I helgen ställdes jag för en uppgift som jag inte har utfört sedan jag var 10 år gammal. I vårt hushåll har vi tydliga ansvarsområden, jag och min fru. Jag sköter matlagning, jag dukar av bordet efter middag och jag sköter tvätten. Hon sköter allt vad gäller städning. Både undanplockande av barnens leksaker, smutskläder, damm, kladd och allt annat skräp vi har liggandes. I hennes uppdrag finns också fönsterputsning, och det är vad detta inlägg kommer handla om.
I lördags var tanken att vi skulle köra Stora fixar-dagen hemma. Något vi gör en gång i månaden. Jag skulle fixa matlådor för kommande 2 veckor och hon skulle städa hela huset, inklusive fönsterputsning. Jag vaknade av att min fru gav ifrån sig ett jämrande ljud. Hon hade 39 graders feber, och fönsterputsningen och resten av städningen skulle passas över till mig. Så, jag lämnade bort barnen till farmor och gjorde mig redo för en lång dag av fixande.
Jag avslutade med just fönsterputsningen, vilket som sagt var 22 år sedan jag gjorde sist. Det slog mig vilken otrolig skillnad det var den här gången. Jag ska nu försöka redogöra för varför.
När jag var liten innebar fönsterputsning:
Gemenskap
Jag minns att jag och mina två äldre kusiner alltid fick sköta fönsterputsningen i vår gemensamma stuga. Det var ett himla roligt projekt för ett gäng ungar att ansvara för. Man kände sig vuxnare än man i själva verket var. Man fick beröm från föräldrarna. De sa alltid att de ”inte hade kunnat göra det bättre själv!” och att de riskerar att gå in i glasrutorna nu när de knappt märks.
Fönsterputsning som 32-åring innebar ingen som helst gemenskap. Faktum är att jag bara kände mig ensam och uttråkad. Dessutom frös jag när jag skötte fönsterputsningen eftersom det var iskallt ute. Ingen succé!
Belöning
Som barn fick vi alltid någon form av belöning för arbetet med fönsterputsningen. Vissa gånger var det pengar, och det kändes förstås väldigt vuxet. Att få betalt för arbete, precis som om det var på riktigt. Och det var det ju, i någon mening! Andra gånger handlade det om godis, och det är ju inte heller fy skam för en 10-åring.
Belöningen uteblev helt och hållet när jag utförde fönsterputsning i lördags. Jag fick då och då i uppdrag att hämta vatten och värktabletter åt min fru som låg i sovrummet och huttrade.
Jaja, nu är det i alla fall gjort. Det känns bra att få återgå till mina vanliga Stora fixar-dagen-sysslor nästa månad.