Mitt liv har idag pågått i 50 år. Bara av att skriva denna mening så får jag svindel. Det är faktiskt på riktigt. Jag sitter här och känner mig yr nu, på grund av det jag skrev. Idag kommer jag att göra en av många återblickar som kommer att äga rum framöver. Jag känner mig själv och vet hur lätt jag fastnar i nostalgi. Jag kommer, kanske något oväntat, att börja med tiden då jag arbetade med taktila skyltar.

Jag har två synskadade syskon så därför har innebörden av taktila skyltar alltid varit solklar för mig. För er som inte vet vad det är kan jag förklara. Taktila skyltar är de som på ett eller annat sätt syftar till att vara behjälpliga för synskadade personer. Det kan exempelvis vara en skylt som visar, med taktil skrift, var en toalett finns. Det kan också handla om skyltar som visar riktningar, vartåt en synskadad person ska gå för att nå sitt mål. Ja, allt möjligt – det är vad taktila skyltar kan vara.

När jag gick ur gymnasiet med låga betyg men en himla kunnighet inom hantverk så leddes jag sakteliga åt ett håll. Det var en vän vars yrke hade blivit att ta fram skyltar. Jag tänkte att jag väl kunde göra desamma. När jag började bad ägaren av företaget mig att ansvara för taktila skyltar. Jag frågade naturligtvis varför. Han beskrev där och då att en gyllene chans hade uppenbarat sig. Jag var nämligen den första att börja på företaget med erfarenhet av taktila skyltar. Det skulle bli en perfekt matchning, som han uttryckte sig.

Detta om detta. Jag fick jobbet och jag startade redan nästkommande vecka. Ingen tid att förlora när det kom till taktila skyltar. Jag kämpade på inom branschen i 3 års tid innan jag såg mig om. När jag var 22 bestod min enda arbetslivserfarenhet av att ha arbetat med taktila skyltar. Det var lite intressant. Ja, för att inte tala om hur svårt det var att försöka snärja sig in på någon firma utan någon egentlig erfarenhet.

Nu tittar jag tillbaka 28 år och landar i den dag då jag slutade arbeta med taktila skyltar. Jag minns det då som en oerhört fin period. Ja, inte enbart för att det faktiskt var ganska kul att ta fram taktila skyltar, utan också för att det var där jag träffade min framtida sambo.

Vilken slump, eller hur?

Vi hoppar rakt in där jag lämnade er sist. Då talade jag om hur jag, på väg till bussen, tvingades möta ett besökssystem att ta mig igenom. Eller snarare: Ett besökssystem som ingick i en lek som lektes av ett antal barn och som jag nu tydligen var en del av.

• ”Detta är ju löjligt. Ni kan inte ha ett besökssystem på en vanlig promenadväg. Folk går ju här, för sjutton. Vet era fröknar om att ni håller på med det här?”

• ”Det heter inte fröken. Det heter faktiskt pedagog” svarade en av grabbarna.

Jag kände mig som en 3000 år gammal mumie för ordvalet. Men det är faktiskt inte så lätt att hänga med när man inte har barn själv. Hur som helst så började jag bli försenad till jobbet så leken med besökssystemet fick lov att närma sig sitt slut. Jag sa att jag hoppas att de hittar någon annan vuxen att plåga med sin lek och sitt besökssystem snart. Sedan började jag gå därifrån mot bussen.

Då ropade en av barnen jättehögt: ”Stopp!”. Jag stannade till och tittade bort mot dem igen. ”Jag leker inte ert besökssystem. Jag gör det bara inte. Det ska ni vet...”. En av barnen gick över trottoaren åt mitt håll och stannade någon meter ifrån mig. Hon sa ”Vill du ha koden till besökssystemet?. Jag blev lite förbryllad så jag fick inte ur mig mycket mer än ett ”Va?” som svar. Då upprepade hon frågan om besökssytemet.

• ”Jag frågade om du ville ha koden till vårt besökssystem”

• ”Men det finns inget besökssystem. Detta är en...”

• ”Kom igen nu” sa barnet med vädjan i rösten. En röst som vittnade om att de började bli trötta på mig och min fantasilöshet.

Jag suckade, såg på mitt armbandsur att jag missat bussen och sa sedan ”Ja, ja. Låt gå då. Hur kommer jag igenom besökssystemet?”. Jag fick lösenkoden viskad till mig innan barnet återvände till sina kompisar. Jag tittade mig omkring för att inte riskera att göra mig till åtlöje inför andra vuxna. Sedan sa jag högt och tydligt: ”Jag är en flodhäst!”.

Barnen andades in och såg chockade ut. Sedan brast de ut i ett gapskratt vars like jag aldrig hört tidigare. Sedan sprang de runt hörnet och lämnade mig kvar på trottoaren. Det fanns inget besökssystem. Jag hade lurats och nu stod jag där under tallarna, en ensam flodhäst och hens portfölj.

Låt mig berätta om min senaste tur med lådcykeln. Jag förstår förresten inte vad det är för ovana jag har. Att säga ”Låt mig X..” i en blogg där ingen människa kan komma med invändningar. Jag menar, ni kan ju förstås komma med feedback efter att ni läst ett inlägg. Vad ni inte kan göra är att invända på det ämne jag skriver om i sagda text. Texten är ju trots allt skriven när ni läser den. Som denna om vilken väg jag cyklat på min lådcykel. Det sitter säkert massvis av er och känner ”Neej! Detta vill jag inte läsa om”. Till er kan jag bara säga.: Jag ber om ursäkt.

Nu åker vi.

Så, jag klev ut hemma och tog över lådcykeln efter min fru som precis hämtat barnen från skolan. Jag tog upp hunden och satte henne fram i lådan på lådcykeln. Sedan stack vi iväg. Vi började i Bergshamra som ligger på en höjd. Detta är skönt när man ska cykla iväg men mindre skönt när man ska hem. Det var en senare version av mig självs problem dock. Nu fanns bara vägen och den gick nedåt. Första anhalt efter att vi åkt iväg med min lådcykel var Brunnsviken. Vanligtvis susar vi bara förbi men den här gången fick jag feeling. Vi stannade till med lådcykeln och satte oss under ett träd, i gräset, en stund. Jag tittade på folk. Beatrice tittade på andra hundar. Efter en glass, lite hundkex och några inandningar stack vi vidare. Mot Hagaparken på lådcykel.

Där var vi inte ensamma på denna typ av fordon. Jag har nog aldrig sett så många lådcyklar på samma gång. Det kunde man kanske ana givet den mängd barnfamiljer som finns i området. Jag mötte nog 5 lådcyklar innan jag var uppe vid Haga Slott. Det var en väldigt fin tur och jag insåg hur mycket jag saknat den där parken. Jag var ofta där som barn men betydligt mer sällan i vuxen ålder. Det är synd.

Hur som helst så tog vi oss tillslut ut till badplatsen vilkens namn jag inte minns nu. Där tog vi dagens andra stopp. Precis som vid stoppet på andra sidan sjön tog vi här en glass och ett par kex. Vi slog oss ner för att människo- och hundspana innan vi trampade vidare. Nu började det kännas i benen. Beatrice är en stor hund som är glad i mat. Det var betydligt enklare att köra runt på vår tvååring.

Tillslut kunde vi konstatera att vi tagit varvet runt Brunnsviken och var hemma igen. Jag parkerade min lådcykel i garaget, precis som sig bör, och gick sedan upp för att vila benen ihop med jycken.

Då behövde hon naturligtvis gå ut igen...

För allt i världen kunde de inte tro vad deras ögon såg. Det hade alltid bara funnits en blomsterbutik i den lilla byn, och nu verkade det som att det skulle finnas två. Kunde det verkligen vara möjligt?

Erik och Susanne, som drev den dittills enda blomsterbutiken tittade på deras nya konkurrent som låg tvärs över gatan. Sedan tittade de på varandra igen, och sedan tillbaka på den stora neonskylten som bredde ut sig över taket på den gamla bankbyggnaden.

• Har de.. Har de byggt om banken till en blomsterbutik? Är det vad jag tittar på just nu? Frågade Erik

Hans kompanjon, som var minst lika häpen som han själv, stod med gapande mun och svarade sedan:

• Det har inte varit bank där på över 15 år men. Men ja, det ser inte bättre ut än att de har byggt om banken till en blomsterbutik. Jag vet inte vad jag ska säga. Har du något?

• Nej. Nej, inget att säga alls, svarade Erik.

De stod säkert i flera minuter, under tystnad, och blickade mot stans nya blomsterbutik. De brydde sig inte ens om att öppna deras egen för dagen. De första kunderna skulle välkomnas om bara 10 minuter, och ändå stod de bara där. De stod, tittade och chockades över den nya blomsterbutiken.

Susanne tog sedan till orda med relativt grova ordalag för att vara en person med hennes frikyrkliga förflutna:

• Vad fan ska vi göra, Erik?

Erik som hade en betydligt mer liberal och sekulariserad syn på såväl tillvaro som språk svarade på ett sätt som bekräftade att han också var utom sig av chock, bokstavligt talat:

• Gud i himmelen, jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad vi ska göra. Vet du?

Många tankar snurrade i skallen på Erik och Susanne där de stod, tafatta, utanför sin lilla blomsterbutik. Kanske hade de varit för säkra i sig själva alla dessa år? Kanske hade de invaggats i någon falsk trygghet? En trygghet som sa att det stod i såväl heliga skrifter som lagböcker att de – och endast de – fick driva blomsterbutik i den lilla staden. Så var det förstås inte, och nu fick de betala igen för sin enfald.

Dörren till blomsterbutiken mitt emot slogs upp och chocken steg ytterligare några grader.

Det finns en snabbmatsrestaurang som trumfar alla andra, i alla fall i min mening. Jag vill inte säga vilken det är men jag kan avslöja i privata mail till de som verkligen undrar. Skriv i så fall i kommentarsfältet så svarar jag.

Det mest uppenbara är förstås att hylla den fantastiska maten som stället erbjuder. Detta är dock inte vad jag kommer att fokusera på idag. Idag kommer istället min uppmärksamhet att riktas mot restaurangens kassasystem. Det är nämligen ett oerhört bra system för oss som ofta är på språng men som ändå vill njuta av deras goda mat.

Restaurangen bytte till detta kassasystem för ungefär ett år sedan. Det var en oerhört positiv överraskning första gången som vi gick dit och käkade, jag och min sambo. För det första så var det oerhört kommunikativt. Det var lätt att manövrera sig omkring i det nya kassasystem restaurangen hade fått. Detta säger jag också med vetskapen om att deras utbud är enormt stort. Det fanns hur mycket olika saker som helst att välja mellan. Kassasystemet som restaurangen låtit implementera gjorde det lätt att välja sin favoriträtt. Vi var ett levande exempel på detta. Jag själv brukar alltid ta plant-based, ett särskilt meal. Min sambo däremot brukar välja halloumialternativet. Det gick oerhört snabbt för oss båda att hitta rätt. Detta tack vare det oerhört väl utformade användargränssnittet i kassasystemet på restaurangen.

Vi rör oss vidare och riktar strålkastarljuset mot den tekniska biten. Även här ger jag restaurangens kassasystem 10/10 poäng. Under det år som restaurangen haft sitt nya kassasystem så har jag kanske varit där och käkat vid 10-15 tillfällen. Aldrig har jag upplevt att den tekniska delen av systemet har krånglat. Det har aldrig hängt sig. Det har aldrig varit svårt att byta från en sida till en annan.

Jag tänker på de kassasystem som alltid funnits på restauranger. De gamla. Hur oerhört osmidiga de har varit. Tänk bara på alla snabbmatsrestauranger där man varit tvungen att köa länge för att ens få beställa. Ja, sedan står man packade som sillar för att få maten. Det har varit många timmar av frustration som nu är som bortblåst. Som bortblåst tack vare restaurangens fantastiska nya kassasystem.

Det, mina damer, herrar och övriga, är fantastiskt!