Pers plankbord

Dåliga beslut togs i helgen. Det är inte helt ovanligt. Särskilt inte när det är just den konstellation av människor som ses, som sågs nu i helgen. Vi är ett gammalt kompisgäng från hemstaden som flyttat till huvudstaden. Vi ses någon gång i månaden och varje gång brukar det bli ganska bra ös i tillställningarna. Särskilt mycket ös har det blivit under corona-tider då vi inte har kunnat fortsätta ut på stan efteråt. Vi har blivit kvar hemma hos den som står för tak över huvudet för kvällen. Ofta har det blivit beer-pong, och det är denna ”sport” som inlägget ska handla om.


Lite bakgrund först:


Min kompis har fått ett plankbord av sin pappa. ”Vad är ett plankbord?” undrar några av er. Det är precis vad det låter som: ett bord gjort av plankor. Det är ett himla fint bord, och det märks att hans kära far har lagt ner en del slit. Det blev väldigt bra, plankbordet han byggde. Stort och fint – och perfekt för beer-pong. Om det bara ville sig så väl att vi kunde blivit varse om att plankbordet i fråga inte borde användas till det – det hade varit så himla bra. Dessvärre blev det inte så. Jag ska berätta vad som hände.


Vi hade fest hos kompisen. Timmarna tickade på och vi varvade quiz med diverse andra lekar. Plötsligt ljöd en pingisboll som landade i marken och alla visste vad det var fråga om. Utan att tänka sköt vi fram Pers nya plankbord i köket. Vi ställde upp muggar som sig bör och började spela. Men var fan var Per själv? Vi tänkte inte mer på saken utan spelade på. Ungefär en timme in i spelet kom han hem efter en telefonpratande promenad och fick syn på sitt plankbord. Spilld öl överallt och ett gäng gastande kompisar som omringade det. Det var inte bra, inte alls.


Det var först när han gav ifrån sig något som kan liknas vid ett vrål som vi insåg vad vi gjort. Det var en dum idé att spela beer-pong på hans hemmasnickrade plankbord. Per ringde upp sin pappa på högtalartelefon och förklarade sin oro över bordet. Hans pappas lugna stämma hördes från andra sidan luren:


”Det är lackat så torka bara av det efteråt så ska det vara lugnt. Kör hårt”.


Det slutade i en mycket bra kväll och ett plankbord som var utom all skada.


Biltvätten i Haninge och födelsedagsbarnet

Hej igen!


Såhär snabbt har det nog aldrig gått för mig att skriva ett andra inlägg på samma tema förut. Jag fick lite eld i baken efter att ha fått så mycket fin feedback efter det förra inlägget. Så mycket eld att jag nu kände att jag var tvungen att följa upp redan samma kväll – Det ni!


För er som inte vet vad jag babblar om kan jag ge en snabb återblick. Så, min pappa fyllde jämt för några dagar sedan. Vi anordnade ett kalas, men ett väldigt blygsamt och avståndstagande sådant. Det är knasiga tider. Det vet alla, så nog om det. Jag chansade och köpte en present till pappa som jag inte hade en aning om hur den skulle mottas. Jag gick nämligen ner till biltvätten i Haninge som låg nära mina föräldrars hus. På plats på den stora lokalen i Haninge bad jag om deras bästa rekond. Jag bad alltså om detta utan att på något sätt ha en aning om vad en rekond i Haninge är för någonting.


Detta lyste igenom för personen i kassan som tog min beställning. Killen på biltvätten i Haninge förklarade pedagogiskt för mig hur det skulle gå till. Han berättade metodiskt hur alla steg gick till och vad alla pengar gick till. Nog för att jag är helt ointresserad av bilar, men renlighet är ett ämne som ligger mig nära om hjärtat. Det lät verkligen som att pappas Honda skulle bli väldigt, väldigt ren efter besöket på biltvätten i Haninge.


Sedan kom dagen för kalaset och pappas presenter hade lämnats på ett bord. Givaren backade undan för att säkra att avståndet var smittsäkert. Pappa fick problem att öppna några av paketen eftersom han bar handskar. Det tog en stund men gick tillslut. En efter en öppnades och tackades för. Sedan kom han till min rekond i Haninge. Gåvan från biltvätten i Haninge som han brukade åka till och alltid var nöjd med. Han öppnade paketet och fick så stora ögon att jag tror att vissa oroade sig för att han fick hjärtstillestånd.


Mamma gick fram bakom honom och kikade över axeln. ”Vad är det för något, älskling?” frågade hon. Han svarade att Ros-Marie, som han av någon outgrundlig anledning kallar sin bil, ska få sin första rekond i Haninge. Applåder uppstod i den kallade trädgården, och de kom framförallt från gubbarna. Pappas båda bröder bekräftade att det var Haninges bästa biltvätt. ”Jag tog en rekond på samma ställe i Haninge för ett år sedan, det blev HUR bra som helst” sades det.


Pappa gav mig den längsta kramen han någonsin gett mig.


Glömt hundfoder i en vecka

Förra sommaren fick jag praktisera på en gård. En sån där gård som har allt, ni vet. Det finns ett stall och det anordnas ridlektioner. Det finns en stor del där grisar föds upp. Massor av får, massor av getter, ett nästan orimligt stort antal ankor och gäss, och hundar. Hundar var man än vänder sig. Detta gör förstås att det går åt en hel del hundfoder. Det är just hundfoder som detta inlägg kommer att handla om.


Jag ska gå igenom processen lite snabbt. Varje dag hade jag min runda som innebar att jag skulle utfodra alla djur och se till att de hade det bra. Ett oerhört passande jobb för en djurvän som jag. Jag älskade det. Det enda som var en aning problematiskt var att minnet sviktade ibland. Jag vill tro att det hade att göra med att jag kastades in i hetluften direkt. Det fanns liksom ingen längre tid att vänja sig vid jobbet. Detta gjorde att jag tenderade att glömma hundfoder. Inte en gång, inte två gånger och inte heller tre, fyra eller fem. Det tog mig en hel vecka – 7 dagar – innan jag kom ihåg att ta med hundfoder i bilen på min runda.


Jag förstod inte varför det skulle vara så förbannat svårt. Allt annat koms ju ihåg. Allt annat arbete utfördes efter konstens alla regler. I alla fall om man fick tro min oerhört snälla chef, bonden Lars. Hundfoder var inte min grej att komma ihåg helt enkelt.


Varje dag under min första vecka på gården fick jag därför ta bilen tillbaka till huset och hämta hundfoder. Det är en liten bit. Saken är bara den att vägen till huset och hundfodret är den finaste på hela området. Jag skulle säga att det är bland de finaste i hela den här delen av Sverige. Så varje dag, när dagen började förbereda sig för kväll, fick jag åka denna väg. Det var oerhört vackert. Faktum är att det var så himla fint att jag nästan tror att jag glömde hundfoder med flit. Om ni skulle se den här vägen skulle ni förstå.


Sommaren var slut oerhört hastigt. Veckorna susade förbi. Jag började komma ihåg hundfoder men tog ändå en extra sväng med bilen för att titta på dagens sista ögonblick. När jag lämnade lovade jag Lars att återkomma nästa sommar. Mycket har hänt sedan sist, men jag skulle gärna komma tillbaka till Sörmland en gång till.


Så får det bli. Eller vad tycker ni?


Fasadrenovering i Stockholm – Gång på gång

Min arbetskarriär ser inte ut som de flesta andras. Jag är säker på att många människor säger sådär. De flesta vill säkert peka på att det är något speciellt med deras sätt att leva livet. Att de sett saker och gjort saker som andra inte har eller har tänkt på. Så är det säkert ofta, men inte i mitt fall. Jag ska ägna detta inlägg åt att göra något jag inte gör särskilt ofta i den här bloggen. Jag kommer nu att berätta om mitt faktiska arbete.

När jag tog studenten började jag arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Knasigt, eller hur? Det är många som inte ens tror mig när jag säger det. Vissa säger att jag är den person i hela Stockholm som passar minst med att arbeta inom fasadrenovering. Till er som håller med om detta kan jag bara varna: Det blir värre. Jag började alltså jobba med fasadrenovering i Stockholm tre dagar efter att jag stod full på ett studentflak. Sedan höll det i sig ungefär till nyåret 2005. Då sa jag upp mig eftersom jag hade fått jobb i samma ICA-affär som min bästa kompis. Två år av Ica som växlades med att bo hemma, spara pengar och sedan resa följde. När vi var trötta på det var det dags att gå vidare. Eller som i mitt fall: Gå bakåt. Jag gick tillbaka och började arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Varför? För att jag tyckte att det var betydligt roligare än något annat jag kände att jag kunde få jobb inom.

Den här gången blev sessionen inom fasadrenovering i Stockholm längre. I närmare två år harvade jag på. Som tur var så var de flesta av mina gamla kollegor kvar. Jag älskade att arbeta med dem så dessa två år var en fröjd. Efter ytterligare ett par solsnurr med fasadrenovering tröttnade jag och jag kände att det var dags att ta tjuren vid hornen. Jag skulle nu äntligen få tummen ur och börja plugga i en medelstor svensk stad. Något som i stort sett alla jag kände hade gjort. Sagt och gjort. Jag sa upp mig från fasadrenoveringen i Stockholm ännu en gång. Jag började plugga fastighetsekonomi i Karlstad och festade bort alla pengar jag tjänat in under första året. Så vad gjorde jag för att tjäna ihop pengar för nästa läsår? Jo, jag hoppade såklart på arbetet med fasadrenovering i Stockholm under sommaren. En utmärkt lösning som sedan följde varje sommar.

Smart va?


Mattor i Stockholm: Del 1

Har ni någonsin varit med om att köra in i en mental vägg när det kommer till jobb? Att det känns som om ni har kört fast och inte kan komma loss? Som att arbetet är ett hål ni inte kan ta er upp ur hur mycket ni än försöker? Och har ni någonsin använt tre olika metaforer för att förklara vad ni menar? Jag ber om ursäkt för alla stilfigurer ni tvingas utstå här emellanåt. Men frågan kvarstår. Anledningen till att jag vill veta vad ni känner är att jag själv genomgått detta. Det var inte kul. Inte kul alls, faktiskt.


Jag bestämde mig en dag för att sluta på mitt jobb. Efter 3 veckor av något så när sömnlöshet fick det vara nog. Jag gick in och ansökte om att säga upp mig. Redan dagen efter började jag söka jobb och 2 månader senare har jag nu ett nytt jobb. Jag arbetar med mattor i Stockholm. Det bör förvåna en hel del av er. Ni vet att jag inte bott i Stockholm tidigare och ni har förmodligen aldrig hört mig tala om mattor. Detta är, icke desto mindre, min nya verklighet. Under 2 veckors tid har jag nu arbetat med mattor i Stockholm på ett av stans mest kunniga företag.


Mina kunskaper om både mattor och Stockholm har varit ringa. Jag tror att jag har besökt huvudstaden vid ungefär 5-6 tillfällen tidigare. Eftersom jag inte har känt någon här har det inte riktigt fallit sig naturligt. Nu ska jag alltså pryda Stockholm med mattor. Det kan svänga snabbt ibland. Mina familjemedlemmar var lika förvånade över min totalvändning som jag misstänker att många av er kommer bli. Jag klandrar er inte. Jag är själv förvånad.


Undrar ni hur jag trivs med att jobba med mattor i Stockholm? I så fall kan jag meddela att svaret är: Ja, jag trivs med det. Eftersom Stockholm är Sveriges överlägset största stad är också efterfrågan på mattor störst. Detta gör att jag får uppfattningen om att vårt företag är ”the center of attention” på något sätt. Jag förstår förstås att jag arbetar med något väldigt specifikt. Jag menar, alla som bor i Stockholm letar ju inte efter mattor dagligen direkt.


Jag trivs med mina arbetsuppgifter. Just nu håller jag på och lär mig hur man måttjusterar och vad som är viktigt att tänka på. Eftersom jag har arbetat med kunder tidigare är den biten inget problem. Mina kollegor i Stockholm är väldigt trevliga och kan mattor som rinnande vatten.


Jag får en bra känsla.