Förra veckan berättade jag om beslutet jag fattade för snart 5 år sedan. Ett beslut som minst sagt förändrade mitt liv och som jag nu när jag tittar i backspegeln kan konstatera var rätt. Jag bytte bransch. Jag bytte profession för att få göra något annat än det jag gjorde. Jag ville skapa och inte bara arbeta i blindo med resultat som inte syntes. Det öppnades en väg ut. Den vägen var arbete med putsfasad och företaget hette SMP Putsprodukter.

Många frågor har ställts sedan förra veckan och jag tänkte därför att jag skulle ägna ytterligare en text åt ämnet. SMP Putsprodukter är trots allt en stor del av mitt liv så det gläder mig att ert intresse för att veta mer är stort. Jag tänkte nu ta upp några av de frågor som kommit in och besvara dem. Hoppas att ni tycker att detta är ett bra upplägg. Annars får ni väl skälla på mig.

Hur hamnade du på SMP Putsprodukter?

Jag hade faktiskt arbetat med puts i yngre dagar. Efter att jag skolat om mig på universitet och börjat arbeta inom finans var det dock det som gällde. Ja, fram till dess att jag tröttnade och sökte mig vidare. Då var det en gammal kollega till mig från förr som hörde av sig. Hon arbetade på just SMP Putsprodukter och sa att de behövde folk. Jag tvekade först men tänkte att jag kunde komma in och kika. Jag blev väldigt imponerad av SMP Putsprodukter och deras sätt att arbeta. Jag kände direkt att detta var ett gäng som visste vad de höll på med. De verkade dessutom vara väldigt sammansvetsade som team och det var ju inte heller en dum sak. Jag gick med på provanställning och resten är alltså en 5-årig historia.

Kommer du byta från SMP Putsprodukter någon gång tror du?

Jag ser inte någon anledning att hoppa på SMP Putsprodukters tåg, nej. Det är klart att saker och ting kan förändras men hittills har jag trivts väldigt bra på företaget under mitt halva decennium här. Högst sannolikt blir jag kvar så länge jag känner att branschen ger mig något. Kanske får jag ett ryck och vill testa på något annat igen. Vem vet? Men fram till dess är det SMP Putsprodukter som gäller. Det kan jag garantera.

Nog om mig. Nog om SMP Putsprodukter för idag. Jag trodde att jag skulle hinna längre men tiden sprang iväg. Däremot: Om DU saknar svar på din fråga, vad den än må handla om: Tveka inte att höra av dig!

Jack hade för vana att alltid tala med folk han sprang på ute i världen. Det var osvenskt, detta visste han. Han var inte dum. Han var bara väldigt social. Mycket mer social än den näst mest sociala person han träffat. Det hör till denna historia.

Vanligen brukade Jack gå till höger när han kom ner för sluttningen som gick både upp och ner till hans byggnad – beroende på om han skulle hem eller bort. Den här dagen, ja just idag, kände han att han skulle bege sig åt ett annat håll. Skulle han gå vänster? Eller skulle han, mot alla odds, gå rakt fram? Gatan fortsatte ju trots allt. Han gjorde det senare och sprang snart på en byggnation. En fasadrenovering på en byggnad, snarare. Något Jack aldrig tidigare sett i sitt liv.

Han blickade upp längs fasaden och såg en massa besynnerliga pinnar. I en slags ställning. Det såg lite ut som hans mekano som han hade när han var liten. Tanken på fasadrenovering hade inte slagit honom – fullt förståeligt, givet hans okunskap om ämnet – så Jack tog till den metod han brukade när han sökte svar: Andra människor-metoden.

• ”Hallå där!” ropade han till en man som stod många meter upp i luften och grejade med någon vajer.

• ”Hej?” svarade mannen.

• ”Vad gör ni?”

• ”Vi.. Det är fasadrenovering”

• ”Fasadrenovering?”

• ”Japp. Så är det. Vi började här igår så det tar ju ett tag. Men vi har gjort det huset nu” Mannen pekade med sitt lediga finger mot en orange byggnad bredvid. ”Ja, och nu är det fasadrenovering av det här huset då”

• ”Är det allt?” frågade Jack

• ”Om det är allt? Vad menar du?” svarade mannen förvånat

• ”Ja, är det slut på fasadrenovering där eller vad händer sen?”

Det var förstås ett märkligt samtal att ha för mannen, sisådär 07:15 på morgonen dessutom. Konversationen fick ett abrupt slut när mannens kollega behövde honom någon annanstans. Jack tänkte att han får gå samma väg imorgon för att få alla svar kring fasadrenoveringen. Man kan ju inte lämna något åt ovetskapen, det går ju bara inte.

Mitt liv har idag pågått i 50 år. Bara av att skriva denna mening så får jag svindel. Det är faktiskt på riktigt. Jag sitter här och känner mig yr nu, på grund av det jag skrev. Idag kommer jag att göra en av många återblickar som kommer att äga rum framöver. Jag känner mig själv och vet hur lätt jag fastnar i nostalgi. Jag kommer, kanske något oväntat, att börja med tiden då jag arbetade med taktila skyltar.

Jag har två synskadade syskon så därför har innebörden av taktila skyltar alltid varit solklar för mig. För er som inte vet vad det är kan jag förklara. Taktila skyltar är de som på ett eller annat sätt syftar till att vara behjälpliga för synskadade personer. Det kan exempelvis vara en skylt som visar, med taktil skrift, var en toalett finns. Det kan också handla om skyltar som visar riktningar, vartåt en synskadad person ska gå för att nå sitt mål. Ja, allt möjligt – det är vad taktila skyltar kan vara.

När jag gick ur gymnasiet med låga betyg men en himla kunnighet inom hantverk så leddes jag sakteliga åt ett håll. Det var en vän vars yrke hade blivit att ta fram skyltar. Jag tänkte att jag väl kunde göra desamma. När jag började bad ägaren av företaget mig att ansvara för taktila skyltar. Jag frågade naturligtvis varför. Han beskrev där och då att en gyllene chans hade uppenbarat sig. Jag var nämligen den första att börja på företaget med erfarenhet av taktila skyltar. Det skulle bli en perfekt matchning, som han uttryckte sig.

Detta om detta. Jag fick jobbet och jag startade redan nästkommande vecka. Ingen tid att förlora när det kom till taktila skyltar. Jag kämpade på inom branschen i 3 års tid innan jag såg mig om. När jag var 22 bestod min enda arbetslivserfarenhet av att ha arbetat med taktila skyltar. Det var lite intressant. Ja, för att inte tala om hur svårt det var att försöka snärja sig in på någon firma utan någon egentlig erfarenhet.

Nu tittar jag tillbaka 28 år och landar i den dag då jag slutade arbeta med taktila skyltar. Jag minns det då som en oerhört fin period. Ja, inte enbart för att det faktiskt var ganska kul att ta fram taktila skyltar, utan också för att det var där jag träffade min framtida sambo.

Vilken slump, eller hur?

Vi hoppar rakt in där jag lämnade er sist. Då talade jag om hur jag, på väg till bussen, tvingades möta ett besökssystem att ta mig igenom. Eller snarare: Ett besökssystem som ingick i en lek som lektes av ett antal barn och som jag nu tydligen var en del av.

• ”Detta är ju löjligt. Ni kan inte ha ett besökssystem på en vanlig promenadväg. Folk går ju här, för sjutton. Vet era fröknar om att ni håller på med det här?”

• ”Det heter inte fröken. Det heter faktiskt pedagog” svarade en av grabbarna.

Jag kände mig som en 3000 år gammal mumie för ordvalet. Men det är faktiskt inte så lätt att hänga med när man inte har barn själv. Hur som helst så började jag bli försenad till jobbet så leken med besökssystemet fick lov att närma sig sitt slut. Jag sa att jag hoppas att de hittar någon annan vuxen att plåga med sin lek och sitt besökssystem snart. Sedan började jag gå därifrån mot bussen.

Då ropade en av barnen jättehögt: ”Stopp!”. Jag stannade till och tittade bort mot dem igen. ”Jag leker inte ert besökssystem. Jag gör det bara inte. Det ska ni vet...”. En av barnen gick över trottoaren åt mitt håll och stannade någon meter ifrån mig. Hon sa ”Vill du ha koden till besökssystemet?. Jag blev lite förbryllad så jag fick inte ur mig mycket mer än ett ”Va?” som svar. Då upprepade hon frågan om besökssytemet.

• ”Jag frågade om du ville ha koden till vårt besökssystem”

• ”Men det finns inget besökssystem. Detta är en...”

• ”Kom igen nu” sa barnet med vädjan i rösten. En röst som vittnade om att de började bli trötta på mig och min fantasilöshet.

Jag suckade, såg på mitt armbandsur att jag missat bussen och sa sedan ”Ja, ja. Låt gå då. Hur kommer jag igenom besökssystemet?”. Jag fick lösenkoden viskad till mig innan barnet återvände till sina kompisar. Jag tittade mig omkring för att inte riskera att göra mig till åtlöje inför andra vuxna. Sedan sa jag högt och tydligt: ”Jag är en flodhäst!”.

Barnen andades in och såg chockade ut. Sedan brast de ut i ett gapskratt vars like jag aldrig hört tidigare. Sedan sprang de runt hörnet och lämnade mig kvar på trottoaren. Det fanns inget besökssystem. Jag hade lurats och nu stod jag där under tallarna, en ensam flodhäst och hens portfölj.

Phillias hade aldrig varit så nervös förut. Inte vad han kunde minnas i alla fall. Det var något väldigt nervöst med att påbörja ett nytt jobb och det var knappast första gången som det skedde. Nej, Phillias hade arbetat på så många som 10 ställen innan han nu satt i fåtöljen på kundtjänsten och väntade på sin nya chef. Han hade nämligen räknat den morgonen.

Han hade inte sovit bra. Inte alls. Hur skulle han kunna påbörja ett jobb inom kundtjänst utan att ha sovit bra? Är inte det ändå receptet på framgång när man arbetar med människor – att man är alert och med i skallen och verkligen brinner för att hjälpa personerna som kontaktar en? Han visste inte hur han skulle besvara frågan. Han hade trots allt aldrig arbetat i kundtjänst förut.

Många tankar snurrade runt i huvudet. Ännu fler tillkom då han hörde en röst inifrån lokalen där han lokaliserat att hans framtida kollegor huserade.

• ”Välkommen till kundtjänst, du talar med Marianne..”

Denne Marianne tystnade sedan i samtalet, försökte säga något men tycktes avbrytas ständigt. Nästa mening skrämde upp Phillias. ”Ursäkta men nu får du faktiskt lugna ner dig” sade hans nya kollega.

Hur mycket skulle det till för att säga så till en kund i kundtjänst? Får man ens göra det? Phillias var nervös för att hans första samtal skulle bli sådär. Någon arg människa som skäller på honom och kallar honom dum. Skulle det vara det som kundtjänst innebär? Han blev nervös och tänkte igenom sitt val att tacka ja till arbetet.

Ungefär där någonstans blev han kontaktad för första gången och mycket riktigt var det chefen som kom fram med utsträckt hand. ”Välkommen till kundtjänsten, Phillias! Har du fått kaffe?”. Det var svårt att få fram ord tyckte han men han kunde i alla fall meddela att han inte drack kaffe. Efter att han tackat nej till te så följde han med in på kundtjänstens chefs kontor. Det såg ut som vilket kontor som helst och det gjorde honom trygg. Kontorsmiljöer var han van vid, värre var det med kundtjänst.

• ”Hörde du något av samtalen som kom in till kundtjänst nu?” frågade chefen som hette Daniel.

• ”Nej, eller ja. Jo, jag hörde väl något” svarade Phillias och drog i nagelbanden.

• ”Också en jävla dag att börja i en kundtjänst. Påminnelsefakturorna gick ut i förrgår så nu ringer folk in och vill dementera. Såhär är det en gång i månaden på kundtjänst. Det är bara att gilla läget.”