaka.. men vad säger du? Vem känner du som gjorde det, eller vadå?”

Det var en otrolig historia som sedan yppades. Det visade sig att Maja, min nya vän som jag sprungit på av en slump, också hade en gammal släkting med samma bakgrund. Hennes morfar hade nämligen jobbat just som målare i Lidköping och i Mariestad. Vad är oddsen för det? Har jag någon statistiker eller expert på sannolikhetslära som vill knäcka den nöten?

När vi gav oss djupare in i samtalsämnet om målare i Mariestad och Lidköping började vi nysta upp trådar. Kanske hade de känt varandra. Kanske var de konkurrenter? I så fall, vem gick vinnande ut striden? Vi var båda två tvungna att höra av oss till våra föräldrar och fråga mer om detta. Det visade sig att det var ännu mer intressant under ytan. Vill ni veta vad vi fann? Skriv i kommentarsfältet om ni vill höra mer!

Jag introducerade ett nytt samtalsämne här för ett tag sedan. Ett högst oväntat samtalsämne, måste jag säga. Och det uppstod enbart genom en slump. Jag berättade för er att jag, en period, arbetade med att renovera innergård i Stockholm. Detta kom som en smärre chock för de flesta av er, skulle det visa sig. Det kom i sig som en chock för mig, om jag ska vara ärlig. Det fick mig att vända blicken inåt mot min bloggpersona. Vad är det egentligen för person jag framställer mig som inför er? Om ni inte ens, i er vildaste fantasi, kan tänka er att jag bott i Stockholm och renoverat innergårdar.

Efter detta inlägg har många frågor kommit in om min tid inom renovering av innergård i Stockholm. Många av dem har jag svarat på redan, vissa har jag inte orkat svara på (förlåt). En fråga jag fick kände jag att jag ville ägna ett helt inlägg om. Detta inlägg är nu här och det är den text du just nu läser.

Vilka är mina roligaste projekt inom renovering av innergård i Stockholm?

Jag var tvungen att kontakta gamla kollegor och chefer för att besvara denna fråga. Jag minns tyvärr inte så mycket men de hjälpte mig att komma ihåg. Jag har trots allt varit delaktig i en väldig massa renoveringar av innergårdar i Stockholm. Här är några:

Renovering av innergård på Södermalm i Stockholm

Ni vet tiden då Södermalm gick och blev någonting annat än de tidigare varit? När det blev hippt från att ha varit ganska nedgånget? Jag var inblandad i den här transformeringen och det gör mig oerhört stolt. Vi renoverade innergård i Stockholm på Söders västra sida. Faktum är att jag nog aldrig blivit så stolt över ett arbete.

Gamla Råsunda

Det är inte så många som känner till det, men gamla Råsunda är bland de vackraste stadsdelarna i staden. Den byggnad och den innergård vi renoverade, under mina sista år i Stockholm, var fullkomligt otroligt. Arkitektur när det är som bäst. Tro mig.

Renovering av innergård på Östermalm

Det var inte det finaste huset eller den finaste innergården i Stockholm som jag har renoverat. Däremot var det en annan sak som tog priset. Nämligen informationen om de kända personer som bott i nämnda byggnad. Det var inte illa, kära vänner. Inte illa alls. Jag kan tyvärr inte gå in närmare på vilka dessa personer var. Ni får helt enkelt ta mig på orden.

Fler frågor om renovering av innergård i Stockholm?

Jag är redo! Skicka över det ni vill ha svar på.

Vi satt på vår klassiska tisdagsmiddag förra veckan. Det är jag och tre personer som jag gick i skolan med. Detta har vi gjort sedan 7 år tillbaka, om jag har räknat rätt. Det var nämligen då vi avslutade vårt utbildning och även då vi bestämde oss. Vi skulle inte tappa kontakten. Det skulle bara inte ske. Det gjorde det inte heller.

Så, vi ses varje tisdag och pratar om ditten och om datten. Vi är alla i väldigt olika branscher nu så det kan ge upphov till många intressanta samtalsämnen. Det är vad denna text kommer att handla om nu. Framförallt kommer det handla om min kompis Magnus relation till elmarknaden. En marknad inom vilken ha nu jobbat sedan 6 år tillbaka i tiden.

Vi har nämligen som en grej att var och en av oss ska bidra med något nytt till bordet så mycket som möjligt. Vi vill umgås men vi vill också lära av varandra. Denna gången skulle vi få chansen att lära oss om elmarknaden. Hur ofta står man inför en sådan möjlighet egentligen? Jag har i alla fall inte gjort det särskilt många gånger. Nu skulle det i alla fall ske.

”OK. Så vad vill ni veta om elmarknaden? Och hur gör vi det här egentligen? Vill ni ha mer generell information om elmarknaden? Vill ni att jag berättar och ni sitter tysta eller vill ni ställa frågor?”. Vi förstod inte riktigt varför han formulerade sig så. Vi hade gjort detta hur många gånger som helst även om detta var första gången om elmarknaden. Kanske var han nervös just därför. Elmarknaden var trots allt hans territorium.

Magnus är en fantastisk människa, men särskilt vältalig är han inte. Det kan ingen människa anklaga honom för. Detsamma gällde nu när han skulle ge sig i kast med att beskriva elmarknaden.

”Hmm, ja OK. Visste ni att elmarknaden och elnätet hänger ihop? Ja, alltså elnätet – det fysiska nätet. Är ni med?” frågade han. Vi satt som 3 frågetecken runt bordet och tittade på honom innan någon började skratta. Sedan tappade vi det. Magnus skakade på huvudet men skrattade också litegrann. Han hörde väl hur det lät. Första anekdoten om elmarknaden lämnade mycket att önska. Ganska många följde, och de blev bättre och bättre som tur var. Vi lyckades som vanligt att få igång ett bra samtalsämne till slut.

Nu tror jag att jag skulle kunna svara på ganska många frågor om elmarknaden själv. Testa mig gärna!

Jag tillåter mig att skriva om teman som ligger mig varmt om hjärtat. Detta är på inget sätt en överraskning för er som är frekventa läsare av bloggen. Däremot så är det någonting som jag vill upprepa för eventuellt nytillkomna läsare. De tjänster jag använder för att på olika sätt kartlägga min målgrupp vittnar nämligen om att det sker. Det är fortsatt en stor grupp nya läsare varje vecka, och det är hedersamt för mig. Tack för att ni ansluter.

Så, nu till dagens ämne. Jag kommer att beröra ett ämne som jag tog upp för några månader sedan men sedan lämnade. Det handlar om när jag arbetade som målare i Stockholm. Det blev ringar på vattnet, men tyvärr ganska blygsamma sådana. Jag kände att jag tog ett kliv åt sidan trots att jag ville skriva lite mer om det. Det är nu därför jag är tillbaka och skriver om tiden i Stockholm och som målare igen. För er som känner att ni inte är så intresserade av ämnet ber jag om er tålmodighet. Jag lovar att återkomma på fredag med ett nytt och mer vanligt inlägg.

Det är snart sju år sedan jag jobbade som målare i Stockholm. En tid som jag minns som ljus och trevlig. Den varade pass två år och det var en glad tid. Jag ler när jag tänker på den här epoken. Varför jag ler när jag tänker på mig själv som målare i Stockholm kan jag inte svara på utan att vara abstrakt. Jag har för dåligt minne. Det är nu därför jag skriver för att försöka kartlägga mina egna känslor om tiden i Stockholm som målare.

Jag minns att kollegorna hade en stor inverkan på mig. Det var det otroligt härliga och öppna team jag hamnade i som gjorde att jag fick trivas. Jag trivdes nämligen direkt. Jag minns att jag trivdes utmärkt redan första dagen som målare i Stockholm. Där skulle jag bli kvar, tänkte jag. Det blev jag ju också. Jag var målare i Stockholm under betydligt längre tid än vad jag trodde.

En annan sak som var alldeles utmärkt var själva företaget jag jobbade på. Jag är tveksam till att andra målerifirmor i staden håller så hög kvalitet. Det var bra lön, omväxlande arbetsuppgifter och projekt, schyssta villkor, generösa bonusar – Ja, det var allt man som målare i Stockholm sällan drömmer om helt enkelt.

Det var fenomenalt och jag lovar att återkomma om detta snarast, vare sig ni vill eller inte. Kram på er och ta hand om varandra!

Det har varit lite av en följetång, mitt inträde i datingvärlden. Mitt återintåg skulle man för all del kunna kalla det. Jag menar, jag har ju faktiskt sysslat med gratis dating förut. Det var bara några år sedan. Nu känner jag dock att jag lyckats bli varm i kläderna igen.

Så, förra veckan avlade jag en rapport om den näst sista av de 6 datingsajterna som jag skulle recensera. Den här veckan ska jag, som utlovat, göra en sammansatt utvärdering av den sista. Jag kommer inte att nämna vilken sida för gratis dating det är. Detta meddelar jag gärna i kommentarsfältet till de som är nyfikna. Ok, nu kör vi. Här kommer de bästa komponenterna med den sista datingappen jag testat.

Människorna

Ni känner igen mönstret och måhända känns det en aning klyschigt. Jag har tyckt väldigt mycket om de personer som jag mött i denna den sista appen för gratis dating. Av någon anledning har det känts som att jag nått dem bättre än några andra. Det har funnits en genomgående öppenhet som jag uppskattat. Ett sätt att vara som bara känts bra. Väldigt bra faktiskt. Gratis dating kan vara väldigt roligt när man lyckas träffa trevliga människor. Detta är en av de tydligaste insikterna jag fått under mina veckor som testkanin. Mycket nöje.

Valmöjligheterna

Gudarna ska veta att jag har svårt att göra val i mitt liv, och det vet dem vid det här laget. Jag svänger fram och tillbaka kan inte riktigt landa i någonting. Det var detsamma när jag nu ägnat mig åt gratis dating. Detta innebar att jag, när jag var på en app med få valmöjligheter, blev lite uttråkad. Eller uttråkad kanske är fel ord. Jag blev rastlös. Jag tröttnade snabbt. Så var det inte med den sista av de 6 apparna. Där fanns nämligen olika verktyg, olika sätt, att träffa människor. Det kändes kul. Det passade mig verkligen bra. Höjd tumme uppåt för gratis dating och särskilt för den sista appen. Det var så den stack ut.

Kostnadsfriheten

Jag vet inte hur ni känner men är det inte skönt att slippa betala pengar någon gång då och då? Gratis dating är ju just det. Möjligeheten att inte behöva betala men ändå ha chansen att träffa någon. Det tycker jag om. Att man sedan, om känslan faller på, kan välja att betala – kan välja att gå från gratis till betald dating – är kanon, tycker jag. Mer valfrihet!

Det var det. Om sanningen ska fram så kommer jag nog att sakna det här segmentet. Det har varit roligt att skriva om gratis dating. Jag får helt enkelt komma på något nytt ämne att skriva om.

Att sälja bil i Uppsala kan vara krångligt. Eller ja, sälja bil överhuvudtaget kanske, men jag har bara erfarenhet i Uppsala. Jag skrev om detta tema när ni hörde från mig sist. Jag trodde faktiskt inte att det skulle finnas något särskilt intresse för detta. Det skulle visa sig vara fel. Många verkar fundera på att sälja bil i Uppsala och letar efter tips. Det är oklart om detta intresse speglar något slags nationellt snitt. Jag väljer att tro att det är så. Fråga mig inte varför.

När jag skulle sälja bil i Uppsala började allting i smärre katastrof. Jag använder en säljsajt som jag trodde på. Det skulle visa sig vara ett misstag. Efter ett snack med en släkting som sålt bil i Uppsala många gånger rekommenderades en bilfirma. En firma som var specialiserad på just begagnat. Tydligen hade han bara positiva erfarenheter av detta företag.

Det skulle visa sig att det var fler personer i Uppsala som hade valt att sälja sin bil på företaget. Jag började nämligen googla och såg att uppskattningen delades av många. Det rådde inga som helst tvivel om att detta var ett av stadens mest uppskattade företag.

Jag tog rådet och sökte mig till denna bilfirma i Uppsala när jag skulle sälja min bil. Uppfattningen som både släkt, vänner och internetfrämlingar hade speglades av verkligheten. Jag blev mycket nöjd. Mycket nöjd redan vid första kontakten. Företaget gjorde en omfattande analys av bilen för att avgöra dess värde. Jag fick dessa uppgifter utskrivna och ett pris för vilket de ville köpa in bilen och sälja den vidare.

Det dröjde inte ens ett år innan det var dags att sälja bil i Uppsala igen. Utan att blinka valde jag att ta kontakt med samma bilfirma igen. Denna gång var det en helt annan bil än den första. Det som gjorde att de båda tillfällena liknade varandra var servicen. Jag blev mycket imponerad av den professionalism som präglade företaget. Bilen såldes, jag blev nöjd och så även (som jag förstår det) den nya ägaren.

Jag rekommenderade alla som letade efter sätt att sälja bil i Uppsala att söka upp företaget. Jag gör det även nu. Det har blivit allt mer uppenbart att antalet personer som säljer i staden har ökat. Det måste vara så, annars speglar inte min följarskara verkligheten – och det tror jag verkligen att den gör.

SÅ - Om ni står inför att sälja bil i Uppsala. Ta hjälp av samma företag som jag varit i kontakt med. Hör av er i kommentarsfältet så ger jag er namnet.

Smaken är som baken. Detta uttryck passar in i många sammanhang och har sedan länge varit fristående matlagningskonsten. Den är som baken, smaken alltså, även när det kommer till andra saker. Jobb är ett bra exempel. Eftersom jag har varit i arbetsförmedlarbranschen under snart 20 års tid vet jag att detta stämmer. Under mitt senaste decennium i branschen har jag varit verksam inom konsultuppdrag. Jag har alltså förmedlat konsultuppdrag till människor, ska sägas. Idag tänkte jag berätta lite om det, och först lite bakgrund:

Jag fick nys om ett ledigt jobb på en konsultfirma jag länge sneglat på. En bekant till mig hade arbetat där, som konsultchef med diverse konsultuppdrag, under en tid. Hon talade väldigt gott om arbetsplatsen och för varje gång jag hörde om den blev jag mer sugen. Jag ville röra mig vidare. Jag ville in i konsultuppdragens värld, där jag aldrig varit förr. Det tog ett tag för mig att få tummen ur. Min dåvarande tjänst var bra och jag trivdes. När suget blev för stort klev jag ut i det okända och sökte. Jag fick jobbet och snart arbetade jag med konsultuppdrag sida vid sida med min vän.

Det var en kanonbra organisation och jag lärde mig genast massor. Vi arbetade i mängder av olika branscher och med människor på olika platser i livet. Det kunde vara unga människor som sökte sina första jobb. Det kunde även vara äldre personer som letade efter konsultuppdrag efter att ha blivit varslade. En uppgift som är svårare ju äldre man blir, ska tilläggas.

Det var en fin omväxling. Det fanns mycket att göra och ingen dag var egentligen den andre lik. När jag började jobba med konsultuppdrag visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om att vara en slags mellanhand. Det skulle visa sig att jag älskade det. Det passade mig jättebra att vara i mitten, där konsulter och kunder möttes, och skapa passande konsultuppdrag.

Jag började med att nämna att smaken skiljer sig när det gäller jobb. Detta gäller inte bara val av yrke eller den kompetens man kan bidra med. Det gäller även anställningsformen. När jag började jobba med konsultuppdrag tänkte jag att detta nog bara var en form för vissa. De allra flesta gillade nog traditionella anställningar bättre, tänkte jag. Det visade sig inte alls stämma. Personer med olika kompetenser och vitt skilda personligheter fastnade för konsultjobben.

Jag tänker skriva mer om detta nästa gång eftersom jag tycker att det är viktiga grejer. På återhörande snart igen!

Kom ihåg att det finns många flyttfirmor. Eller ja, det behöver ni väl egentligen bara komma ihåg om ni ska boka flyttfirmor förstås. Annars är det möjligen information som kan kännas lite överflödig. En väldigt märklig början på ett inlägg men jag lovar att det kommer att klarna snart.

Så, nyligen berättade jag att jag hade blivit tvungen att boka flyttfirmor för ett antal flyttar. Detta är ett området i vilket jag tidigare varit helt obevandrad. Jag har aldrig reflekterat över flyttfirmor eller vad som utgör en bra respektive mindre bra firma. Jag är för sjutton IT-konsult. Varför skulle jag reflektera över sådana saker? Jag har tillräckligt på mitt bord.

Hur som helst så blev det så. Det började med att jag fick ansvaret för min privata flytt. Detta är förstås svårare att snacka bort. Nog för att min bättre hälft brukar sköta allt sådant. Med sådant menar jag allt praktiskt kring vårt boende. Vare sig det handlar om flyttfirmor, elektriker, någon som lagar tvättmaskinen eller bygget av veranda. Ni förstår säkert: Allt som har med den praktiska utformningen av vårt hus att göra. Jag brukar komma undan med att laga maten och det räcker gott och väl för mig.

Den första av många flyttfirmor var den jag fastnade för. Det verkade vara ett seriöst företag med en bra hemsida och tydliga tjänster. Tydligen hade de varit verksamma i en väldig massa år. De hade ett stort team och de utförde en lång rad tjänster. Jag tänkte att flyttfirmor med den erfarenheten och flytt-arsenalen borde kunna litas på. Och mycket riktigt. Vi blev väldigt nöjda med resultatet. Flytten gick nästan skrämmande smidigt och vi lovade oss själva att aldrig flytta utan flyttfirmor igen.

Faktum är att jag var så himla nöjd med firman att den anlitades snart igen. Ja, inte för en privat flytt denna gång (tack och lov), utan för en arbetsrelaterad flytt. Vi hade blivit tvungna att byta lokaler på grund av expansion. En rolig anledning att uppgradera lokaler förstås, men inte lika roligt med själva flytten. Eller snarare: Det hade inte varit så roligt om jag inte kommit i kontakt med en av stans bästa flyttfirmor. Såklart kontaktade jag samma gäng igen. Såklart sa de att de kunde ta på sig uppdraget även om det skedde med relativt kort varsel.

Tror ni att de gjorde ett bra jobb även denna gång? Såklart!

Jag hade aldrig någonsin haft kontakt med ett byggföretag i Stockholm förut. Ja, fram till förra året alltså. Sedan ändrades allt ganska radikalt, kan man säga. Jag hade nämligen kontakt med ett och samma byggföretag i Stockholm vid inte mindre än 3 gånger. Det är ganska mycket, särskilt för en som varit hantverkarfri i hela sitt liv. Jag ska nu berätta lite om hur det kom att bli såhär.

Först och främst. Jag och min familj köpte vårt hur i Spånga för snart 10 år sedan. Yngsta barnet flyttade ut redan efter ett par år så det har mestadels varit vi senaste decenniet. Det är klart att det känns lite tomt men det är också ganska skönt att vara själva. Får man ens säga så? Jag tar mig friheten. Vi visste redan när vi flyttade in att det eventuellt skulle behöva göras en del på huset. Vi hade inställningen att ”det tar vi sen” och den behöll vi i många år. Köket fungerade trots att det behövde renoveras. Detsamma gällde för badrummet och altan klarade vi oss utan. Tillslut fick vi dock nog, och då fick vi nog rejält. VI kontaktade det byggföretag i Stockholm som verkade mest erfaret. Med kort varsel kom en byggledare hem till oss på kaffe och förklarade vad de kunde göra, och när.

Köket

Det första uppdrag som vårt nya byggföretag skulle ordna på vårt hus i Stockholm var köksrenovering. Nog för att flera delar av huset var ganska illa däran men detta var något särskilt. Redan efter ett par veckor kunde arbetet dra igång, och teamet från byggföretaget i Stockholm gjorde ett fenomenalt jobb. Effektivt och med bra resultat!

Golven

Vi var båda överens om att vi någon gång ville totalrenovera golven i huset. Nu skulle det bli verklighet då vi mött vårt nya byggföretag i Stockholm. De rev upp det gamla och ringde in det nya, kan man väl säga. Vi är oerhört nöjda med hur resultatet blev.

Badrummen

Vi tog två badrumsflugor i en smäll. Båda var nämligen i stort behov av renovering, och så hade det egentligen varit i många år. Faktum är att det hade blivit lite av en elefant i rummet. Då vi redan var igång med vårt byggföretag i Stockholm var steget inte långt till att få till även denna renovering. Även här var vi mycket nöjda och för första gången på länge är det faktiskt en trevlig upplevelse att duscha. Det ni!

Dessa projekt, utförda av vårt byggföretag i Stockholm, utfördes alltså inom loppet av ett år. Nu när nästa år börjat väntar nästa. Det handlar om byggnation av en helt ny altan.

Jag återkommer om hur detta fortskrider, vare sig ni vill eller inte!