I helgen ställdes jag för en uppgift som jag inte har utfört sedan jag var 10 år gammal. I vårt hushåll har vi tydliga ansvarsområden, jag och min fru. Jag sköter matlagning, jag dukar av bordet efter middag och jag sköter tvätten. Hon sköter allt vad gäller städning. Både undanplockande av barnens leksaker, smutskläder, damm, kladd och allt annat skräp vi har liggandes. I hennes uppdrag finns också fönsterputsning, och det är vad detta inlägg kommer handla om.

I lördags var tanken att vi skulle köra Stora fixar-dagen hemma. Något vi gör en gång i månaden. Jag skulle fixa matlådor för kommande 2 veckor och hon skulle städa hela huset, inklusive fönsterputsning. Jag vaknade av att min fru gav ifrån sig ett jämrande ljud. Hon hade 39 graders feber, och fönsterputsningen och resten av städningen skulle passas över till mig. Så, jag lämnade bort barnen till farmor och gjorde mig redo för en lång dag av fixande.

Jag avslutade med just fönsterputsningen, vilket som sagt var 22 år sedan jag gjorde sist. Det slog mig vilken otrolig skillnad det var den här gången. Jag ska nu försöka redogöra för varför.

När jag var liten innebar fönsterputsning:

1. Gemenskap

Jag minns att jag och mina två äldre kusiner alltid fick sköta fönsterputsningen i vår gemensamma stuga. Det var ett himla roligt projekt för ett gäng ungar att ansvara för. Man kände sig vuxnare än man i själva verket var. Man fick beröm från föräldrarna. De sa alltid att de ”inte hade kunnat göra det bättre själv!” och att de riskerar att gå in i glasrutorna nu när de knappt märks.

Fönsterputsning som 32-åring innebar ingen som helst gemenskap. Faktum är att jag bara kände mig ensam och uttråkad. Dessutom frös jag när jag skötte fönsterputsningen eftersom det var iskallt ute. Ingen succé!

1. Belöning

Som barn fick vi alltid någon form av belöning för arbetet med fönsterputsningen. Vissa gånger var det pengar, och det kändes förstås väldigt vuxet. Att få betalt för arbete, precis som om det var på riktigt. Och det var det ju, i någon mening! Andra gånger handlade det om godis, och det är ju inte heller fy skam för en 10-åring.

Belöningen uteblev helt och hållet när jag utförde fönsterputsning i lördags. Jag fick då och då i uppdrag att hämta vatten och värktabletter åt min fru som låg i sovrummet och huttrade.

Jaja, nu är det i alla fall gjort. Det känns bra att få återgå till mina vanliga Stora fixar-dagen-sysslor nästa månad.

Det händer grejer på energimarknaden i Sveriges huvudstad. Inte nog med att allt fler hus väljer att installera solceller på taken. Kurvan för människor som skaffar värmepumpar i Stockholm pekar fortsatt uppåt. Det är en mycket bra utveckling, om ni frågar mig. Den här typen av uppvärmningsmetoder har inte bara visat sig vara extremt kostnadseffektivt. Värmepumpar i Stockholm har dessutom en mycket positiv effekt på miljön. Och detta är kanske viktigast av allt. I en tid då klimathotet är mer påtagligt än någonsin. Då isar smälter och människor tvingas fly från torka. Då är alla åtgärder för reducerat miljöpåverkan ett steg i rätt riktning, tycker jag!

Men jag har inte alltid varit positivt inställd till dessa nya sätt att värma upp huset. Det tog många konservativa år innan min bättre hälft lyckades övertala mig till att vi skulle införskaffa värmepump till huset i Stockholm. Jag vet egentligen inte varför jag lät det dröja så länge, såhär i efterhand. Kanske tyckte jag att det var mysigt att få elda i panna med pappa när jag var liten. Men det är en svag ursäkt för att inte skaffa värmepump i Stockholm när den är så mycket bättre på alla sätt.

Nu har vi haft värmepump i både vår kåk i Stockholm och i vårt sommarställe utanför stan i drygt 5 år. Jag ser nu följande fördelar

1. Det sparar oss mängder av pengar varje år. Huset är relativt dåligt tätat och dessutom väldigt stort. Det har kostat oss mycket pengar genom åren, och vissa gånger har vi till och med funderat på om vi har råd att bo kvar. Genom att installera värmepump i Stockholm har vi nu dragit ner årskostnaden rejält.
   
   

2. Det är det överlägset mest miljövänliga sättet att värme upp huset på. Jag vägrar låta planeten haverera till mina barnbarns förtret. Allt jag kan göra för att minska min och min familjs klimatpåverkan gör jag. Värmepump i Stockholm är en sådan åtgärd!

1. Det är så otroligt smidigt. Jag minns hur det var när jag var liten. Vi var tvungna att hugga ved ständigt och jämt. Trots att vi bodde litet kändes det som att halva huset bestod av ved. Ved, ved och ved – Överallt. Med vår värmepump i Stockholm finns inget sådant. Vi sitter i soffan, njuter av värmen och behöver inte göra ett jota.

Funderar du på att följa vårt exempel? Skriv till mig så ska jag tipsa om den bästa leverantören av värmepumpar i Stockholm!

Vi flyttade in i vår villa för snart 10 år sedan. Redan från första början var det uppenbart att kåken skulle behöva rustas upp förr eller senare. Pannan fungerade dåligt, och den bytte vi ut redan efter ett år. Då installerade vi bergvärme, vilket såklart kostade en hel del. Det gamla paret som bodde i huset innan använde förmodligen aldrig sin altan. Det var nämligen förenat med livsfara att ens stiga ut på den. Ny altan lades till på checklistan, och byggdes. Utöver detta målade vi om, dränerade runt huset och renoverade kök och badrum. Under alla år av fix och trix visste jag att vi förr eller senare skulle behöva anlita någon som sysslade med fönsterbyte i Stockholm. 

Och nu är stunden här. I en svag stund föreslog jag till min fru att vi själva skulle göra jobbet. Svaret löd ”Vi köpte väl inte Stockholms finaste hus för att utföra fönsterbyte på det själva? Vad vet en IT-konsult och en geografi-lärare om fönsterbyten i Stockholm? Det skulle bli pannkaka av alltihop”. Argumentet fungerade på mig, och hon hade förstås rätt som vanligt. Hur skulle vi kunna göra ett sådant jobb? Hur mycket skulle vi riskera om vi utförde fönsterbyte i Stockholm själva? Det var uteslutet, trots att jag kunde höra plånboken gråta.

Vi tog till Google som hjälp. Sökte efter de bästa fönsterbytarna i Stockholm och kontaktade ett av företagen som låg högst upp. Till skillnad från många andra av de projekt vi utfört på huset det senaste decenniet gick allting väldigt smidigt. Efter att vi hade fyllt i kontaktformuläret och förklarat läget lite kort skulle vi bli uppringda. Det dröjde 40 minuter innan en kille från firman ringde. Efter ett samtal som pågick i 3 minuter bestämde vi tid för ett kostnadsfritt hembesök. Han frågade när det passade, jag svarade ”så snart som möjligt”, och redan på förmiddagen nästa dag knackade det på dörren. Mannen som kom på besök inspekterade nuvarande fönster och frågade om förutsättningarna i huset. Han förklarade att man behöver en del information innan man utför fönsterbyte i Stockholm. Hur tätt huset är, hur hög bullernivån är och vilken typ av fönster som passar bäst rent estetiskt.

Det dröjde ungefär 3 timmar efter besöket innan vi fick återkoppling via mail. I mailet fanns en offert där allt om vad fönsterbytet i Stockholm skulle innebära och kosta framgick. Faktum är att det skulle bli betydligt billigare än vad jag först kunde tro. Jag hörde min plånbok sucka lättande över det förhållandevis låga priset på fönsterbytet i Stockholm.

Nu är fönstren på plats, och vi är supernöjda!

Är det någon av er läsare som har testat på det där med minnespalats någon gång? Jag var nämligen på en kurs på Södertörns Högskola nyligen, och då fick jag lära mig om det. Väldigt speciellt sätt att använda hjärnan på. Det kändes nästan som att man skulle använda en del av hjärnan som man aldrig någonsin använt förr. Superhäftigt.

För er som inte har koll på vad det handlar om så avslöjar namnet en hel del. Man ska försöka minnas någonting som kan vara svårt att minnas genom att skapa en plats i huvudet. Det behöver förstås inte vara ett palats utan kan handla om vad som helst. För min del lade jag på minnet vägen ner till min naprapat i Södertälje. Allt som händer längs vägen ges en särskild del av historien eller talet eller vad man nu försöker minnas. På väg till min naprapat i Södertälje börjar jag förstås med att gå ner genom trapphuset. Om mitt imaginära tal börjar med att jag pratar om jultomten så kan jag då tänka mig ett trapphus fullt av tomtar. När jag sedan, med raska steg mot naprapaten i Södertälje, kommer ner till vägen måste jag korsa gatan vid övergångsstället. Den här delen av talet kanske handlar om ormar. Då föreställer jag mig att sträcken i gatan har formen av ormar som jag måste hoppa över för att inte bli biten.

Vidare mot naprapaten i Södertälje går jag förbi ett väldigt stort och förmodligen gammalt träd. Här kommer jag att tala om min farfar. Då har det någorlunda passande trädet min farfars ansikte. Visst låter det lite vulgärt? Det är meningen! För att vi ska kunna komma ihåg så måste det vara något som sticker ut. Det räcker kanske inte med att min farfar, i mitt huvud, står vid trädet för att jag ska minnas det. Men att han ÄR trädet – ja, då är det annorlunda. Naprapaten i Södertälje kommer närmare och några till steg fortgår längs vägen. Pizzerian strax innan naprapaten i Södertälje har förvandlats till en amerikansk diner, eftersom jag då ska tala om min resa i USA. Ja, ni förstår såklart.

Kanske undrar ni vad det är för tal som handlar om jultomten, ormar, min farfar och min resa i USA. Jag avslöjar kanske svaret nästa vecka! Nu ska jag cykla iväg till min naprapat i Södertälje. Inte i huvudet, utan på riktigt.

Hej så länge!

Jag gick precis på en promenad i bostadsområdet på andra sidan vattnet från där jag bor. Det är ett härligt litet stråk som jag ofta tar när jag känner för att röra på mig en smula. Jag skulle just runda hörnet borta vid Coop när jag fick syn på en liten skylt som satt på gräsmattan i en av trädgårdarna. Jag hade inga glasögon med mig så jag tog mig så pass nära att jag kunde urskilja bokstäverna. ”Bergvärme i Stockholm – Snart i detta hus” sa den röda lilla skylten.

• ”Hejhej!” sa någon plötsligt inifrån tomten.

Förmodligen såg det besynnerligt ut att en gammal tant stod lutad över busken och kisade med ögonen. Jag svarade att jag bara var nyfiken på skylten. Mannen kom fram och hälsade och berättade om projektet. ”Ja vi har värmt lantstället med sånt där i flera år, men det är först nu vi har fått Bergvärme även i Stockholm. Det är bra grejer! Och det verkar som att hela grannskapet ska få det. Titta bara” sa han och nickade mot huset tvärs över gatan. Jag såg en likadan liten röd skylt även på den trädgården. Och även om jag inte såg bokstäverna så förstod jag såklart att den också berättade om bergvärme i Stockholm.

• ”Var bor du själv någonstans?” frågade mannen

Jag berättade att jag och min man bodde på andra sidan vattnet och att vi minsann fortfarande fick värma huset med el. Mannen tittade undrande på mig ett ögonblick och sa sedan ”Undrar om inte jag har hört att även den delen av Stockholm ska få bergvärme. Vem sjutton var det som sa det tro”. Jag förklarade att det var osannolikt eftersom min man sitter som ordförande i bostadsområdesföreningen, som för övrigt är stadens äldsta. Jag tror att ordförande för Stockholms äldsta områdesförening skulle veta om det planerades bergvärme.

Jag tog min vanliga runda och var strax tillbaka hemma. Men något var annorlunda. Det satt nämligen en liten röd skylt på gräsmattan. Jag behövde inte gå och hämta glasögonen för att se vad det stod. När jag närmade mig trappan kom min man ut med armarna sträckta i skyn och utbrast högt: ”Bergvärme Stockholm, baby! Äntligen!”