Jag gick nyligen i pension efter 45 år som målare i Stockholm. Det känns som en otroligt lång tid för att syssla med ett och samma yrke. Men när jag kan se tillbaka genom backspegeln så ångrar jag absolut ingenting. Faktum är att det känns mer sorgligt än något annat. Att vara målare i Stockholm är trots allt en stor del av min identitet. För första gången i mitt liv har jag börjat ställa filosofiska frågor till mig själv om min egen existens. Vem är jag egentligen? Var hör jag hemma och varåt vill jag med resterande del av mitt liv? För att på riktigt göra upp med min nuvarande situation så tror jag att det är helt grundläggande att jag gör upp med mitt förflutna. Jag kommer inte längre att arbeta som målare i Stockholm. Ju förr jag accepterar detta faktum desto bättre.
Anledningen till att jag nu sitter och knåpar ihop denna text är att säga farväl till det gamla och välkomna det nya. Eftersom jag inte har någon aning om hur man på bästa sätt gör detta får jag skjuta från höften en smula. Jag tänker nu skriva om mina bästa minnen som målare i Stockholm.
9-rummaren
Som målare i Stockholm får man ofta beställningar på arbeten i lägenheter. Jag minns en gång när jag och min vapendragare Edwin tog på oss ett projekt i Vasastan. En lägenhet med (håll i hatten nu) 9 rum. 9 rum plus kök! Det var det överlägset största jobb jag någonsin fått som målare i Stockholm. Det tog veckor, och det var alla möjliga hantverkare på plats. Det var ett glatt gäng, och flera av dem har jag fortfarande kontakt med
Torpet
Detta är nog ett av de finaste minnen jag har av jobbet som målare i Stockholm. I början av 90-talet fick jag uppdraget att måla om huset för en äldre man en bit utanför stan. Mannen hade ett par månader tidigare förlorat hustrun som han hade varit gift med sedan 50 år. De hade alltid bott där ute och nu när hon var borta ville han förändra sin tillvaro så mycket som han kunde. Det var sorgligt och fint på samma gång.
Hundkojan
Mitt första minne som målare i Stockholm, långt innan det blev mitt yrke. När mamma och pappa var borta ville jag överraska dem genom att måla om vår bordercollies hundkoja. Jag var väl runt 12 år gammal. Problemet var bara att hunden gav sig in i kojan innan färgen hade hunnit torka. Så innan vi fick tag i någon som kunde klippa henne så hade vi en till stora delar ljusblå hund. Ingen succé, men jag är övertygad om att det ändå tände en gnista för att bli målare i Stockholm!
Tack och hej!