De tre bröderna hade nu nått fram till porten. De kunde aldrig tänka sig att de skulle komma så långt men tack vare gott samarbete hade det varit möjligt. Vad som väntade på andra sidan porten visste de inte. Inte heller visste de hur de skulle ta sig igenom. Till vänster om porten fanns en dosa. Dosan vittnade om att det fanns något form av passersystem innan de kunde ta sig vidare in mot byggnadens kärna.

Det var Rob som blev den första att närma sig passersystemet. Han lutade sig framåt och tittade noggrant. De andra två väntade på ett första utlåtande om detta passersystem. Skulle det vara möjligt att ta sig igenom på något sätt? Vilket passersystem tillät en besökare utan kod att ta sig igenom till något så viktigt? Rob, som var äldst, tog till orda:

• ”OK. De kan inte lita på att alla som ska kunna passera genom passersystemet faktiskt får koden. Inte under dessa tider. Det måste finnas ett annat sätt. En slags kod för att kunna läsa av koden till deras passersystem. Någonting i det här rummet”

Han började se sig omkring. Tittade upp i taket, på väggarna runt omkring, på golvet. Om man tittade noga kunde man se små inristningar i betongen. Små och subtila men, när man tittade noga på dem, uppenbart medvetet inristade. Det var ungefär samma avstånd mellan dem. Kunde de ha något att göra med passersystemet? Det kändes svårt att tänka sig att de inte var så. Jess rörde sig fram mot väggen och en av sprickorna och tog i den.

• ”Koden till deras passersystem finns i väggarna. Det är någon form av matematisk kod. Minns ni den där filmen med Van Damme från 80-talet? När de ska ta sig in genom en högteknologisk port, och ett passersystem, och själva budskapet finns hos dem hela tiden. Jag tror att detta är samma sak. Detta passersystem kan man ta sig igenom om man bara kan räkna ut, bokstavligt talat, vad koden är. Vem känner sig mattestark idag?”

De tre bröderna tittade på varandra. Rob skakade på huvudet och svarade tvärt: ”Titta inte på mig. Jag missade alla mattelektioner från att jag var 12. Vi kommer inte igenom passersystemet om jag ska räkna ut vår väg genom det”. Jess och Rob såg på Alfred, som var yngst. Han såg bestämd ut, nickade och sa: ”Jag gör det”.