Låt mig berätta om min senaste tur med lådcykeln. Jag förstår förresten inte vad det är för ovana jag har. Att säga ”Låt mig X..” i en blogg där ingen människa kan komma med invändningar. Jag menar, ni kan ju förstås komma med feedback efter att ni läst ett inlägg. Vad ni inte kan göra är att invända på det ämne jag skriver om i sagda text. Texten är ju trots allt skriven när ni läser den. Som denna om vilken väg jag cyklat på min lådcykel. Det sitter säkert massvis av er och känner ”Neej! Detta vill jag inte läsa om”. Till er kan jag bara säga.: Jag ber om ursäkt.

Nu åker vi.

Så, jag klev ut hemma och tog över lådcykeln efter min fru som precis hämtat barnen från skolan. Jag tog upp hunden och satte henne fram i lådan på lådcykeln. Sedan stack vi iväg. Vi började i Bergshamra som ligger på en höjd. Detta är skönt när man ska cykla iväg men mindre skönt när man ska hem. Det var en senare version av mig självs problem dock. Nu fanns bara vägen och den gick nedåt. Första anhalt efter att vi åkt iväg med min lådcykel var Brunnsviken. Vanligtvis susar vi bara förbi men den här gången fick jag feeling. Vi stannade till med lådcykeln och satte oss under ett träd, i gräset, en stund. Jag tittade på folk. Beatrice tittade på andra hundar. Efter en glass, lite hundkex och några inandningar stack vi vidare. Mot Hagaparken på lådcykel.

Där var vi inte ensamma på denna typ av fordon. Jag har nog aldrig sett så många lådcyklar på samma gång. Det kunde man kanske ana givet den mängd barnfamiljer som finns i området. Jag mötte nog 5 lådcyklar innan jag var uppe vid Haga Slott. Det var en väldigt fin tur och jag insåg hur mycket jag saknat den där parken. Jag var ofta där som barn men betydligt mer sällan i vuxen ålder. Det är synd.

Hur som helst så tog vi oss tillslut ut till badplatsen vilkens namn jag inte minns nu. Där tog vi dagens andra stopp. Precis som vid stoppet på andra sidan sjön tog vi här en glass och ett par kex. Vi slog oss ner för att människo- och hundspana innan vi trampade vidare. Nu började det kännas i benen. Beatrice är en stor hund som är glad i mat. Det var betydligt enklare att köra runt på vår tvååring.

Tillslut kunde vi konstatera att vi tagit varvet runt Brunnsviken och var hemma igen. Jag parkerade min lådcykel i garaget, precis som sig bör, och gick sedan upp för att vila benen ihop med jycken.

Då behövde hon naturligtvis gå ut igen...

För allt i världen kunde de inte tro vad deras ögon såg. Det hade alltid bara funnits en blomsterbutik i den lilla byn, och nu verkade det som att det skulle finnas två. Kunde det verkligen vara möjligt?

Erik och Susanne, som drev den dittills enda blomsterbutiken tittade på deras nya konkurrent som låg tvärs över gatan. Sedan tittade de på varandra igen, och sedan tillbaka på den stora neonskylten som bredde ut sig över taket på den gamla bankbyggnaden.

• Har de.. Har de byggt om banken till en blomsterbutik? Är det vad jag tittar på just nu? Frågade Erik

Hans kompanjon, som var minst lika häpen som han själv, stod med gapande mun och svarade sedan:

• Det har inte varit bank där på över 15 år men. Men ja, det ser inte bättre ut än att de har byggt om banken till en blomsterbutik. Jag vet inte vad jag ska säga. Har du något?

• Nej. Nej, inget att säga alls, svarade Erik.

De stod säkert i flera minuter, under tystnad, och blickade mot stans nya blomsterbutik. De brydde sig inte ens om att öppna deras egen för dagen. De första kunderna skulle välkomnas om bara 10 minuter, och ändå stod de bara där. De stod, tittade och chockades över den nya blomsterbutiken.

Susanne tog sedan till orda med relativt grova ordalag för att vara en person med hennes frikyrkliga förflutna:

• Vad fan ska vi göra, Erik?

Erik som hade en betydligt mer liberal och sekulariserad syn på såväl tillvaro som språk svarade på ett sätt som bekräftade att han också var utom sig av chock, bokstavligt talat:

• Gud i himmelen, jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad vi ska göra. Vet du?

Många tankar snurrade i skallen på Erik och Susanne där de stod, tafatta, utanför sin lilla blomsterbutik. Kanske hade de varit för säkra i sig själva alla dessa år? Kanske hade de invaggats i någon falsk trygghet? En trygghet som sa att det stod i såväl heliga skrifter som lagböcker att de – och endast de – fick driva blomsterbutik i den lilla staden. Så var det förstås inte, och nu fick de betala igen för sin enfald.

Dörren till blomsterbutiken mitt emot slogs upp och chocken steg ytterligare några grader.

Det finns en snabbmatsrestaurang som trumfar alla andra, i alla fall i min mening. Jag vill inte säga vilken det är men jag kan avslöja i privata mail till de som verkligen undrar. Skriv i så fall i kommentarsfältet så svarar jag.

Det mest uppenbara är förstås att hylla den fantastiska maten som stället erbjuder. Detta är dock inte vad jag kommer att fokusera på idag. Idag kommer istället min uppmärksamhet att riktas mot restaurangens kassasystem. Det är nämligen ett oerhört bra system för oss som ofta är på språng men som ändå vill njuta av deras goda mat.

Restaurangen bytte till detta kassasystem för ungefär ett år sedan. Det var en oerhört positiv överraskning första gången som vi gick dit och käkade, jag och min sambo. För det första så var det oerhört kommunikativt. Det var lätt att manövrera sig omkring i det nya kassasystem restaurangen hade fått. Detta säger jag också med vetskapen om att deras utbud är enormt stort. Det fanns hur mycket olika saker som helst att välja mellan. Kassasystemet som restaurangen låtit implementera gjorde det lätt att välja sin favoriträtt. Vi var ett levande exempel på detta. Jag själv brukar alltid ta plant-based, ett särskilt meal. Min sambo däremot brukar välja halloumialternativet. Det gick oerhört snabbt för oss båda att hitta rätt. Detta tack vare det oerhört väl utformade användargränssnittet i kassasystemet på restaurangen.

Vi rör oss vidare och riktar strålkastarljuset mot den tekniska biten. Även här ger jag restaurangens kassasystem 10/10 poäng. Under det år som restaurangen haft sitt nya kassasystem så har jag kanske varit där och käkat vid 10-15 tillfällen. Aldrig har jag upplevt att den tekniska delen av systemet har krånglat. Det har aldrig hängt sig. Det har aldrig varit svårt att byta från en sida till en annan.

Jag tänker på de kassasystem som alltid funnits på restauranger. De gamla. Hur oerhört osmidiga de har varit. Tänk bara på alla snabbmatsrestauranger där man varit tvungen att köa länge för att ens få beställa. Ja, sedan står man packade som sillar för att få maten. Det har varit många timmar av frustration som nu är som bortblåst. Som bortblåst tack vare restaurangens fantastiska nya kassasystem.

Det, mina damer, herrar och övriga, är fantastiskt!

Vem var det som hade talat från övervåningen? Varför hade inte personen gett sig tillkänna på ett tydligare sätt? Situationen började bli väldigt obehaglig. De 4 vännerna var alltså i ett främmande hus, någonstans i utkanten av Stockholms län, för att städa ur ett dödsbo. Väl inne i huset, som stod olåst, svarar ingen när de ropar. Däremot hör de något från den mörka övervåningen. Problemet var att ingen av dem vågade gå upp.

”Aldrig i livet” sa Jens som stod längst fram. ”Fan heller, jag sätter mig i bilen. Detta är det värsta dödsbo jag varit på. Herregud alltså”. Inte för att de andra inte höll med. Under alla år som firman funnits – som de tömt och städat dödsbo – tog detta priset. Det var som någon skräckfilm. Det var faktiskt precis som en skräckfilm.

Jens ångrade sig och valde att stanna i huset. De gick närmare varandra men beslutade slutligen att börja gå uppför trappan. Kunde man göra så när man var i ett dödsbo? De kom fram till att de nog kunde det. De hade ju trots allt blivit anlitade för att tömma just de dödsbo som de befann sig i. Det kunde väl inte vara fel att gå in om ingen svarade dem? Men faktum kvarstod: Vems var egentligen den där rösten som hörts från övervåningen? Och framförallt: Varför svarade inte rösten på tilltal?

Bengt gav ifrån sig ett ”äsch” och började klampa uppför trappan på dödsboet. Han klampade som för att skrämma bort potentiella gastar. ”Ja, hallå ja!” ropade han igen utan att mötas av något svar. De andra gick tätt efter med uppspärrade ögon. Om de bara inte hade hört någons röst så hade det inte varit ett lika skrämmande dödsbo. Men detta hade de gjort. De hade utan tvekan mötts av en röst strax efter att de ropat efter gensvar. Denna röst talade inte till dem. Den talade till någon eller något annat.

Trappan snurrade sig och tycktes aldrig ta slut. De tittade uppåt för att se om de skulle få någon glimt. Kanske ett ljus som bröt mörkret i dödsboet. Någonting som vittnade om att de inte var själva där. Men ingenting hände. Dödsboet var mörkt och lika tyst som på en kyrkogård.

Sedan hördes rösten en gång till. Problemet var att den denna gång hördes bakom dem. Rösten kom nerifrån hallen, den plats på vilket de nyss, bara 25 sekunder tidigare, stått.

För ett par veckor sedan berättade jag om den kamp jag och mina syskon fört under en tid. Kampen har handlat om att övertyga vår pappa att gå och ta en hälsokontroll. Detta gör vi delvis för att han nu närmare sig 80 år. Det är således en väldigt bra sak att låta genomföra. Det är dessutom en nödvändighet, enligt oss, eftersom han visat tydliga prov på svikande hälsa under en tid. Han tenderar exempelvis att undvika att röra sig om han inte verkligen behöver. Detta är mycket olikt honom. Han är den minst lata person jag någonsin mött. En hälsokontroll skulle kunna berätta om varför det blivit sådär.

Hur som helst. Vi har försökt övertala honom till hälsokontroll under en tid. Alla syskon har tagit olika roller i det hela. Jag, som äldst i skaran om 4, har varit den resonlige. Vi har suttit och talat, bara han och jag, och jag har försökt komma till botten med hans hälsokontroll-vägran. Det har dock inte burit någon frukt.

Min syster, som är näst i tur efter mig i ålder, har valt en annan taktik. Hon försöker trycka upp budskapet om hälsokontroll i ansiktet på honom. Det har tyvärr också varit lönlöst. Hon har åkt dit varenda dag och haft med flyers och grejer. Visat på telefonen vad nyttorna är med hälsokontroll har hon också gjort. Allt för döva öron. Helt meningslöst. 

Den yngste av oss var däremot den som knäckte nöten. Hon försökte låtsas som att hon inte brydde sig om huruvida han tog hälsokontroll. När hon var där så frågade hon varför och han svarade på något defensivt sätt. Då sade hon bara ”OK. Jag förstår” och frågade inte mer. Detta gjorde tillslut pappa frustrerad. Han tänkte: Varför undrar hon inte mer? Till slut började han själv öppna upp sig om anledningen till att tagit avstånd från hälsokontroll.

Svaret låg nämligen i honom själv. Han var rädd att hälsokontrollen skulle visa något han inte ville höra. Han resonerade på det sätt att en kontroll skulle göra att han fick veta dåliga saker. Om han inte gick och tog en hälsokontroll skulle dessa eventuella problem vara något han slapp tänka på.