Jack hade för vana att alltid tala med folk han sprang på ute i världen. Det var osvenskt, detta visste han. Han var inte dum. Han var bara väldigt social. Mycket mer social än den näst mest sociala person han träffat. Det hör till denna historia.

Vanligen brukade Jack gå till höger när han kom ner för sluttningen som gick både upp och ner till hans byggnad – beroende på om han skulle hem eller bort. Den här dagen, ja just idag, kände han att han skulle bege sig åt ett annat håll. Skulle han gå vänster? Eller skulle han, mot alla odds, gå rakt fram? Gatan fortsatte ju trots allt. Han gjorde det senare och sprang snart på en byggnation. En fasadrenovering på en byggnad, snarare. Något Jack aldrig tidigare sett i sitt liv.

Han blickade upp längs fasaden och såg en massa besynnerliga pinnar. I en slags ställning. Det såg lite ut som hans mekano som han hade när han var liten. Tanken på fasadrenovering hade inte slagit honom – fullt förståeligt, givet hans okunskap om ämnet – så Jack tog till den metod han brukade när han sökte svar: Andra människor-metoden.

• ”Hallå där!” ropade han till en man som stod många meter upp i luften och grejade med någon vajer.

• ”Hej?” svarade mannen.

• ”Vad gör ni?”

• ”Vi.. Det är fasadrenovering”

• ”Fasadrenovering?”

• ”Japp. Så är det. Vi började här igår så det tar ju ett tag. Men vi har gjort det huset nu” Mannen pekade med sitt lediga finger mot en orange byggnad bredvid. ”Ja, och nu är det fasadrenovering av det här huset då”

• ”Är det allt?” frågade Jack

• ”Om det är allt? Vad menar du?” svarade mannen förvånat

• ”Ja, är det slut på fasadrenovering där eller vad händer sen?”

Det var förstås ett märkligt samtal att ha för mannen, sisådär 07:15 på morgonen dessutom. Konversationen fick ett abrupt slut när mannens kollega behövde honom någon annanstans. Jack tänkte att han får gå samma väg imorgon för att få alla svar kring fasadrenoveringen. Man kan ju inte lämna något åt ovetskapen, det går ju bara inte.