Vem var det som hade talat från övervåningen? Varför hade inte personen gett sig tillkänna på ett tydligare sätt? Situationen började bli väldigt obehaglig. De 4 vännerna var alltså i ett främmande hus, någonstans i utkanten av Stockholms län, för att städa ur ett dödsbo. Väl inne i huset, som stod olåst, svarar ingen när de ropar. Däremot hör de något från den mörka övervåningen. Problemet var att ingen av dem vågade gå upp.

”Aldrig i livet” sa Jens som stod längst fram. ”Fan heller, jag sätter mig i bilen. Detta är det värsta dödsbo jag varit på. Herregud alltså”. Inte för att de andra inte höll med. Under alla år som firman funnits – som de tömt och städat dödsbo – tog detta priset. Det var som någon skräckfilm. Det var faktiskt precis som en skräckfilm.

Jens ångrade sig och valde att stanna i huset. De gick närmare varandra men beslutade slutligen att börja gå uppför trappan. Kunde man göra så när man var i ett dödsbo? De kom fram till att de nog kunde det. De hade ju trots allt blivit anlitade för att tömma just de dödsbo som de befann sig i. Det kunde väl inte vara fel att gå in om ingen svarade dem? Men faktum kvarstod: Vems var egentligen den där rösten som hörts från övervåningen? Och framförallt: Varför svarade inte rösten på tilltal?

Bengt gav ifrån sig ett ”äsch” och började klampa uppför trappan på dödsboet. Han klampade som för att skrämma bort potentiella gastar. ”Ja, hallå ja!” ropade han igen utan att mötas av något svar. De andra gick tätt efter med uppspärrade ögon. Om de bara inte hade hört någons röst så hade det inte varit ett lika skrämmande dödsbo. Men detta hade de gjort. De hade utan tvekan mötts av en röst strax efter att de ropat efter gensvar. Denna röst talade inte till dem. Den talade till någon eller något annat.

Trappan snurrade sig och tycktes aldrig ta slut. De tittade uppåt för att se om de skulle få någon glimt. Kanske ett ljus som bröt mörkret i dödsboet. Någonting som vittnade om att de inte var själva där. Men ingenting hände. Dödsboet var mörkt och lika tyst som på en kyrkogård.

Sedan hördes rösten en gång till. Problemet var att den denna gång hördes bakom dem. Rösten kom nerifrån hallen, den plats på vilket de nyss, bara 25 sekunder tidigare, stått.

För ett par veckor sedan berättade jag om den kamp jag och mina syskon fört under en tid. Kampen har handlat om att övertyga vår pappa att gå och ta en hälsokontroll. Detta gör vi delvis för att han nu närmare sig 80 år. Det är således en väldigt bra sak att låta genomföra. Det är dessutom en nödvändighet, enligt oss, eftersom han visat tydliga prov på svikande hälsa under en tid. Han tenderar exempelvis att undvika att röra sig om han inte verkligen behöver. Detta är mycket olikt honom. Han är den minst lata person jag någonsin mött. En hälsokontroll skulle kunna berätta om varför det blivit sådär.

Hur som helst. Vi har försökt övertala honom till hälsokontroll under en tid. Alla syskon har tagit olika roller i det hela. Jag, som äldst i skaran om 4, har varit den resonlige. Vi har suttit och talat, bara han och jag, och jag har försökt komma till botten med hans hälsokontroll-vägran. Det har dock inte burit någon frukt.

Min syster, som är näst i tur efter mig i ålder, har valt en annan taktik. Hon försöker trycka upp budskapet om hälsokontroll i ansiktet på honom. Det har tyvärr också varit lönlöst. Hon har åkt dit varenda dag och haft med flyers och grejer. Visat på telefonen vad nyttorna är med hälsokontroll har hon också gjort. Allt för döva öron. Helt meningslöst. 

Den yngste av oss var däremot den som knäckte nöten. Hon försökte låtsas som att hon inte brydde sig om huruvida han tog hälsokontroll. När hon var där så frågade hon varför och han svarade på något defensivt sätt. Då sade hon bara ”OK. Jag förstår” och frågade inte mer. Detta gjorde tillslut pappa frustrerad. Han tänkte: Varför undrar hon inte mer? Till slut började han själv öppna upp sig om anledningen till att tagit avstånd från hälsokontroll.

Svaret låg nämligen i honom själv. Han var rädd att hälsokontrollen skulle visa något han inte ville höra. Han resonerade på det sätt att en kontroll skulle göra att han fick veta dåliga saker. Om han inte gick och tog en hälsokontroll skulle dessa eventuella problem vara något han slapp tänka på.

Vi gjorde ett litet test när vi var på konferensen i tisdags. Det var jag och min kollega som utförde ett litet experiment på varandra. Resultatet blev långt mycket mer intressant än vad vi hade tänkt från början. Det började med frågan: Vem är arkitekt i Stockholm?

Det var alltså en boendemässa i Stockholm och på denna mässa så fanns ett antal arkitekter. Detta visste vi innan. Det fanns byggbolag, fastighetsägare, brf:er och alla möjliga organisationer på plats. Ja, och arkitekter från Stockholm då. Testet gick ut på att vi skulle försöka av göra vilka dessa just var. Vi tog ett varv åt olika håll och möttes upp vid kaféet längst ner i lokalen.

Det var svårt att se diskret ut. Jag försökte verkligen få det att se ut som att jag, med stort intresse, spanade in montrarna. I själva verket gick jag och närskådade folk från topp till tå för att se avgöra vem som var arkitekt i Stockholm. Jag visste egentligen inte vad jag tittade efter. Hur klär sig en arkitekt i Stockholm? Hur skiljer hen sig från andra yrkesgrupper? Jag kunde egentligen bara gå på den nidbild jag hade av yrket. Jag såg några herrar och damer i diverse gammaldags med oerhört snygga kostymer. När jag passerade en man, ca 55 år gammal, med tweedkostym och en väldigt tunn scarf – ja, då kände jag att jag hade kommit i mål. Det där måste vara en arkitekt från Stockholm. Det fanns ingen annan förklaring.

Sakteliga närmade jag mig kaféet och min kollega som jag, när jag rundade hörnet, såg ståendes där. Jag gick fram och hon ställde frågan direkt: ”Nå? Hur många arkitekter från Stockholm såg du på din lilla tur?”. Jag berättade att jag såg några ”misstänkta” en bara en som definitivt var arkitekt i Stockholm. Jag ställde frågan tillbaka och kände att jag var riktigt nyfiken på att veta ur resultatet hade sett ut för henne.

Hon sa att hon hade gått förbi ca 10 montrar där det just var arkitektfirmor som höll till. Jag var spänd på att höra om hennes uppfattning av arkitekter i Stockholm är densamma som min. Hon sa:

• ”Varför så sjukt tunna halsdukar? Får man en sådan när man blir klar arkitekt i Stockholm eller?”

Förra veckan berättade jag om en saga jag berättat för min 3-åring. Sagan handlade om mässingsskyltar. Eller snarare: den handlade om ett land där mässingsskyltar var det som mätte status. Något som gemene man strävade efter för att visa i vilken del av samhällshierarkin de befann sig. Det var nog det mest politiska jag berättat för henne och det kändes bra.

Så, många av er har frågat mycket om sagan om mässingsskyltarna. Faktum är att vissa av er fellow-föräldrar vill att jag ska skriva ner sagan så att ni kan berätta den vidare. Det är oerhört smickrande och jag ska verkligen se om detta är görbart.

Hur som helst så tänkte jag idag berätta lite närmare om hur sagan såg ut. Jag gör det genom att helt enkelt bara berätta den så som jag berättade den för Ylva:

Det hade gått 2 veckor sedan Mings klivit i land på den märkliga ön, i det märkliga land han nu befann sig i. Det första han såg när hans sänkfärdiga båt närmade sig hamnen var en stor mässingsskylt. Den hängde och svajade i vinden och motivet föreställde en båt som sjönk, och en haj som simmade i vattnet nedanför. Knappast något uppmuntrande budskap på mässingsskylten, men vad skulle han göra? Han ville ju inte sluta som männen som trillat från båten på mässingsskylten. ”Nej tack” tänkte han.

Den första person som han sprang på i land var lång och rund. Han hade två mässingsskyltar hängandes runt halsen. När han gick fram till Mings med höjd haka klirrade de båda skyltarna mot varandra. Han söp in en stor portion luft. Spottade på marken på sin vänstra sida och såg upp mot den nyligen landstigna pojken:

• ”Du har inga mässingsskyltar på båten” konstaterade den rödflammige mannen.

• ”Det stämmer bra. Jag har inte heller några mässingsskyltar hängande runt min hals som du, min gode herre” svarade Mings med ett leende och dunkade mannen på axeln.

Det var tydligt att mannen som skulle visa sig vara Harald inte varit med om en sådan fräckhet förut. Han var minsann en man som gemene man hade respekt för. Så var det verkligen. Han hade ju trots allt två mässingsskyltar hängades på en snara runt halsen. Vem trodde spolingen egentligen att han var?

• ”Mings var namnet. Och du är?”

• ”Ursinnig. Du får inte parkera din båt där. Särskilt inte som den inte har några mässingsskyltar. Hur kan du tro att det är OK?” svarade Harald.

Låt oss återkomma till hur det hela fortsatte nästa vecka.

De tre bröderna hade nu nått fram till porten. De kunde aldrig tänka sig att de skulle komma så långt men tack vare gott samarbete hade det varit möjligt. Vad som väntade på andra sidan porten visste de inte. Inte heller visste de hur de skulle ta sig igenom. Till vänster om porten fanns en dosa. Dosan vittnade om att det fanns något form av passersystem innan de kunde ta sig vidare in mot byggnadens kärna.

Det var Rob som blev den första att närma sig passersystemet. Han lutade sig framåt och tittade noggrant. De andra två väntade på ett första utlåtande om detta passersystem. Skulle det vara möjligt att ta sig igenom på något sätt? Vilket passersystem tillät en besökare utan kod att ta sig igenom till något så viktigt? Rob, som var äldst, tog till orda:

• ”OK. De kan inte lita på att alla som ska kunna passera genom passersystemet faktiskt får koden. Inte under dessa tider. Det måste finnas ett annat sätt. En slags kod för att kunna läsa av koden till deras passersystem. Någonting i det här rummet”

Han började se sig omkring. Tittade upp i taket, på väggarna runt omkring, på golvet. Om man tittade noga kunde man se små inristningar i betongen. Små och subtila men, när man tittade noga på dem, uppenbart medvetet inristade. Det var ungefär samma avstånd mellan dem. Kunde de ha något att göra med passersystemet? Det kändes svårt att tänka sig att de inte var så. Jess rörde sig fram mot väggen och en av sprickorna och tog i den.

• ”Koden till deras passersystem finns i väggarna. Det är någon form av matematisk kod. Minns ni den där filmen med Van Damme från 80-talet? När de ska ta sig in genom en högteknologisk port, och ett passersystem, och själva budskapet finns hos dem hela tiden. Jag tror att detta är samma sak. Detta passersystem kan man ta sig igenom om man bara kan räkna ut, bokstavligt talat, vad koden är. Vem känner sig mattestark idag?”

De tre bröderna tittade på varandra. Rob skakade på huvudet och svarade tvärt: ”Titta inte på mig. Jag missade alla mattelektioner från att jag var 12. Vi kommer inte igenom passersystemet om jag ska räkna ut vår väg genom det”. Jess och Rob såg på Alfred, som var yngst. Han såg bestämd ut, nickade och sa: ”Jag gör det”.