Förra veckan berättade jag om en saga jag berättat för min 3-åring. Sagan handlade om mässingsskyltar. Eller snarare: den handlade om ett land där mässingsskyltar var det som mätte status. Något som gemene man strävade efter för att visa i vilken del av samhällshierarkin de befann sig. Det var nog det mest politiska jag berättat för henne och det kändes bra.
Så, många av er har frågat mycket om sagan om mässingsskyltarna. Faktum är att vissa av er fellow-föräldrar vill att jag ska skriva ner sagan så att ni kan berätta den vidare. Det är oerhört smickrande och jag ska verkligen se om detta är görbart.
Hur som helst så tänkte jag idag berätta lite närmare om hur sagan såg ut. Jag gör det genom att helt enkelt bara berätta den så som jag berättade den för Ylva:
Det hade gått 2 veckor sedan Mings klivit i land på den märkliga ön, i det märkliga land han nu befann sig i. Det första han såg när hans sänkfärdiga båt närmade sig hamnen var en stor mässingsskylt. Den hängde och svajade i vinden och motivet föreställde en båt som sjönk, och en haj som simmade i vattnet nedanför. Knappast något uppmuntrande budskap på mässingsskylten, men vad skulle han göra? Han ville ju inte sluta som männen som trillat från båten på mässingsskylten. ”Nej tack” tänkte han.
Den första person som han sprang på i land var lång och rund. Han hade två mässingsskyltar hängandes runt halsen. När han gick fram till Mings med höjd haka klirrade de båda skyltarna mot varandra. Han söp in en stor portion luft. Spottade på marken på sin vänstra sida och såg upp mot den nyligen landstigna pojken:
”Du har inga mässingsskyltar på båten” konstaterade den rödflammige mannen.
”Det stämmer bra. Jag har inte heller några mässingsskyltar hängande runt min hals som du, min gode herre” svarade Mings med ett leende och dunkade mannen på axeln.
Det var tydligt att mannen som skulle visa sig vara Harald inte varit med om en sådan fräckhet förut. Han var minsann en man som gemene man hade respekt för. Så var det verkligen. Han hade ju trots allt två mässingsskyltar hängades på en snara runt halsen. Vem trodde spolingen egentligen att han var?
”Mings var namnet. Och du är?”
”Ursinnig. Du får inte parkera din båt där. Särskilt inte som den inte har några mässingsskyltar. Hur kan du tro att det är OK?” svarade Harald.
Låt oss återkomma till hur det hela fortsatte nästa vecka.