Ett besökssystem som inte fanns

Vi hoppar rakt in där jag lämnade er sist. Då talade jag om hur jag, på väg till bussen, tvingades möta ett besökssystem att ta mig igenom. Eller snarare: Ett besökssystem som ingick i en lek som lektes av ett antal barn och som jag nu tydligen var en del av.


  • ”Detta är ju löjligt. Ni kan inte ha ett besökssystem på en vanlig promenadväg. Folk går ju här, för sjutton. Vet era fröknar om att ni håller på med det här?”

  • ”Det heter inte fröken. Det heter faktiskt pedagog” svarade en av grabbarna.


Jag kände mig som en 3000 år gammal mumie för ordvalet. Men det är faktiskt inte så lätt att hänga med när man inte har barn själv. Hur som helst så började jag bli försenad till jobbet så leken med besökssystemet fick lov att närma sig sitt slut. Jag sa att jag hoppas att de hittar någon annan vuxen att plåga med sin lek och sitt besökssystem snart. Sedan började jag gå därifrån mot bussen.


Då ropade en av barnen jättehögt: ”Stopp!”. Jag stannade till och tittade bort mot dem igen. ”Jag leker inte ert besökssystem. Jag gör det bara inte. Det ska ni vet...”. En av barnen gick över trottoaren åt mitt håll och stannade någon meter ifrån mig. Hon sa ”Vill du ha koden till besökssystemet?. Jag blev lite förbryllad så jag fick inte ur mig mycket mer än ett ”Va?” som svar. Då upprepade hon frågan om besökssytemet.


  • ”Jag frågade om du ville ha koden till vårt besökssystem”

  • ”Men det finns inget besökssystem. Detta är en...”

  • ”Kom igen nu” sa barnet med vädjan i rösten. En röst som vittnade om att de började bli trötta på mig och min fantasilöshet.


Jag suckade, såg på mitt armbandsur att jag missat bussen och sa sedan ”Ja, ja. Låt gå då. Hur kommer jag igenom besökssystemet?”. Jag fick lösenkoden viskad till mig innan barnet återvände till sina kompisar. Jag tittade mig omkring för att inte riskera att göra mig till åtlöje inför andra vuxna. Sedan sa jag högt och tydligt: ”Jag är en flodhäst!”.


Barnen andades in och såg chockade ut. Sedan brast de ut i ett gapskratt vars like jag aldrig hört tidigare. Sedan sprang de runt hörnet och lämnade mig kvar på trottoaren. Det fanns inget besökssystem. Jag hade lurats och nu stod jag där under tallarna, en ensam flodhäst och hens portfölj.


Arkitekt i Stockholm

Vi gjorde ett litet test när vi var på konferensen i tisdags. Det var jag och min kollega som utförde ett litet experiment på varandra. Resultatet blev långt mycket mer intressant än vad vi hade tänkt från början. Det började med frågan: Vem är arkitekt i Stockholm?


Det var alltså en boendemässa i Stockholm och på denna mässa så fanns ett antal arkitekter. Detta visste vi innan. Det fanns byggbolag, fastighetsägare, brf:er och alla möjliga organisationer på plats. Ja, och arkitekter från Stockholm då. Testet gick ut på att vi skulle försöka av göra vilka dessa just var. Vi tog ett varv åt olika håll och möttes upp vid kaféet längst ner i lokalen.


Det var svårt att se diskret ut. Jag försökte verkligen få det att se ut som att jag, med stort intresse, spanade in montrarna. I själva verket gick jag och närskådade folk från topp till tå för att se avgöra vem som var arkitekt i Stockholm. Jag visste egentligen inte vad jag tittade efter. Hur klär sig en arkitekt i Stockholm? Hur skiljer hen sig från andra yrkesgrupper? Jag kunde egentligen bara gå på den nidbild jag hade av yrket. Jag såg några herrar och damer i diverse gammaldags med oerhört snygga kostymer. När jag passerade en man, ca 55 år gammal, med tweedkostym och en väldigt tunn scarf – ja, då kände jag att jag hade kommit i mål. Det där måste vara en arkitekt från Stockholm. Det fanns ingen annan förklaring.


Sakteliga närmade jag mig kaféet och min kollega som jag, när jag rundade hörnet, såg ståendes där. Jag gick fram och hon ställde frågan direkt: ”Nå? Hur många arkitekter från Stockholm såg du på din lilla tur?”. Jag berättade att jag såg några ”misstänkta” en bara en som definitivt var arkitekt i Stockholm. Jag ställde frågan tillbaka och kände att jag var riktigt nyfiken på att veta ur resultatet hade sett ut för henne.


Hon sa att hon hade gått förbi ca 10 montrar där det just var arkitektfirmor som höll till. Jag var spänd på att höra om hennes uppfattning av arkitekter i Stockholm är densamma som min. Hon sa:


  • ”Varför så sjukt tunna halsdukar? Får man en sådan när man blir klar arkitekt i Stockholm eller?”


Mässingsskyltar runt halsen

Förra veckan berättade jag om en saga jag berättat för min 3-åring. Sagan handlade om mässingsskyltar. Eller snarare: den handlade om ett land där mässingsskyltar var det som mätte status. Något som gemene man strävade efter för att visa i vilken del av samhällshierarkin de befann sig. Det var nog det mest politiska jag berättat för henne och det kändes bra.


Så, många av er har frågat mycket om sagan om mässingsskyltarna. Faktum är att vissa av er fellow-föräldrar vill att jag ska skriva ner sagan så att ni kan berätta den vidare. Det är oerhört smickrande och jag ska verkligen se om detta är görbart.


Hur som helst så tänkte jag idag berätta lite närmare om hur sagan såg ut. Jag gör det genom att helt enkelt bara berätta den så som jag berättade den för Ylva:


Det hade gått 2 veckor sedan Mings klivit i land på den märkliga ön, i det märkliga land han nu befann sig i. Det första han såg när hans sänkfärdiga båt närmade sig hamnen var en stor mässingsskylt. Den hängde och svajade i vinden och motivet föreställde en båt som sjönk, och en haj som simmade i vattnet nedanför. Knappast något uppmuntrande budskap på mässingsskylten, men vad skulle han göra? Han ville ju inte sluta som männen som trillat från båten på mässingsskylten. ”Nej tack” tänkte han.


Den första person som han sprang på i land var lång och rund. Han hade två mässingsskyltar hängandes runt halsen. När han gick fram till Mings med höjd haka klirrade de båda skyltarna mot varandra. Han söp in en stor portion luft. Spottade på marken på sin vänstra sida och såg upp mot den nyligen landstigna pojken:


  • ”Du har inga mässingsskyltar på båten” konstaterade den rödflammige mannen.

  • ”Det stämmer bra. Jag har inte heller några mässingsskyltar hängande runt min hals som du, min gode herre” svarade Mings med ett leende och dunkade mannen på axeln.


Det var tydligt att mannen som skulle visa sig vara Harald inte varit med om en sådan fräckhet förut. Han var minsann en man som gemene man hade respekt för. Så var det verkligen. Han hade ju trots allt två mässingsskyltar hängades på en snara runt halsen. Vem trodde spolingen egentligen att han var?


  • ”Mings var namnet. Och du är?”

  • ”Ursinnig. Du får inte parkera din båt där. Särskilt inte som den inte har några mässingsskyltar. Hur kan du tro att det är OK?” svarade Harald.


Låt oss återkomma till hur det hela fortsatte nästa vecka.


Passersystem

De tre bröderna hade nu nått fram till porten. De kunde aldrig tänka sig att de skulle komma så långt men tack vare gott samarbete hade det varit möjligt. Vad som väntade på andra sidan porten visste de inte. Inte heller visste de hur de skulle ta sig igenom. Till vänster om porten fanns en dosa. Dosan vittnade om att det fanns något form av passersystem innan de kunde ta sig vidare in mot byggnadens kärna.


Det var Rob som blev den första att närma sig passersystemet. Han lutade sig framåt och tittade noggrant. De andra två väntade på ett första utlåtande om detta passersystem. Skulle det vara möjligt att ta sig igenom på något sätt? Vilket passersystem tillät en besökare utan kod att ta sig igenom till något så viktigt? Rob, som var äldst, tog till orda:


  • ”OK. De kan inte lita på att alla som ska kunna passera genom passersystemet faktiskt får koden. Inte under dessa tider. Det måste finnas ett annat sätt. En slags kod för att kunna läsa av koden till deras passersystem. Någonting i det här rummet”


Han började se sig omkring. Tittade upp i taket, på väggarna runt omkring, på golvet. Om man tittade noga kunde man se små inristningar i betongen. Små och subtila men, när man tittade noga på dem, uppenbart medvetet inristade. Det var ungefär samma avstånd mellan dem. Kunde de ha något att göra med passersystemet? Det kändes svårt att tänka sig att de inte var så. Jess rörde sig fram mot väggen och en av sprickorna och tog i den.


  • ”Koden till deras passersystem finns i väggarna. Det är någon form av matematisk kod. Minns ni den där filmen med Van Damme från 80-talet? När de ska ta sig in genom en högteknologisk port, och ett passersystem, och själva budskapet finns hos dem hela tiden. Jag tror att detta är samma sak. Detta passersystem kan man ta sig igenom om man bara kan räkna ut, bokstavligt talat, vad koden är. Vem känner sig mattestark idag?”


De tre bröderna tittade på varandra. Rob skakade på huvudet och svarade tvärt: ”Titta inte på mig. Jag missade alla mattelektioner från att jag var 12. Vi kommer inte igenom passersystemet om jag ska räkna ut vår väg genom det”. Jess och Rob såg på Alfred, som var yngst. Han såg bestämd ut, nickade och sa: ”Jag gör det”.

Ett tennisarmband

En saga varje onsdag. Det är ett mönster som jag har när det gäller min dotters nattning. Ja, det är förstås inte vilken saga som helst, utan en improviserad sådan. Ni vet, en sådan som jag kommer på i stunden. Som kommer till mig från Gud vet var. Jag brukar alltid hitta på någonting som har med något jag upplevt under dagen att göra. Så även nu senast. Då handlade sagan om tennisarmband.


Vad sjutton är ett tennisarmband? Jag är övertygad om att vissa av er ställer sig denna fråga just nu. Jag kan spara er mödan att googla. Ett tennisarmband är ett fint och ganska exklusivt smycke. Mer än så behöver ni inte veta. Ni kanske också bör känna till att ett tennisarmband inte är ett slags idrottsarmband. Så, nu är ni med på detta.


Anledningen till att historien kom att handla om tennisarmband grundas i min tidigare okunskap om saken. Det var nämligen en arbetskamrat som nämnt detta i lunchrummet. Han hade nämligen tänkt att han skulle skaffa ett sådant till sin fru. Var han tänkte skaffa det vet jag inte. Inte heller vad han tänkte att det skulle kosta. Det fanns många frågetecken kring tennisarmband och de flesta finns egentligen kvar för mig fortfarande.


Men skit i det nu. Nu koncentrerar vi oss på min saga om tennisarmband. Jag funderade en stund över hur jag skulle närma mig historien. Skulle det vara någonting övernaturligt? Skulle det vara en realistisk berättelse? Jag landade i det första. Det är nästan alltid roligare att hitta på en saga som tar avstamp i något som inte finns i vår värld. Det är roligare för mig, som kan tänka mer utanför boxen, och det är roligare för min dotter som blir presenterad sagan.


Så blev det. Ett tennisarmband som gjorde att människor i bärarens omgivning tyckte att denne var vacker. Ett farligt vapen om det placerades i fel händer, eller snarare; över fel handled. I den här världen var därför tennisarmbandet någonting som människor krigat över under århundraden. Just nu fanns armbandet i drottningens ägo. Innan det tillfallit henne hade det varit hennes fars och innan det, hans mors. Ni förstår, tennisarmbandet hade gått i arv i generationer. Det hade format landets vackraste familj. En grupp själviska människor som inte hade några som helst planer på att ge upp sin mest dyrbara klenod.


Detta skulle komma att ändras då en främling från ett fjärran land klev i land i hamnen.