Idag ska jag tala om när jag var verksam inom arbetsrätt. Eller, det är nog egentligen inte exakt vad jag ska göra. Jag kommer visserligen att tala om den här perioden men det kommer inte att handla särskilt mycket om arbetsrätt just. Det får ni söka information om någon annanstans, helt enkelt.

Så, som en del av mina återblickar i min egen historia har jag nu kommit till denna tid. Under 4 års tid, innan jag valde det jag arbetar med nu, var jag alltså verksam inom arbetsrätt. Många av er kanske inte ens vet vad detta är för något. Det gjorde nämligen inte jag när jag började arbeta med det. Det handlar alltså om att se till att allt är rätt och riktigt, för såväl arbetsgivare och arbetstagare. Det finns mängder av företag som erbjuder denna typ av tjänst men ingen gör det så bra som vi gjorde. Vi var nämligen helt specificerade på arbetsrätt. Det fanns massvis med juridiska företag som kunde andra saker bättre än oss, absolut. Men när det kom till arbetsrätt så var det faktiskt ingen – och jag kan säga ingen med handen på hjärtat – som gjorde det bättre än vad vi gjorde. Så är det med den saken.

Nåväl, detta var alltså ett annat jag i en annan tid som Kent sjunger. Jag hade inte alls ”hittat mig själv” på det sätt jag gjort idag. Jag var ganska flyktig både fysiskt och psykiskt, så att säga. Jag tror att det hjälpte mig att grotta ner mig i fall inom arbetsrätt. Det tog mig bort från mina egna tankar om vad jag ville göra eller vem jag ville bli. Kanske är jag en av få som arbetat som jurist inom stormiga ärenden om arbetsrätt och ansett att det hade lugnande effekt.

Saknar jag det? Ja, men det gör jag ändå ibland. Särskilt nu som jag arbetar med så kopiöst andra saker. Det är väl dessutom alltid grönare på andra sidan. Jag kan nog sakna de flesta jobb jag har haft. Det gäller inte bara arbetsrätt. Jag tycker om att jobba och jag tycker om att testa nya saker. Kanske är det dags att röra sig tillbaka mot arbetsrätt.

Säg inget till min chef bara...

Det är alltid såhär när jag ska träffa nya människor. Varför vet jag inte riktigt, men jag konstaterar att jag aldrig riktigt lär mig. Det ska verkligen sägas att jag är en person som är bekväm runt andra, i alla fall när jag känner dessa andra. Det ska också sägas att jag har det riktigt svårt att komma omedelbart ”mötas” med de jag nyss träffat. Det är.. lite synd.

Så var det i alla fall nyligen och det ska jag berätta om nu.

Jag besökte en vän som bor i ett studenthus nära stan. Vi skulle samlas hos hennes kompis och kompisen mötte mig vid dörren. Vi hälsade och jag kände mig tvungen att säga något. Jag tittade på väggen bredvid hissen och brast ut:

• ”Brandgasventilation!” och pekade med det spetsigaste av pekfingrar

Han tittade dit, betydligt mindre exalterat och sa: ”Brandgasventilation, säger du?”. Jag nickade självgott och ångrade detta direkt.

• ”Ja, ehm alltså det kallas för brandgasventilation. Eller det kallas väl egentligen för röklucka men jag vet att det heter brandgasventilation. Alltså, inte för att det på något sätt gör mig unik. Jag kan tänka mig att det är mängder, massvis med folk, som vet att det heter brandgasventilation och inte röklucka. Så att..”

Det blev extremt tyst, killen jag nyss träffat tittade på mig med ett förvånat ansiktsuttryck. Sedan vände han sig om mot hissknappen och tryckte ytterligare en gång, för att få komma därifrån sannolikt. Sedan sa han:

• ”Jaså du, brandgasventilation. Jag som verkligen trodde att det hette..”

• ”Rökluckor ja! Ja, men det gör de allra flesta. Nästan alla kallas brandgasventilationer kallas för rökluckor av folk. Så har det alltid varit. Inte för att brandgasventilation funnits för alltid men du förstår vad jag menar.

*Pling!*

Hissen hade anlänt till vår våning, tack gode Gud. Vi klev in i hissen och tystnaden följde med oss ända dit. Jag började humma på någon låt som jag är helt övertygad om att jag kom på i huvudet där och då. Sedan vände jag mig mot min nya vän och sa:

• ”Förlåt. Det var inte meningen att börja babbla om brandgasventilation sådär. Vi har aldrig setts förut och jag. Jag antar att jag bara var lite nervös och då kan det bli så..

Låt mig berätta om min senaste tur med lådcykeln. Jag förstår förresten inte vad det är för ovana jag har. Att säga ”Låt mig X..” i en blogg där ingen människa kan komma med invändningar. Jag menar, ni kan ju förstås komma med feedback efter att ni läst ett inlägg. Vad ni inte kan göra är att invända på det ämne jag skriver om i sagda text. Texten är ju trots allt skriven när ni läser den. Som denna om vilken väg jag cyklat på min lådcykel. Det sitter säkert massvis av er och känner ”Neej! Detta vill jag inte läsa om”. Till er kan jag bara säga.: Jag ber om ursäkt.

Nu åker vi.

Så, jag klev ut hemma och tog över lådcykeln efter min fru som precis hämtat barnen från skolan. Jag tog upp hunden och satte henne fram i lådan på lådcykeln. Sedan stack vi iväg. Vi började i Bergshamra som ligger på en höjd. Detta är skönt när man ska cykla iväg men mindre skönt när man ska hem. Det var en senare version av mig självs problem dock. Nu fanns bara vägen och den gick nedåt. Första anhalt efter att vi åkt iväg med min lådcykel var Brunnsviken. Vanligtvis susar vi bara förbi men den här gången fick jag feeling. Vi stannade till med lådcykeln och satte oss under ett träd, i gräset, en stund. Jag tittade på folk. Beatrice tittade på andra hundar. Efter en glass, lite hundkex och några inandningar stack vi vidare. Mot Hagaparken på lådcykel.

Där var vi inte ensamma på denna typ av fordon. Jag har nog aldrig sett så många lådcyklar på samma gång. Det kunde man kanske ana givet den mängd barnfamiljer som finns i området. Jag mötte nog 5 lådcyklar innan jag var uppe vid Haga Slott. Det var en väldigt fin tur och jag insåg hur mycket jag saknat den där parken. Jag var ofta där som barn men betydligt mer sällan i vuxen ålder. Det är synd.

Hur som helst så tog vi oss tillslut ut till badplatsen vilkens namn jag inte minns nu. Där tog vi dagens andra stopp. Precis som vid stoppet på andra sidan sjön tog vi här en glass och ett par kex. Vi slog oss ner för att människo- och hundspana innan vi trampade vidare. Nu började det kännas i benen. Beatrice är en stor hund som är glad i mat. Det var betydligt enklare att köra runt på vår tvååring.

Tillslut kunde vi konstatera att vi tagit varvet runt Brunnsviken och var hemma igen. Jag parkerade min lådcykel i garaget, precis som sig bör, och gick sedan upp för att vila benen ihop med jycken.

Då behövde hon naturligtvis gå ut igen...

För allt i världen kunde de inte tro vad deras ögon såg. Det hade alltid bara funnits en blomsterbutik i den lilla byn, och nu verkade det som att det skulle finnas två. Kunde det verkligen vara möjligt?

Erik och Susanne, som drev den dittills enda blomsterbutiken tittade på deras nya konkurrent som låg tvärs över gatan. Sedan tittade de på varandra igen, och sedan tillbaka på den stora neonskylten som bredde ut sig över taket på den gamla bankbyggnaden.

• Har de.. Har de byggt om banken till en blomsterbutik? Är det vad jag tittar på just nu? Frågade Erik

Hans kompanjon, som var minst lika häpen som han själv, stod med gapande mun och svarade sedan:

• Det har inte varit bank där på över 15 år men. Men ja, det ser inte bättre ut än att de har byggt om banken till en blomsterbutik. Jag vet inte vad jag ska säga. Har du något?

• Nej. Nej, inget att säga alls, svarade Erik.

De stod säkert i flera minuter, under tystnad, och blickade mot stans nya blomsterbutik. De brydde sig inte ens om att öppna deras egen för dagen. De första kunderna skulle välkomnas om bara 10 minuter, och ändå stod de bara där. De stod, tittade och chockades över den nya blomsterbutiken.

Susanne tog sedan till orda med relativt grova ordalag för att vara en person med hennes frikyrkliga förflutna:

• Vad fan ska vi göra, Erik?

Erik som hade en betydligt mer liberal och sekulariserad syn på såväl tillvaro som språk svarade på ett sätt som bekräftade att han också var utom sig av chock, bokstavligt talat:

• Gud i himmelen, jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad vi ska göra. Vet du?

Många tankar snurrade i skallen på Erik och Susanne där de stod, tafatta, utanför sin lilla blomsterbutik. Kanske hade de varit för säkra i sig själva alla dessa år? Kanske hade de invaggats i någon falsk trygghet? En trygghet som sa att det stod i såväl heliga skrifter som lagböcker att de – och endast de – fick driva blomsterbutik i den lilla staden. Så var det förstås inte, och nu fick de betala igen för sin enfald.

Dörren till blomsterbutiken mitt emot slogs upp och chocken steg ytterligare några grader.

Det finns en snabbmatsrestaurang som trumfar alla andra, i alla fall i min mening. Jag vill inte säga vilken det är men jag kan avslöja i privata mail till de som verkligen undrar. Skriv i så fall i kommentarsfältet så svarar jag.

Det mest uppenbara är förstås att hylla den fantastiska maten som stället erbjuder. Detta är dock inte vad jag kommer att fokusera på idag. Idag kommer istället min uppmärksamhet att riktas mot restaurangens kassasystem. Det är nämligen ett oerhört bra system för oss som ofta är på språng men som ändå vill njuta av deras goda mat.

Restaurangen bytte till detta kassasystem för ungefär ett år sedan. Det var en oerhört positiv överraskning första gången som vi gick dit och käkade, jag och min sambo. För det första så var det oerhört kommunikativt. Det var lätt att manövrera sig omkring i det nya kassasystem restaurangen hade fått. Detta säger jag också med vetskapen om att deras utbud är enormt stort. Det fanns hur mycket olika saker som helst att välja mellan. Kassasystemet som restaurangen låtit implementera gjorde det lätt att välja sin favoriträtt. Vi var ett levande exempel på detta. Jag själv brukar alltid ta plant-based, ett särskilt meal. Min sambo däremot brukar välja halloumialternativet. Det gick oerhört snabbt för oss båda att hitta rätt. Detta tack vare det oerhört väl utformade användargränssnittet i kassasystemet på restaurangen.

Vi rör oss vidare och riktar strålkastarljuset mot den tekniska biten. Även här ger jag restaurangens kassasystem 10/10 poäng. Under det år som restaurangen haft sitt nya kassasystem så har jag kanske varit där och käkat vid 10-15 tillfällen. Aldrig har jag upplevt att den tekniska delen av systemet har krånglat. Det har aldrig hängt sig. Det har aldrig varit svårt att byta från en sida till en annan.

Jag tänker på de kassasystem som alltid funnits på restauranger. De gamla. Hur oerhört osmidiga de har varit. Tänk bara på alla snabbmatsrestauranger där man varit tvungen att köa länge för att ens få beställa. Ja, sedan står man packade som sillar för att få maten. Det har varit många timmar av frustration som nu är som bortblåst. Som bortblåst tack vare restaurangens fantastiska nya kassasystem.

Det, mina damer, herrar och övriga, är fantastiskt!