För ett par år sedan bestämde jag mig för att förändras. Hur detta skulle ske var jag inte helt på det klara med. Det var därför ett bra beslut för mig att bestämma mig för det några veckor innan det nya året. Då hann jag bestämma mig för vad jag skulle syssla med när det slog över till 2019. Det jag bestämde mig för var att ta en danskurs i Stockholm. Detta kommer jag berätta om idag.

Visst känns inte som en danskurs i Stockholm som jag? Det är ni inte de enda att tänka. Faktum är att det kom som en chock för många. Inte minst mina föräldrar. De hade inte direkt räknat med att jag skulle åka till Stockholm och ta en danskurs. De såg ju, för guds skull, hur jag dansade när jag var liten. Det var ingen vacker syn. När jag berättade för pappa att jag skulle gå kursen så svarade han med en suck i telefonen. Sedan sa han: ”Ingen danskurs i Stockholm, eller i hela jävla världen, kan få dig att börja dansa bra”. Det känns verkligen kul att ha stöttning hemifrån..

Hur som helst. Danskurs i Stockholm skulle det bli och jag började relativt enkelt. Det skulle få bli bugg för mig och min vän Åsa. Nu skulle jag äntligen få lära mig att dansa på det gamla goda sättet. Så att jag sedan kan ta mig till Malung ihop med resten av släkten. Det kändes fantastiskt. Danskursen i Stockholm skulle hjälpa mig. 

Vi gick till den här kursen 15 gånger, 15 veckor i rad. Sedan kunde vi båda dansa bugg behjälpligt. Himla trevligt. Sedan var det dags att gå vidare. Vi bestämde oss nämligen för att gå ytterligare en danskurs i Stockholm. Det var samma ställe vi gick till, men vi ökade en nivå. Den här gången skulle vi minsann lära oss att dansa rumba. Den enda relation jag hade till det var Let’s Dance på TV4. Nu skulle jag, lilla jag, gå danskurs i Stockholm och lära mig dansen som Tony Irving, eller var han heter, tycker så mycket om.

Den här danskursen var ännu bättre än den första, och nu hade vi också lärt oss Stockholm. En fantastisk stad egentligen. Det ska vi vara stolta över i vårt land. Stockholm är vackert och danskurserna är bra. Jag lär fortsätta på det där spåret vare sig Åsa vill hänga på eller inte.

Som Stockholmare känner man ofta till sin familjs rötter. Det ligger liksom i sakens natur. Det är väldigt sällan en familj är från 08 sedan många generationer. De flesta är på något vis inflyttade någon gång under senare delen av 1900-talet. Så även min. Idag ska jag skriva lite om det.

Min farfar kom från Lidköping och arbetade som målare där och i Mariestad. För er som inte känner till Västra Götalands geografi så ligger de båda städerna nära varandra. Det är därför man kan vara lite ambivalent när man talar om min farfars yrke. Var han målare i Lidköping? Var han målare i Mariestad? Svaret är att han var det i båda städerna. Så, nu har vi rett ut den saken.

Nyligen träffade jag en ny vän som har liknande bakgrund som jag själv. Hon hade också en familj som hade flyttat till huvudstaden i början av 1950-talet. När vi började tala om saken visade det sig att de också kom från Västergötland. Jag sa då att min farfar var länets, Mariestads och Lidköpings bästa målare. Jag väntade mig ingen reaktion på detta men det fick jag.

”Jobbade din farfar också som målare i Lidköping?” frågade hon medan hon gapade som om hon sett ett spöke. Jag tänkte att det inte kunde vara sant.

”Ja, han jobbade som målare i Mariestad och i Lidköping. Växlade lite fram och tillbaka.. men vad säger du? Vem känner du som gjorde det, eller vadå?”

Det var en otrolig historia som sedan yppades. Det visade sig att Maja, min nya vän som jag sprungit på av en slump, också hade en gammal släkting med samma bakgrund. Hennes morfar hade nämligen jobbat just som målare i Lidköping och i Mariestad. Vad är oddsen för det? Har jag någon statistiker eller expert på sannolikhetslära som vill knäcka den nöten?

När vi gav oss djupare in i samtalsämnet om målare i Mariestad och Lidköping började vi nysta upp trådar. Kanske hade de känt varandra. Kanske var de konkurrenter? I så fall, vem gick vinnande ut striden? Vi var båda två tvungna att höra av oss till våra föräldrar och fråga mer om detta. Det visade sig att det var ännu mer intressant under ytan. Vill ni veta vad vi fann? Skriv i kommentarsfältet om ni vill höra mer!

Jag introducerade ett nytt samtalsämne här för ett tag sedan. Ett högst oväntat samtalsämne, måste jag säga. Och det uppstod enbart genom en slump. Jag berättade för er att jag, en period, arbetade med att renovera innergård i Stockholm. Detta kom som en smärre chock för de flesta av er, skulle det visa sig. Det kom i sig som en chock för mig, om jag ska vara ärlig. Det fick mig att vända blicken inåt mot min bloggpersona. Vad är det egentligen för person jag framställer mig som inför er? Om ni inte ens, i er vildaste fantasi, kan tänka er att jag bott i Stockholm och renoverat innergårdar.

Efter detta inlägg har många frågor kommit in om min tid inom renovering av innergård i Stockholm. Många av dem har jag svarat på redan, vissa har jag inte orkat svara på (förlåt). En fråga jag fick kände jag att jag ville ägna ett helt inlägg om. Detta inlägg är nu här och det är den text du just nu läser.

Vilka är mina roligaste projekt inom renovering av innergård i Stockholm?

Jag var tvungen att kontakta gamla kollegor och chefer för att besvara denna fråga. Jag minns tyvärr inte så mycket men de hjälpte mig att komma ihåg. Jag har trots allt varit delaktig i en väldig massa renoveringar av innergårdar i Stockholm. Här är några:

Renovering av innergård på Södermalm i Stockholm

Ni vet tiden då Södermalm gick och blev någonting annat än de tidigare varit? När det blev hippt från att ha varit ganska nedgånget? Jag var inblandad i den här transformeringen och det gör mig oerhört stolt. Vi renoverade innergård i Stockholm på Söders västra sida. Faktum är att jag nog aldrig blivit så stolt över ett arbete.

Gamla Råsunda

Det är inte så många som känner till det, men gamla Råsunda är bland de vackraste stadsdelarna i staden. Den byggnad och den innergård vi renoverade, under mina sista år i Stockholm, var fullkomligt otroligt. Arkitektur när det är som bäst. Tro mig.

Renovering av innergård på Östermalm

Det var inte det finaste huset eller den finaste innergården i Stockholm som jag har renoverat. Däremot var det en annan sak som tog priset. Nämligen informationen om de kända personer som bott i nämnda byggnad. Det var inte illa, kära vänner. Inte illa alls. Jag kan tyvärr inte gå in närmare på vilka dessa personer var. Ni får helt enkelt ta mig på orden.

Fler frågor om renovering av innergård i Stockholm?

Jag är redo! Skicka över det ni vill ha svar på.

Vi satt på vår klassiska tisdagsmiddag förra veckan. Det är jag och tre personer som jag gick i skolan med. Detta har vi gjort sedan 7 år tillbaka, om jag har räknat rätt. Det var nämligen då vi avslutade vårt utbildning och även då vi bestämde oss. Vi skulle inte tappa kontakten. Det skulle bara inte ske. Det gjorde det inte heller.

Så, vi ses varje tisdag och pratar om ditten och om datten. Vi är alla i väldigt olika branscher nu så det kan ge upphov till många intressanta samtalsämnen. Det är vad denna text kommer att handla om nu. Framförallt kommer det handla om min kompis Magnus relation till elmarknaden. En marknad inom vilken ha nu jobbat sedan 6 år tillbaka i tiden.

Vi har nämligen som en grej att var och en av oss ska bidra med något nytt till bordet så mycket som möjligt. Vi vill umgås men vi vill också lära av varandra. Denna gången skulle vi få chansen att lära oss om elmarknaden. Hur ofta står man inför en sådan möjlighet egentligen? Jag har i alla fall inte gjort det särskilt många gånger. Nu skulle det i alla fall ske.

”OK. Så vad vill ni veta om elmarknaden? Och hur gör vi det här egentligen? Vill ni ha mer generell information om elmarknaden? Vill ni att jag berättar och ni sitter tysta eller vill ni ställa frågor?”. Vi förstod inte riktigt varför han formulerade sig så. Vi hade gjort detta hur många gånger som helst även om detta var första gången om elmarknaden. Kanske var han nervös just därför. Elmarknaden var trots allt hans territorium.

Magnus är en fantastisk människa, men särskilt vältalig är han inte. Det kan ingen människa anklaga honom för. Detsamma gällde nu när han skulle ge sig i kast med att beskriva elmarknaden.

”Hmm, ja OK. Visste ni att elmarknaden och elnätet hänger ihop? Ja, alltså elnätet – det fysiska nätet. Är ni med?” frågade han. Vi satt som 3 frågetecken runt bordet och tittade på honom innan någon började skratta. Sedan tappade vi det. Magnus skakade på huvudet men skrattade också litegrann. Han hörde väl hur det lät. Första anekdoten om elmarknaden lämnade mycket att önska. Ganska många följde, och de blev bättre och bättre som tur var. Vi lyckades som vanligt att få igång ett bra samtalsämne till slut.

Nu tror jag att jag skulle kunna svara på ganska många frågor om elmarknaden själv. Testa mig gärna!

Jag tillåter mig att skriva om teman som ligger mig varmt om hjärtat. Detta är på inget sätt en överraskning för er som är frekventa läsare av bloggen. Däremot så är det någonting som jag vill upprepa för eventuellt nytillkomna läsare. De tjänster jag använder för att på olika sätt kartlägga min målgrupp vittnar nämligen om att det sker. Det är fortsatt en stor grupp nya läsare varje vecka, och det är hedersamt för mig. Tack för att ni ansluter.

Så, nu till dagens ämne. Jag kommer att beröra ett ämne som jag tog upp för några månader sedan men sedan lämnade. Det handlar om när jag arbetade som målare i Stockholm. Det blev ringar på vattnet, men tyvärr ganska blygsamma sådana. Jag kände att jag tog ett kliv åt sidan trots att jag ville skriva lite mer om det. Det är nu därför jag är tillbaka och skriver om tiden i Stockholm och som målare igen. För er som känner att ni inte är så intresserade av ämnet ber jag om er tålmodighet. Jag lovar att återkomma på fredag med ett nytt och mer vanligt inlägg.

Det är snart sju år sedan jag jobbade som målare i Stockholm. En tid som jag minns som ljus och trevlig. Den varade pass två år och det var en glad tid. Jag ler när jag tänker på den här epoken. Varför jag ler när jag tänker på mig själv som målare i Stockholm kan jag inte svara på utan att vara abstrakt. Jag har för dåligt minne. Det är nu därför jag skriver för att försöka kartlägga mina egna känslor om tiden i Stockholm som målare.

Jag minns att kollegorna hade en stor inverkan på mig. Det var det otroligt härliga och öppna team jag hamnade i som gjorde att jag fick trivas. Jag trivdes nämligen direkt. Jag minns att jag trivdes utmärkt redan första dagen som målare i Stockholm. Där skulle jag bli kvar, tänkte jag. Det blev jag ju också. Jag var målare i Stockholm under betydligt längre tid än vad jag trodde.

En annan sak som var alldeles utmärkt var själva företaget jag jobbade på. Jag är tveksam till att andra målerifirmor i staden håller så hög kvalitet. Det var bra lön, omväxlande arbetsuppgifter och projekt, schyssta villkor, generösa bonusar – Ja, det var allt man som målare i Stockholm sällan drömmer om helt enkelt.

Det var fenomenalt och jag lovar att återkomma om detta snarast, vare sig ni vill eller inte. Kram på er och ta hand om varandra!