För ett par år sedan hade jag en romans (säger man ens så längre?) med en amerikansk tjej. Hon ville flytta från staterna under ett år för att pröva livet i en europeisk huvudstad. Det slutade med att hon hamnade i Sveriges, och det är jag tacksam för. Hon flyttade, precis som jag gjorde, hit i slutet av sommaren. Vi sågs via en dejting-app och tillbringade mycket tid med varandra redan från början. Hon blev omedelbart förälskad i stan. Hon älskade allt med den, och det sa hon ofta och gärna. Hon sa ”Jag älskar barerna, restaurangerna, människorna. Jag älskar till och med markiserna i Stockholm”. Hennes väldigt osvenska entusiasm var uppiggande för en ursvensk som jag. Hon var kär i markiserna i Stockholm, mer amerikansk-romantiskt blir det väl inte?

Nåväl. Det dröjde inte länge förrän höstmörkret hälsade på. I början var hon bara glad åt det. Hon sa att det skulle bli mysigt med en mörk och kall skandinavisk vinter. Men det fick hon snart äta upp ordentligt. Markiserna i Stockholm rullades in för säsongen. Mörkret tog över och de få timmarna av sol som kom täcktes ofta av ett stort molntäcke. Sarah blev nedstämd och kunde inte riktigt förstå varför. Hon hade en teori om att det hade att göra med att hon inte fick se de fina markiserna i Stockholm längre. Det var mestadels på skämt men det kändes som att det fanns ett mått av allvar där bakom.

Månaderna gick och mörkret och kylan blev allt mer påtagliga. Hennes humör gick ner, stubinen blev kortare och hon kunde inte förstå vad som hände. ”It’s those markiser that used to be everywhere in Stockholm. Now they’re gone!” skrattade hon på svengelska trots att hon var deppig. Jag lovade henne att det snart skulle vända och att hon genast skulle må bättre. Inga D-vitaminer på burk i världen kunde hjälpa henne nu.

Det blev första mars och snön smälte bort. Jag tror för all del inte att det var därför men just när Stockholms första markiser trädde fram vände det. Hon blev glad igen. Sken upp som en sol. Ville ut på stan. Ut och se alla människor, pröva alla restauranger, titta på alla markiser i Stockholm. Ja, hon blev full av liv och det smittade av sig.

Är det värt att bo i Sverige och bli nedstämd över vintern när man vet hur kroppen reagerar på vår? En filosofisk fråga som det varken finns något rätt eller fel på. 

Vad tycker ni?