Emil – Konsultmäklare Stockholm

Nu har det dröjt ett tag sedan ni hörde från mig senast. Detta var inte planerat, utan det blev bara så. Ni behöver inte oroa er för att det har hänt någon olycka (igen), det har bara varit livet som kommit emellan. Först fick jag matförgiftning, otrevligt nog. Sedan var jag tvungen att åka ut till lantstället och fixa taket som hade gått sönder. Efter det bestämde sig min fru för att vi ville sluta med internet under ett par veckor. Ja, ni förstår – Mycket har kommit emellan, men nu är jag tillbaka!


Senast ni hörde från mig fick ni höra om min frus systers son som arbetar som konsultmäklare i Stockholm. Jag talade om hur jag, efter allt som hänt, bestämt mig för att alltid sträva efter att lära mig nya saker. I detta fallet handlade det alltså om att lära sig om hur det är att jobba som konsultmäklare i Stockholm. Emil, som han heter, var väldigt glad över att få berätta om jobbet för mig. Faktum är att det lät som ett väldigt spännande jobb som jag, om jag inte vore 300 år gammal, kunde tänka mig att jobba med.


Nåväl, några av er har visat intresse för temat konsultmäklare i Stockholm. Jag kan förstås väldigt lite om själva yrket men kan återge det som Emil sa till mig när vi sågs på släktträffen. Som jag förstår så kretsade Emils trivsel av jobbet i Stockholm som konsultmäklare runt tre komponenter. Dessa var som följer:


1) Kollegor


Alla som har arbetat känner förstås till denna beståndsdel av arbetandet. Det är knappast unikt för konsultmäklare i Stockholm att vilja ha bra kollegor och således en gemytlig arbetssituation. Tydligen är teamet som Emil arbetar med en viktig bidragande orsak till att han trivs så bra på arbetet.


2) Lönen


Ja, tydligen tjänar konsultmäklare i Stockholm bra med pengar. I alla fall om man heter Emil Johansson och arbetar för ett konsultföretag som bjuder på goda villkor för sina anställda. Kul för Emil och resten av gänget på hans firma.


3) Läget


Emil och hans team av konsultmäklare sitter på en av de mest centralt belägna lokalerna i Stockholm. Det kunde man väl gett sig fan på. Inte nog med att det verkar vara ett stimulerande jobb som betalar bra. Självklart ska de också ha optimala lokaler.


Är jag avundsjuk? Nja, jag är ju pensionär.


Hej hej!


Mitt jobb: Catering i Uppsala

Jag har alltid varit väldigt förtjust i mat. Under vissa perioder i livet har detta gjort sig påmint även på min byxstorlek. Jag brukar vanligtvis försöka balansera upp mitt stora matintresse med regelbunden motion. Under vissa perioder har den dagliga träningen dock blivit lidande av för mycket arbete. Då kan man säga att mitt intresse för mat helt enkelt har satt sig rakt på byxstorleken.


Nu för tiden sköter jag träningen samtidigt som mitt intresse för mat har tagit sig till nästa nivå. Idag arbetar jag nämligen med catering i Uppsala, ett jobb som jag stormtrivs inom. Faktum är att jag har svårt att förstå varför jag inte har valt att arbeta med detta förut. Varför har ingen sagt något om hur kul catering i Uppsala är tidigare?!


Så, vad är det då som gör mitt arbete så bra? Och vad är det som gör att catering i just Uppsala är så märkvärdigt?


På den senare frågan har jag ett enkelt svar: Studenter. Uppsala kryllar av studenter och studenter och studentfiranden kräver catering i olika former. Sedan jag började arbeta med catering i Uppsala för snart tre år sedan har jag nog levererat mat till säkert 60 events. Föreningar, nationer och allt vad det heter – Alla vill ha catering i Uppsala från de bästa, och vi är helt enkelt bäst.


Studenter tenderar att vara ordentligt uppfinningsrika när det gäller önskemålen på mat. Den ena vill sticka ut mer än den andra, och därför är beställningarna av väldigt varierande karaktär. Ett sätt att, som verksam inom catering i Uppsala, se på detta är förstås att tycka att det är lite krångligt. Så ser inte vi på det hela. Vi ser studenternas önskemål på diverse menyer som värdefulla utmaningar för oss som levererar catering i Uppsala. Vi tvingas helt enkelt ständigt lära oss nya rätter och sätta samman nya menyer. Många av dem överlever faktiskt till vårt ordinarie utbud.


En annan aspekt av mitt arbete inom catering i Uppsala som jag älskar är mina kollegor. Jobbet hade förstås inte varit i närheten av lika roligt om inte de hade funnits och förgyllt min vardag. Kanske är jag bara lyckligt lottad, eller så råkar de som sysslar med vår bransch vara gladare än de flesta andra. Vem vet?


Jag vet i alla fall att jag stormtrivs med att arbeta inom catering i Uppsala. Det är en bransch som jag känner att jag kommer att vara verksam inom under många år framöver.


Minnen av en målare i Stockholm

Jag gick nyligen i pension efter 45 år som målare i Stockholm. Det känns som en otroligt lång tid för att syssla med ett och samma yrke. Men när jag kan se tillbaka genom backspegeln så ångrar jag absolut ingenting. Faktum är att det känns mer sorgligt än något annat. Att vara målare i Stockholm är trots allt en stor del av min identitet. För första gången i mitt liv har jag börjat ställa filosofiska frågor till mig själv om min egen existens. Vem är jag egentligen? Var hör jag hemma och varåt vill jag med resterande del av mitt liv? För att på riktigt göra upp med min nuvarande situation så tror jag att det är helt grundläggande att jag gör upp med mitt förflutna. Jag kommer inte längre att arbeta som målare i Stockholm. Ju förr jag accepterar detta faktum desto bättre.


Anledningen till att jag nu sitter och knåpar ihop denna text är att säga farväl till det gamla och välkomna det nya. Eftersom jag inte har någon aning om hur man på bästa sätt gör detta får jag skjuta från höften en smula.  Jag tänker nu skriva om mina bästa minnen som målare i Stockholm.


  1. 9-rummaren

Som målare i Stockholm får man ofta beställningar på arbeten i lägenheter. Jag minns en gång när jag och min vapendragare Edwin tog på oss ett projekt i Vasastan. En lägenhet med (håll i hatten nu) 9 rum. 9 rum plus kök! Det var det överlägset största jobb jag någonsin fått som målare i Stockholm. Det tog veckor, och det var alla möjliga hantverkare på plats. Det var ett glatt gäng, och flera av dem har jag fortfarande kontakt med


  1. Torpet

Detta är nog ett av de finaste minnen jag har av jobbet som målare i Stockholm. I början av 90-talet fick jag uppdraget att måla om huset för en äldre man en bit utanför stan. Mannen hade ett par månader tidigare förlorat hustrun som han hade varit gift med sedan 50 år. De hade alltid bott där ute och nu när hon var borta ville han förändra sin tillvaro så mycket som han kunde. Det var sorgligt och fint på samma gång. 


  1. Hundkojan

Mitt första minne som målare i Stockholm, långt innan det blev mitt yrke. När mamma och pappa var borta ville jag överraska dem genom att måla om vår bordercollies hundkoja. Jag var väl runt 12 år gammal. Problemet var bara att hunden gav sig in i kojan innan färgen hade hunnit torka. Så innan vi fick tag i någon som kunde klippa henne så hade vi en till stora delar ljusblå hund. Ingen succé, men jag är övertygad om att det ändå tände en gnista för att bli målare i Stockholm!



Tack och hej!


Varför alla borde välja min tandläkare i Södertälje

Den här bloggen börjar komma upp i en hel del läsare. Det känns väldigt kul och jag önskar att jag kunde tacka varenda en av er personligen. Jag önskar att jag kunde ringa upp er och avsätta 10–15 minuter vardera för att förklara hur mycket jag uppskattar er uppskattning. Detta är förstås tid jag inte har, så ni får ta detta tack som ett bevis på min uppskattning helt enkelt. Deal with it. 


Som jag har förstått det så är det många av er som bor i samma stad som mig. Detta har blivit tydligt då jag, varje gång jag skriver om någon som sker i hemstaden, får mängder av meddelanden. För ett par veckor sedan skrev jag exempelvis om mitt besök hos tandläkaren i Södertälje. Min inkorg fullständigt bombades av meddelanden. Meddelanden från människor med tandvärk. Meddelanden från människor med oro för att få tandvärk. Meddelanden från människor som funderar över vilken tandläkare i Södertälje de ska välja. Och såklart meddelanden från människor som inte har något bättre för sig än att skriva meddelanden till mig. Förstå mig rätt nu – Jag älskar era meddelanden. Keep going!


Hur som helst. Eftersom inlägget fick ett sånt jävla genomslag så tänkte jag att jag skulle förklara mer i detalj. Min tandläkare i Södertälje är grymt duktig. Jag uppskattar hans jobb varje gång jag är där och jag rekommenderar alla att gå dit. Här kommer mina främsta argument för att just du borde välja samma tandläkare i Södertälje som jag.


  1. Han är prisvärd


Tro mig, jag har gått hos många olika tandläkare i Södertälje och i andra städer. Den gemensamma nämnaren för många har varit deras sätt att sätta överpriser. Många är experter på detta, men inte min tandläkare i Södertälje. Hatten av för det!


  1. Han är skicklig


Ja, det sitter mängder av diplom och utmärkelser på väggarna. Om man inte litar på sådant kan man egentligen bara googla. Han har varit verksam som tandläkare i Södertälje i massor av år och hjälpt mängder av människor i olika åldrar.


  1. Han är genuin


Detta uppskattar jag nästan mest. Han kommer ihåg namnet på de flesta patienter. Han bryr sig om att man ska ta hand om sina tänder, trots att han ju faktiskt tjänar pengar på att man inte gör det. Varje gång jag är på besök hos min tandläkare i Södertälje kommer han med en massa värdefulla tips. Det tas tacksamt emot.


Ställ era frågor så försöker jag besvara dem så gott jag kan!


Vintermörker, vårglädje och markiser i Stockholm

För ett par år sedan hade jag en romans (säger man ens så längre?) med en amerikansk tjej. Hon ville flytta från staterna under ett år för att pröva livet i en europeisk huvudstad. Det slutade med att hon hamnade i Sveriges, och det är jag tacksam för. Hon flyttade, precis som jag gjorde, hit i slutet av sommaren. Vi sågs via en dejting-app och tillbringade mycket tid med varandra redan från början. Hon blev omedelbart förälskad i stan. Hon älskade allt med den, och det sa hon ofta och gärna. Hon sa ”Jag älskar barerna, restaurangerna, människorna. Jag älskar till och med markiserna i Stockholm”. Hennes väldigt osvenska entusiasm var uppiggande för en ursvensk som jag. Hon var kär i markiserna i Stockholm, mer amerikansk-romantiskt blir det väl inte?


Nåväl. Det dröjde inte länge förrän höstmörkret hälsade på. I början var hon bara glad åt det. Hon sa att det skulle bli mysigt med en mörk och kall skandinavisk vinter. Men det fick hon snart äta upp ordentligt. Markiserna i Stockholm rullades in för säsongen. Mörkret tog över och de få timmarna av sol som kom täcktes ofta av ett stort molntäcke. Sarah blev nedstämd och kunde inte riktigt förstå varför. Hon hade en teori om att det hade att göra med att hon inte fick se de fina markiserna i Stockholm längre. Det var mestadels på skämt men det kändes som att det fanns ett mått av allvar där bakom.


Månaderna gick och mörkret och kylan blev allt mer påtagliga. Hennes humör gick ner, stubinen blev kortare och hon kunde inte förstå vad som hände. ”It’s those markiser that used to be everywhere in Stockholm. Now they’re gone!” skrattade hon på svengelska trots att hon var deppig. Jag lovade henne att det snart skulle vända och att hon genast skulle må bättre. Inga D-vitaminer på burk i världen kunde hjälpa henne nu.


Det blev första mars och snön smälte bort. Jag tror för all del inte att det var därför men just när Stockholms första markiser trädde fram vände det. Hon blev glad igen. Sken upp som en sol. Ville ut på stan. Ut och se alla människor, pröva alla restauranger, titta på alla markiser i Stockholm. Ja, hon blev full av liv och det smittade av sig.


Är det värt att bo i Sverige och bli nedstämd över vintern när man vet hur kroppen reagerar på vår? En filosofisk fråga som det varken finns något rätt eller fel på. 


Vad tycker ni?