Mitt liv har idag pågått i 50 år. Bara av att skriva denna mening så får jag svindel. Det är faktiskt på riktigt. Jag sitter här och känner mig yr nu, på grund av det jag skrev. Idag kommer jag att göra en av många återblickar som kommer att äga rum framöver. Jag känner mig själv och vet hur lätt jag fastnar i nostalgi. Jag kommer, kanske något oväntat, att börja med tiden då jag arbetade med taktila skyltar.

Jag har två synskadade syskon så därför har innebörden av taktila skyltar alltid varit solklar för mig. För er som inte vet vad det är kan jag förklara. Taktila skyltar är de som på ett eller annat sätt syftar till att vara behjälpliga för synskadade personer. Det kan exempelvis vara en skylt som visar, med taktil skrift, var en toalett finns. Det kan också handla om skyltar som visar riktningar, vartåt en synskadad person ska gå för att nå sitt mål. Ja, allt möjligt – det är vad taktila skyltar kan vara.

När jag gick ur gymnasiet med låga betyg men en himla kunnighet inom hantverk så leddes jag sakteliga åt ett håll. Det var en vän vars yrke hade blivit att ta fram skyltar. Jag tänkte att jag väl kunde göra desamma. När jag började bad ägaren av företaget mig att ansvara för taktila skyltar. Jag frågade naturligtvis varför. Han beskrev där och då att en gyllene chans hade uppenbarat sig. Jag var nämligen den första att börja på företaget med erfarenhet av taktila skyltar. Det skulle bli en perfekt matchning, som han uttryckte sig.

Detta om detta. Jag fick jobbet och jag startade redan nästkommande vecka. Ingen tid att förlora när det kom till taktila skyltar. Jag kämpade på inom branschen i 3 års tid innan jag såg mig om. När jag var 22 bestod min enda arbetslivserfarenhet av att ha arbetat med taktila skyltar. Det var lite intressant. Ja, för att inte tala om hur svårt det var att försöka snärja sig in på någon firma utan någon egentlig erfarenhet.

Nu tittar jag tillbaka 28 år och landar i den dag då jag slutade arbeta med taktila skyltar. Jag minns det då som en oerhört fin period. Ja, inte enbart för att det faktiskt var ganska kul att ta fram taktila skyltar, utan också för att det var där jag träffade min framtida sambo.

Vilken slump, eller hur?

Vi hoppar rakt in där jag lämnade er sist. Då talade jag om hur jag, på väg till bussen, tvingades möta ett besökssystem att ta mig igenom. Eller snarare: Ett besökssystem som ingick i en lek som lektes av ett antal barn och som jag nu tydligen var en del av.

• ”Detta är ju löjligt. Ni kan inte ha ett besökssystem på en vanlig promenadväg. Folk går ju här, för sjutton. Vet era fröknar om att ni håller på med det här?”

• ”Det heter inte fröken. Det heter faktiskt pedagog” svarade en av grabbarna.

Jag kände mig som en 3000 år gammal mumie för ordvalet. Men det är faktiskt inte så lätt att hänga med när man inte har barn själv. Hur som helst så började jag bli försenad till jobbet så leken med besökssystemet fick lov att närma sig sitt slut. Jag sa att jag hoppas att de hittar någon annan vuxen att plåga med sin lek och sitt besökssystem snart. Sedan började jag gå därifrån mot bussen.

Då ropade en av barnen jättehögt: ”Stopp!”. Jag stannade till och tittade bort mot dem igen. ”Jag leker inte ert besökssystem. Jag gör det bara inte. Det ska ni vet...”. En av barnen gick över trottoaren åt mitt håll och stannade någon meter ifrån mig. Hon sa ”Vill du ha koden till besökssystemet?. Jag blev lite förbryllad så jag fick inte ur mig mycket mer än ett ”Va?” som svar. Då upprepade hon frågan om besökssytemet.

• ”Jag frågade om du ville ha koden till vårt besökssystem”

• ”Men det finns inget besökssystem. Detta är en...”

• ”Kom igen nu” sa barnet med vädjan i rösten. En röst som vittnade om att de började bli trötta på mig och min fantasilöshet.

Jag suckade, såg på mitt armbandsur att jag missat bussen och sa sedan ”Ja, ja. Låt gå då. Hur kommer jag igenom besökssystemet?”. Jag fick lösenkoden viskad till mig innan barnet återvände till sina kompisar. Jag tittade mig omkring för att inte riskera att göra mig till åtlöje inför andra vuxna. Sedan sa jag högt och tydligt: ”Jag är en flodhäst!”.

Barnen andades in och såg chockade ut. Sedan brast de ut i ett gapskratt vars like jag aldrig hört tidigare. Sedan sprang de runt hörnet och lämnade mig kvar på trottoaren. Det fanns inget besökssystem. Jag hade lurats och nu stod jag där under tallarna, en ensam flodhäst och hens portfölj.

Phillias hade aldrig varit så nervös förut. Inte vad han kunde minnas i alla fall. Det var något väldigt nervöst med att påbörja ett nytt jobb och det var knappast första gången som det skedde. Nej, Phillias hade arbetat på så många som 10 ställen innan han nu satt i fåtöljen på kundtjänsten och väntade på sin nya chef. Han hade nämligen räknat den morgonen.

Han hade inte sovit bra. Inte alls. Hur skulle han kunna påbörja ett jobb inom kundtjänst utan att ha sovit bra? Är inte det ändå receptet på framgång när man arbetar med människor – att man är alert och med i skallen och verkligen brinner för att hjälpa personerna som kontaktar en? Han visste inte hur han skulle besvara frågan. Han hade trots allt aldrig arbetat i kundtjänst förut.

Många tankar snurrade runt i huvudet. Ännu fler tillkom då han hörde en röst inifrån lokalen där han lokaliserat att hans framtida kollegor huserade.

• ”Välkommen till kundtjänst, du talar med Marianne..”

Denne Marianne tystnade sedan i samtalet, försökte säga något men tycktes avbrytas ständigt. Nästa mening skrämde upp Phillias. ”Ursäkta men nu får du faktiskt lugna ner dig” sade hans nya kollega.

Hur mycket skulle det till för att säga så till en kund i kundtjänst? Får man ens göra det? Phillias var nervös för att hans första samtal skulle bli sådär. Någon arg människa som skäller på honom och kallar honom dum. Skulle det vara det som kundtjänst innebär? Han blev nervös och tänkte igenom sitt val att tacka ja till arbetet.

Ungefär där någonstans blev han kontaktad för första gången och mycket riktigt var det chefen som kom fram med utsträckt hand. ”Välkommen till kundtjänsten, Phillias! Har du fått kaffe?”. Det var svårt att få fram ord tyckte han men han kunde i alla fall meddela att han inte drack kaffe. Efter att han tackat nej till te så följde han med in på kundtjänstens chefs kontor. Det såg ut som vilket kontor som helst och det gjorde honom trygg. Kontorsmiljöer var han van vid, värre var det med kundtjänst.

• ”Hörde du något av samtalen som kom in till kundtjänst nu?” frågade chefen som hette Daniel.

• ”Nej, eller ja. Jo, jag hörde väl något” svarade Phillias och drog i nagelbanden.

• ”Också en jävla dag att börja i en kundtjänst. Påminnelsefakturorna gick ut i förrgår så nu ringer folk in och vill dementera. Såhär är det en gång i månaden på kundtjänst. Det är bara att gilla läget.”

Idag ska jag tala om när jag var verksam inom arbetsrätt. Eller, det är nog egentligen inte exakt vad jag ska göra. Jag kommer visserligen att tala om den här perioden men det kommer inte att handla särskilt mycket om arbetsrätt just. Det får ni söka information om någon annanstans, helt enkelt.

Så, som en del av mina återblickar i min egen historia har jag nu kommit till denna tid. Under 4 års tid, innan jag valde det jag arbetar med nu, var jag alltså verksam inom arbetsrätt. Många av er kanske inte ens vet vad detta är för något. Det gjorde nämligen inte jag när jag började arbeta med det. Det handlar alltså om att se till att allt är rätt och riktigt, för såväl arbetsgivare och arbetstagare. Det finns mängder av företag som erbjuder denna typ av tjänst men ingen gör det så bra som vi gjorde. Vi var nämligen helt specificerade på arbetsrätt. Det fanns massvis med juridiska företag som kunde andra saker bättre än oss, absolut. Men när det kom till arbetsrätt så var det faktiskt ingen – och jag kan säga ingen med handen på hjärtat – som gjorde det bättre än vad vi gjorde. Så är det med den saken.

Nåväl, detta var alltså ett annat jag i en annan tid som Kent sjunger. Jag hade inte alls ”hittat mig själv” på det sätt jag gjort idag. Jag var ganska flyktig både fysiskt och psykiskt, så att säga. Jag tror att det hjälpte mig att grotta ner mig i fall inom arbetsrätt. Det tog mig bort från mina egna tankar om vad jag ville göra eller vem jag ville bli. Kanske är jag en av få som arbetat som jurist inom stormiga ärenden om arbetsrätt och ansett att det hade lugnande effekt.

Saknar jag det? Ja, men det gör jag ändå ibland. Särskilt nu som jag arbetar med så kopiöst andra saker. Det är väl dessutom alltid grönare på andra sidan. Jag kan nog sakna de flesta jobb jag har haft. Det gäller inte bara arbetsrätt. Jag tycker om att jobba och jag tycker om att testa nya saker. Kanske är det dags att röra sig tillbaka mot arbetsrätt.

Säg inget till min chef bara...

Det är alltid såhär när jag ska träffa nya människor. Varför vet jag inte riktigt, men jag konstaterar att jag aldrig riktigt lär mig. Det ska verkligen sägas att jag är en person som är bekväm runt andra, i alla fall när jag känner dessa andra. Det ska också sägas att jag har det riktigt svårt att komma omedelbart ”mötas” med de jag nyss träffat. Det är.. lite synd.

Så var det i alla fall nyligen och det ska jag berätta om nu.

Jag besökte en vän som bor i ett studenthus nära stan. Vi skulle samlas hos hennes kompis och kompisen mötte mig vid dörren. Vi hälsade och jag kände mig tvungen att säga något. Jag tittade på väggen bredvid hissen och brast ut:

• ”Brandgasventilation!” och pekade med det spetsigaste av pekfingrar

Han tittade dit, betydligt mindre exalterat och sa: ”Brandgasventilation, säger du?”. Jag nickade självgott och ångrade detta direkt.

• ”Ja, ehm alltså det kallas för brandgasventilation. Eller det kallas väl egentligen för röklucka men jag vet att det heter brandgasventilation. Alltså, inte för att det på något sätt gör mig unik. Jag kan tänka mig att det är mängder, massvis med folk, som vet att det heter brandgasventilation och inte röklucka. Så att..”

Det blev extremt tyst, killen jag nyss träffat tittade på mig med ett förvånat ansiktsuttryck. Sedan vände han sig om mot hissknappen och tryckte ytterligare en gång, för att få komma därifrån sannolikt. Sedan sa han:

• ”Jaså du, brandgasventilation. Jag som verkligen trodde att det hette..”

• ”Rökluckor ja! Ja, men det gör de allra flesta. Nästan alla kallas brandgasventilationer kallas för rökluckor av folk. Så har det alltid varit. Inte för att brandgasventilation funnits för alltid men du förstår vad jag menar.

*Pling!*

Hissen hade anlänt till vår våning, tack gode Gud. Vi klev in i hissen och tystnaden följde med oss ända dit. Jag började humma på någon låt som jag är helt övertygad om att jag kom på i huvudet där och då. Sedan vände jag mig mot min nya vän och sa:

• ”Förlåt. Det var inte meningen att börja babbla om brandgasventilation sådär. Vi har aldrig setts förut och jag. Jag antar att jag bara var lite nervös och då kan det bli så..