Förra sommaren fick jag praktisera på en gård. En sån där gård som har allt, ni vet. Det finns ett stall och det anordnas ridlektioner. Det finns en stor del där grisar föds upp. Massor av får, massor av getter, ett nästan orimligt stort antal ankor och gäss, och hundar. Hundar var man än vänder sig. Detta gör förstås att det går åt en hel del hundfoder. Det är just hundfoder som detta inlägg kommer att handla om.

Jag ska gå igenom processen lite snabbt. Varje dag hade jag min runda som innebar att jag skulle utfodra alla djur och se till att de hade det bra. Ett oerhört passande jobb för en djurvän som jag. Jag älskade det. Det enda som var en aning problematiskt var att minnet sviktade ibland. Jag vill tro att det hade att göra med att jag kastades in i hetluften direkt. Det fanns liksom ingen längre tid att vänja sig vid jobbet. Detta gjorde att jag tenderade att glömma hundfoder. Inte en gång, inte två gånger och inte heller tre, fyra eller fem. Det tog mig en hel vecka – 7 dagar – innan jag kom ihåg att ta med hundfoder i bilen på min runda.

Jag förstod inte varför det skulle vara så förbannat svårt. Allt annat koms ju ihåg. Allt annat arbete utfördes efter konstens alla regler. I alla fall om man fick tro min oerhört snälla chef, bonden Lars. Hundfoder var inte min grej att komma ihåg helt enkelt.

Varje dag under min första vecka på gården fick jag därför ta bilen tillbaka till huset och hämta hundfoder. Det är en liten bit. Saken är bara den att vägen till huset och hundfodret är den finaste på hela området. Jag skulle säga att det är bland de finaste i hela den här delen av Sverige. Så varje dag, när dagen började förbereda sig för kväll, fick jag åka denna väg. Det var oerhört vackert. Faktum är att det var så himla fint att jag nästan tror att jag glömde hundfoder med flit. Om ni skulle se den här vägen skulle ni förstå.

Sommaren var slut oerhört hastigt. Veckorna susade förbi. Jag började komma ihåg hundfoder men tog ändå en extra sväng med bilen för att titta på dagens sista ögonblick. När jag lämnade lovade jag Lars att återkomma nästa sommar. Mycket har hänt sedan sist, men jag skulle gärna komma tillbaka till Sörmland en gång till.

Så får det bli. Eller vad tycker ni?