För ett par veckor sedan berättade jag om den kamp jag och mina syskon fört under en tid. Kampen har handlat om att övertyga vår pappa att gå och ta en hälsokontroll. Detta gör vi delvis för att han nu närmare sig 80 år. Det är således en väldigt bra sak att låta genomföra. Det är dessutom en nödvändighet, enligt oss, eftersom han visat tydliga prov på svikande hälsa under en tid. Han tenderar exempelvis att undvika att röra sig om han inte verkligen behöver. Detta är mycket olikt honom. Han är den minst lata person jag någonsin mött. En hälsokontroll skulle kunna berätta om varför det blivit sådär.

Hur som helst. Vi har försökt övertala honom till hälsokontroll under en tid. Alla syskon har tagit olika roller i det hela. Jag, som äldst i skaran om 4, har varit den resonlige. Vi har suttit och talat, bara han och jag, och jag har försökt komma till botten med hans hälsokontroll-vägran. Det har dock inte burit någon frukt.

Min syster, som är näst i tur efter mig i ålder, har valt en annan taktik. Hon försöker trycka upp budskapet om hälsokontroll i ansiktet på honom. Det har tyvärr också varit lönlöst. Hon har åkt dit varenda dag och haft med flyers och grejer. Visat på telefonen vad nyttorna är med hälsokontroll har hon också gjort. Allt för döva öron. Helt meningslöst. 

Den yngste av oss var däremot den som knäckte nöten. Hon försökte låtsas som att hon inte brydde sig om huruvida han tog hälsokontroll. När hon var där så frågade hon varför och han svarade på något defensivt sätt. Då sade hon bara ”OK. Jag förstår” och frågade inte mer. Detta gjorde tillslut pappa frustrerad. Han tänkte: Varför undrar hon inte mer? Till slut började han själv öppna upp sig om anledningen till att tagit avstånd från hälsokontroll.

Svaret låg nämligen i honom själv. Han var rädd att hälsokontrollen skulle visa något han inte ville höra. Han resonerade på det sätt att en kontroll skulle göra att han fick veta dåliga saker. Om han inte gick och tog en hälsokontroll skulle dessa eventuella problem vara något han slapp tänka på.